Den här veckans diet består av glass. GB glace har gjort det lätt för svenska folket att äta varierat genom att erbjuda konsumenterna Klassikerlådan med fyra st. av vardera Sandwich, 88:an, Nogger, Piggelin och Päronsplitt. Denna låda behöver enbart kompletteras med en låda Tiptop mini samt en med Lakridspuck. Svårare än så är det inte. Vill man kan man även köpa andra sorter som variation.
Idag hittade jag en mobiltelefon igen. Jag förstår inte varför det så ofta händer mig. Då måste jag ju ringa till ett nummer i telefonboken som står under namnet mamma, pappa, hem eller liknande. Är det rättvist att jag som har telefonringningsfobi ska behöva utföra sådant? Det tycker inte jag. Snart kommer i alla fall ägarens far och hämtar den. Hoppas han inte dör av min efter träningen-lukt.
torsdag 31 juli 2008
Det står stilla...
... helt stilla kännas det som. Världen utanför vekar sova, likaså sovs det härinne. Lugnet före stormen känns det nästan som.
Idag har jag ägnat mig åt städning, tvätt och matinköp. Så mycket mat vill jag väl inte påstå att det blev men jag var i alla fall på Maxi och vände. Det började tjuta när jag skulle gå genom kassan. Konstigt nog blev jag inte ens förvånad utan tog det som något naturligt
Jag stod och funderade rätt länge på vad jag stulit utan att vara medveten om det. Jag var het säker på att jag i den förvirring mataffärer ger råkat lägga ner något helt onödigt i väskan. Det visade sig dock att jag var mindre snattare än jag själv trodde för det som gav ett pip var nån förpackning från en annan affär. Tur för mig för hade någon hittat en tub barnlotion eller kanske ett paket leverpastej hade det känts pinsamt. Om jag ska sno något någon gång i framtiden ska det banne mig vara värdefullt.
Jag var på apoteket med för att få lite allergitabletter och annat tjafs som känns onödigt att köpa men som tyvärr kan vara till nytta. Jag var så klart helt förvirrad när tjejen som lämnar ut receptbelagda läkemedel pratade med mig. Jag antar att jag gav ett rätt konstigt intryck. Tydligen var hon van för hon mumlade något om värmen. Jag log och låtsades som om vi båda trodde på det. Tjejen i kassan lär ju ha rutin, hon har ju ändå hand om pillrena och får säkert en del besök av diverse intressanta personer.
Inköpsrundan tog så klart musten ur mig helt så jag kom hem och sov som en stock. Det var sen när jag vaknade som jag märkte att allt bara stod stilla. Jag har min vana trogen kollat Frykentrackern men det ser ut som åskan håller sig borta idag med. Alltså är det nog inte lugnet före stormen ändå utan bara lugnet före det fortsatt lugnet.
Själv borde jag kanske aktivera mig för att inte somna igen. Jag har gjort viktiga saker som kollat recensionerna från gårdagens match och känner mig nöjd med pöjkerna. Jag har vattnat blommorna och känner mig nu enormt träningssugen. Tyvärr går badning bort. Jag har tre getingstick som ser ut som stora svullna bölder och de vill jag inte skylta med. Folk skulle tro att det var smittsamt och be polisen komma och hämta mig för att lägga mig i karantän. Jag hoppas verkligen det där kommer gå över för det är osmakligt! Fram tills dess är det mörkerbad som gäller.
Appropå fotboll funderar jag på hur det kommer sig att två av mina favoritpersoner hejjar på det äckligaste laget av alla. Slutsatsen är att 1. dom har dålig smak, 2. jag tycker om dom väldigt, väldigt mycket!
Idag har jag ägnat mig åt städning, tvätt och matinköp. Så mycket mat vill jag väl inte påstå att det blev men jag var i alla fall på Maxi och vände. Det började tjuta när jag skulle gå genom kassan. Konstigt nog blev jag inte ens förvånad utan tog det som något naturligt
Jag stod och funderade rätt länge på vad jag stulit utan att vara medveten om det. Jag var het säker på att jag i den förvirring mataffärer ger råkat lägga ner något helt onödigt i väskan. Det visade sig dock att jag var mindre snattare än jag själv trodde för det som gav ett pip var nån förpackning från en annan affär. Tur för mig för hade någon hittat en tub barnlotion eller kanske ett paket leverpastej hade det känts pinsamt. Om jag ska sno något någon gång i framtiden ska det banne mig vara värdefullt.
Jag var på apoteket med för att få lite allergitabletter och annat tjafs som känns onödigt att köpa men som tyvärr kan vara till nytta. Jag var så klart helt förvirrad när tjejen som lämnar ut receptbelagda läkemedel pratade med mig. Jag antar att jag gav ett rätt konstigt intryck. Tydligen var hon van för hon mumlade något om värmen. Jag log och låtsades som om vi båda trodde på det. Tjejen i kassan lär ju ha rutin, hon har ju ändå hand om pillrena och får säkert en del besök av diverse intressanta personer.
Inköpsrundan tog så klart musten ur mig helt så jag kom hem och sov som en stock. Det var sen när jag vaknade som jag märkte att allt bara stod stilla. Jag har min vana trogen kollat Frykentrackern men det ser ut som åskan håller sig borta idag med. Alltså är det nog inte lugnet före stormen ändå utan bara lugnet före det fortsatt lugnet.
Själv borde jag kanske aktivera mig för att inte somna igen. Jag har gjort viktiga saker som kollat recensionerna från gårdagens match och känner mig nöjd med pöjkerna. Jag har vattnat blommorna och känner mig nu enormt träningssugen. Tyvärr går badning bort. Jag har tre getingstick som ser ut som stora svullna bölder och de vill jag inte skylta med. Folk skulle tro att det var smittsamt och be polisen komma och hämta mig för att lägga mig i karantän. Jag hoppas verkligen det där kommer gå över för det är osmakligt! Fram tills dess är det mörkerbad som gäller.
Appropå fotboll funderar jag på hur det kommer sig att två av mina favoritpersoner hejjar på det äckligaste laget av alla. Slutsatsen är att 1. dom har dålig smak, 2. jag tycker om dom väldigt, väldigt mycket!
tisdag 29 juli 2008
Att göra minnen, löparminnen
I livet gör man sig ibland minnen som är så speciella att de alltid finns kvar. Dessa minnen brukar i efterhand vara den bild jag har av hur livet var generellt då minnet skapades. Kanske är inte minnet en särskilt bra avspegling av hur livet verkligen var men det är ändå den bilden som jag bär med mig och blir därmed en slags sanning.
Kan man då påverka hur man kommer minnas livet? Kan man göra minnen? Nu hamnar vi nästan i existentiella frågor vilket inte riktigt var meningen.
Min tanke är ändå att det gäller att leva nu, att skapa minnen nu, att inte tänka hela tiden att "nån gång så skulle jag göra det och det" utan att något egentligen blir gjort. Just nu, där jag befinner mig i livet, tror jag att lika väl som att saker sker utav sig själv så gäller det även att ligga i lite och göra minnen, dvs faktiskt genomföra saker som oftast slutar vid enbart en tanke.
Under gårdagen gjorde jag mig ett toppenminne, något jag tror kommer finnas kvar när jag tänker tillbaka på den här sommaren om några år. Jag joggade längs älven sent på kvällen efter att varit och tittat på Folksam GP på Tingvalla. Jag sprang lätt och lugnt. Det var enbart skönt, en njuting för både kroppen och huvudet. Mot Skårehållet var himmlen rosalila medan det bortom Heden tornade upp sig mörka moln där det då och då visade sig maffiga blixtar. Det var härligt ljummet ute och det blåste en svalkande bris.
När jag närmade mig hemmet stannade jag och drog av mig skor, strumpor och tröja. Jag klev ner i älven och simmade en stund medan de mörka molnen på himmelen närmade sig. Kroppen svaldes i det härligt strömmande vattnet.
En så enkel sak, men så ovanligt för mig att göra den. Det är så lätt att tänka att ett dopp vore skönt. Det är tyvärr lätt att göra det till något omständigt, att planera, packa badkläder, handduk osv. Nu kom det nästan spontant, men ändå övervägt. Jag visste hela rundan att jag skulle ner i älven, jag skulle göra mig ett minne, eller ett i raden av minnen.
Kan man då påverka hur man kommer minnas livet? Kan man göra minnen? Nu hamnar vi nästan i existentiella frågor vilket inte riktigt var meningen.
Min tanke är ändå att det gäller att leva nu, att skapa minnen nu, att inte tänka hela tiden att "nån gång så skulle jag göra det och det" utan att något egentligen blir gjort. Just nu, där jag befinner mig i livet, tror jag att lika väl som att saker sker utav sig själv så gäller det även att ligga i lite och göra minnen, dvs faktiskt genomföra saker som oftast slutar vid enbart en tanke.
Under gårdagen gjorde jag mig ett toppenminne, något jag tror kommer finnas kvar när jag tänker tillbaka på den här sommaren om några år. Jag joggade längs älven sent på kvällen efter att varit och tittat på Folksam GP på Tingvalla. Jag sprang lätt och lugnt. Det var enbart skönt, en njuting för både kroppen och huvudet. Mot Skårehållet var himmlen rosalila medan det bortom Heden tornade upp sig mörka moln där det då och då visade sig maffiga blixtar. Det var härligt ljummet ute och det blåste en svalkande bris.
När jag närmade mig hemmet stannade jag och drog av mig skor, strumpor och tröja. Jag klev ner i älven och simmade en stund medan de mörka molnen på himmelen närmade sig. Kroppen svaldes i det härligt strömmande vattnet.
En så enkel sak, men så ovanligt för mig att göra den. Det är så lätt att tänka att ett dopp vore skönt. Det är tyvärr lätt att göra det till något omständigt, att planera, packa badkläder, handduk osv. Nu kom det nästan spontant, men ändå övervägt. Jag visste hela rundan att jag skulle ner i älven, jag skulle göra mig ett minne, eller ett i raden av minnen.
söndag 27 juli 2008
Veckan som gått...
... har varit en omtumlande vecka, en vecka med många insikter och en del förändringar. Den har varit lite upp, sen mycket ner men nu slutar jag på topp.
Kanske kommer jag inte ens minnas det som var negativt med den här veckan, kanske kommer jag om ett tag inte minnas något alls. Jag hoppas inte det blir så. Jag behöver minnas den här veckan och jag behöver bära erfarenheten med mig. Jag ska framåt men måste bara ta det lite lugnt.
Träningsveckan tror jag har varit riktigt bra. Så här i efterhand minns jag inte riktigt alla passen men jag ser i träningsdagboken att det ser bra ut. Kroppen känns bra, inga krämpor eller smärtor.
Söndagen som avslutar veckan har varit riktigt bra. Backträning mitt på dagen där jag slet så varenda liten kraft jag hade i kroppen gick åt. Trevlig middag med sällskap och sen kvällen som varit så perfekt att jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer glömma den.
Jag plockade fram von Snygg för första gången på väldigt länge. Det var dags nu. Jag ville inte använda honom förrän jag var glad igen. Och ikväll var jag glad.
Musklerna i kroppen protesterade lite när jag satte mig och trampade ut ur stan. Första halvtimman gjorde de sig påminda hela tiden. Det var segt och gjorde lite ont. Sen började det ge med sig. Jag cyklade lugnt och kroppen arbetade med mig. Temperaturen ute hade gått ner och var så där lagom. Det var varmt men inte kväljande.
När kroppen slutade säga ifrån började jag tänka mer på naturen omkring mig. Om hur solnedgångens ljus gjorde att de falurödfärgmålade husen overkligt starka i nyanser, hur säden på åkrarna skiftade i färg och dansade i vinden. Jag såg ett guldskimmrande rådjur som i en gracil rörelse vände sig och sprang in i skogen. Starka dofter från blommor och bär steg upp från marken. Jag hörde ljudet av von snygg, det låga dova suset men annars fanns det inte många andra ljud. Till och med naturen verkade tyst, som om den tog igen sig efter den heta dagen.
Jag cyklade med öppna sinnen inför den omvärld som jag så ofta tagit för givet. Hur många gånger har jag inte passerat just samma ställe på slutet? Inte har jag sett detsamma då. Jag cyklade och njöt, och jag kom på mig själv med att jag log, vilket fick mig att le ännu mer. Jag bara flöt fram och jag var lycklig.
När jag kom hem förstärkte jag cykelturen genom att snabbt ställa in von Snygg i lägenheten. Sen gick jag ner till älven. Solen hade nu gått ner och det började bli mörkt. Jag simmade ut i det svalkande vattnet. Ljudlöst gled jag fram med stor avslappnade tag. Det var helt underbart. Det gick människor förbi på andra sidan älven, men min tystnad och det fallande mörkret gjorde inte att de såg mig. Simturen var en hemlighet mellan mig och vattnet. Ännu var himlen rosafärgad och jag såg strömmningarna där vattnet flöt genom stenbrons tolv valv. Den så igännkännda bilden av Karlstad, min stad.
Efter badet gick jag hem, bärandes på upplevelsen av kvällen, funderandes över lyckan. Lycka är flyktig, men det betyder inte att man inte ska njuta av den när den väl finns där.
Kanske kommer jag inte ens minnas det som var negativt med den här veckan, kanske kommer jag om ett tag inte minnas något alls. Jag hoppas inte det blir så. Jag behöver minnas den här veckan och jag behöver bära erfarenheten med mig. Jag ska framåt men måste bara ta det lite lugnt.
Träningsveckan tror jag har varit riktigt bra. Så här i efterhand minns jag inte riktigt alla passen men jag ser i träningsdagboken att det ser bra ut. Kroppen känns bra, inga krämpor eller smärtor.
Söndagen som avslutar veckan har varit riktigt bra. Backträning mitt på dagen där jag slet så varenda liten kraft jag hade i kroppen gick åt. Trevlig middag med sällskap och sen kvällen som varit så perfekt att jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer glömma den.
Jag plockade fram von Snygg för första gången på väldigt länge. Det var dags nu. Jag ville inte använda honom förrän jag var glad igen. Och ikväll var jag glad.
Musklerna i kroppen protesterade lite när jag satte mig och trampade ut ur stan. Första halvtimman gjorde de sig påminda hela tiden. Det var segt och gjorde lite ont. Sen började det ge med sig. Jag cyklade lugnt och kroppen arbetade med mig. Temperaturen ute hade gått ner och var så där lagom. Det var varmt men inte kväljande.
När kroppen slutade säga ifrån började jag tänka mer på naturen omkring mig. Om hur solnedgångens ljus gjorde att de falurödfärgmålade husen overkligt starka i nyanser, hur säden på åkrarna skiftade i färg och dansade i vinden. Jag såg ett guldskimmrande rådjur som i en gracil rörelse vände sig och sprang in i skogen. Starka dofter från blommor och bär steg upp från marken. Jag hörde ljudet av von snygg, det låga dova suset men annars fanns det inte många andra ljud. Till och med naturen verkade tyst, som om den tog igen sig efter den heta dagen.
Jag cyklade med öppna sinnen inför den omvärld som jag så ofta tagit för givet. Hur många gånger har jag inte passerat just samma ställe på slutet? Inte har jag sett detsamma då. Jag cyklade och njöt, och jag kom på mig själv med att jag log, vilket fick mig att le ännu mer. Jag bara flöt fram och jag var lycklig.
När jag kom hem förstärkte jag cykelturen genom att snabbt ställa in von Snygg i lägenheten. Sen gick jag ner till älven. Solen hade nu gått ner och det började bli mörkt. Jag simmade ut i det svalkande vattnet. Ljudlöst gled jag fram med stor avslappnade tag. Det var helt underbart. Det gick människor förbi på andra sidan älven, men min tystnad och det fallande mörkret gjorde inte att de såg mig. Simturen var en hemlighet mellan mig och vattnet. Ännu var himlen rosafärgad och jag såg strömmningarna där vattnet flöt genom stenbrons tolv valv. Den så igännkännda bilden av Karlstad, min stad.
Efter badet gick jag hem, bärandes på upplevelsen av kvällen, funderandes över lyckan. Lycka är flyktig, men det betyder inte att man inte ska njuta av den när den väl finns där.
Grattis!
Nu har det gått ett år sedan jag knöt på mig joggingskorna och började träna. Även då var det en solig dag som denna. Jag minns rundan, 20 minuters extremt långsam jogg längs älven och jag trodde jag skulle svimma av utmattning. Min upplevelse av den lilla rundan var att jag plågades varenda sekund, ändå visste jag på något sätt att detta bara var den första av många rundor.
Ett år ha gått sedan dess, ett år med många förändringar i livet. Ett år som gått snabbt men som nu i efterhand verkar ovanligt långt. Förmodligen uppfattar jag det som långt för att mycket har hänt.
Jag vet faktiskt inte vad som fick mig att ge mig ut på den där rundan för ett år sedan. Jag fick nog bara ett infall. Infall kan vara väldigt bra ibland. De kan också vara rätt idiotiska. Gemensamt brukar de dock ha att jag hamnar i situationer och får erfarenheter jag annars gått miste om (både på gott och ont så klart).
Under det här året av träning var det där passet bara det första infallet av många. Ganska så snabbt fick jag infallet att springa en halvmara. Sen kom infallet att göra tjejklassikern. Just det infallet smittade jag ju mamma med så det gick inte att dra sig ur. Tack för det! Valet att genomföra tjejklassikern är nog den största anledningen till att jag ett år senare fortfarande drar på mig joggingskorna. Den var ingen utmaning på hög nivå och jag vill aldrig göra om något av loppen men det var vägen dit som räknades, att fortsätta med träningen mellan de olika momenten. Med undantag från en månad i vintras lyckades jag rätt bra.
Jag tror att för mig är det viktigt att ha mål framåt för att fortsätt. Jag vill utmana mig själv. Livet verkar inte alltid vilja vara enkelt, trista saker händer på vägen. I mitt fall leder detta till att några av mina mål för vad jag skulle klara i år inte kommer uppfyllas. De får jag helt enkelt spara till framtiden. Väljer men en positiv livssyn kan man uttrycka det som så att jag har turen att få ha målen kvar tills senare.
Det finns saker som jag inte drömt om som däremot har hänt och det kan räknas som en kompensation mer värd en de mål jag fått skjuta upp. Jag har lärt mig att det inte är jättetrist att cykla som exempel. Jag har dessutom lärt mig att man göra det lite överallt. Jag har på infall köpt en cykel och på infall kört Vätternrundan på den, kanske inte ett så smart infall men ändå rätt lyckat. Det har inköpts fler cyklar men då har jag tänkt tanken att eventuellt köpa något innan jag gått in i affären. De räknas därför inte som infall.
Bara att ha en lägenhet full av idrottskläder, cyklar, skidor, inlines mm är rätt konstigt. För ett år sedan hade jag nog undrat vem jag kommit hem till. Förut var det ju soffan som var det närmaste idrott jag kom. Jag låg ju i den när jag tittade på sport. Nu händer det att jag väljer att gå ut och träna istället för att titta på andra som aktiverar sig. Väldigt mystiskt men mycket skönare.
Genom träningen i sig har det här året inneburit en del förändringar. På något vis har träningen samtidigt varit klistret som hållit ihop livet när saker runt omkring ibland inte fungerat. Träningen är aldrig någon flykt, däremot kan det vara en paus. Den är en stund som jag ger mig själv. I träningen finns chansen att rensa tankar, lufta idéer, finna konstruktiva lösningar eller bara njuta av naturen. Under träningen kan roliga analyser av omvärlden göras, man kan även analysera sig själv och sin egen kropp som utför arbetet.
Träningen är ibland en stund att drömma, planera, finna helt nya vägar och låta sig få de där infallen, även om de är så små som att prova en ny stig. Den där nya stigen kan leda till ställen jag inte anat fanns. Träningen ger mig en möjlighet att uppleva saker jag aldrig annars skulle fått uppleva. Varje pass är nytt oavsett om rundorna är nya eller inte. Alla pass är inte roliga, men alla pass är med utgör en del av den stora helheten. Självklart är de allra flesta passen sköna, trevliga, underbara eller positiva på något vis. Annars hade jag inte hållit på.
Helt klart blir jag starkare av att träna, helt klart är det bra för mig att göra det. Helt klart behöver jag ta mig ut de där passen för att få det där klistret som håller tillvaron samma, eller för att njuta eller helt enkelt för att bränna lite överskottsenergi. Det är inte lätt att ta sig ut alla gånger. Oftast är det inte för att motivationen brister utan för att jag har svårt att besluta vad jag ska göra. Men mitt i livets beslutsångest har jag fått hjälp med valet av träning. Det är jag väldigt tacksam för. Just sista månaderna har jag verkligen behövt det. Kanske även det är en viktig del som gör att jag idag firar ett år.
Det finns nog många saker som gjort att jag faktiskt klarat det första året. Nu hoppas jag att det ska bli många fler. Ibland funderar jag på varför jag tränar. Ibland säger jag till mig själv att jag kommer förmodligen tröttna snart. Det finns en sak som gör att jag tror att jag inte kommer tröttna i första taget. Det är att träningen är oberäknelig. Det bästa exemplet jag kan ge är torsdagen den här veckan. En dag som kändes helkass, en dag när jag var trött, sliten, grinig, och så slut att jag var helt säker på att jag skulle bo på soffan eller sängen resten av livet. På något sätt fick jag ändå på mig träningskläder sent på kvällen och genomförde ett kanonpass med en kropp som kändes som den flög fram. Jag hade aldrig kunnat tänka mig det innan, en otrolig upplevelse.
Ja ett år har gått, nu är det bara att styra blicken framåt och njuta av det pass jag har för dagen.
Maria
/på väg mot nya infall
onsdag 23 juli 2008
Kärlek i luften...
Livet med rutiner går faktiskt bättre än det utan. Jag har verkligen förvånat mig själv när det gäller att anpassa mig till rutinerna. Är det då kul med rutiner? Nä, det vet jag faktiskt inte. De verkar mer nyttiga än roliga. Dock tror jag att jag får nöja mig med nytta.
Tyvärr har jag tappat skrivförmågan, jag vet inte riktigt när jag gjorde det men det tycks vara så att jag inte har någon som helst åsikt om något längre. Jo en sak vill jag ha sagt. SÄLJ FÖR F-N INTE NÅGON MER NU WENGER!
Silly season gör mig extremt nervig. Ska man behöva vara sådan två gånger varje år? Japp, förmodligen. Alternativet är att inte bry sig om fotbollen.
Så här är det, om jag inte bryr mig om fotbollen förlorar jag massa timmar framför TV:n med en öl i handen. Jag får inte gapa och skrika i vräkningsvarningsnivå. Jag får inte tömma mig på svordomar och lovord, jag får inte dansa och skratta och klappa i händerna och heller inte slänga mig handlöst i soffan, dunka näven i golvet eller slå huvudet i väggen. Jag får inte kalla ett gäng grabbar för jävla, värdelösa idioter och inte heller säga att jag älskar dom. Jag får inte leva på ruset efter en bra insats en hel kväll, sväva på moln, vara varmt pirrig i hela kroppen. Jag missar också att sura, att ha ett illamående i magen och få retfulla SMS.
Jag kommer inte hamna i långa eller korta diskussioner som alltid slutar med att man inte kommer någon vart. Jag kommer inte hitta en frände som säger att han älskar mig bara för att jag håller på rätt lag. Jag kommer inte sitta på Pitchers och vrålgapa tillsammans med någon okänd person i en gemenskap som mycket annat slår, jag kommer heller inte få ge gliringar till någon som har fel tröja på sig. Jag kommer inte få slänga igen dörren, lägga mig på sängen och mumla att jag inte vill bli störd på fem år, jag kommer heller inte att dansa på fontänen på torget och sjunga vackra lovsånger.
Jag tror helt enkelt inte jag kan sluta bry mig om fotbollen, den är ju en del av mig. Hur skulle jag kunna svika mitt småpojkslag? Det är visserligen så att dom sviker mig ibland, sen är jag förbannad. Eftersom det handlar om äkta kärlek går det snabbt över. Nä jag kan inte sluta bry mig, bara att skriva dessa rader, att minnas och även att längta har fått mig att le!
Ha det så fint i Steiermark grabbar! Skada er inte, ni brukar vara rätt klena tyvärr!
Måste avsluta med ett viktigt ämne som min vän Victor tog upp idag. Det handlade om att lova saker eller snarare att inte lova saker. Om att inte ge ohållbara löften. Ett gammalt utslitet ämne kan man tycka men ändå alltid värt att tänka på. Man ska inte lova saker som det inte är säkert att hålla. Jag lovar dock att vinner pöjkerna någon titel kommande säsong så ska jag banne mig, ja vad ska jag göra? Jag ska banne mig skriva en 40 sidor lång uppsats om min kärlek till er!
Tyvärr har jag tappat skrivförmågan, jag vet inte riktigt när jag gjorde det men det tycks vara så att jag inte har någon som helst åsikt om något längre. Jo en sak vill jag ha sagt. SÄLJ FÖR F-N INTE NÅGON MER NU WENGER!
Silly season gör mig extremt nervig. Ska man behöva vara sådan två gånger varje år? Japp, förmodligen. Alternativet är att inte bry sig om fotbollen.
Så här är det, om jag inte bryr mig om fotbollen förlorar jag massa timmar framför TV:n med en öl i handen. Jag får inte gapa och skrika i vräkningsvarningsnivå. Jag får inte tömma mig på svordomar och lovord, jag får inte dansa och skratta och klappa i händerna och heller inte slänga mig handlöst i soffan, dunka näven i golvet eller slå huvudet i väggen. Jag får inte kalla ett gäng grabbar för jävla, värdelösa idioter och inte heller säga att jag älskar dom. Jag får inte leva på ruset efter en bra insats en hel kväll, sväva på moln, vara varmt pirrig i hela kroppen. Jag missar också att sura, att ha ett illamående i magen och få retfulla SMS.
Jag kommer inte hamna i långa eller korta diskussioner som alltid slutar med att man inte kommer någon vart. Jag kommer inte hitta en frände som säger att han älskar mig bara för att jag håller på rätt lag. Jag kommer inte sitta på Pitchers och vrålgapa tillsammans med någon okänd person i en gemenskap som mycket annat slår, jag kommer heller inte få ge gliringar till någon som har fel tröja på sig. Jag kommer inte få slänga igen dörren, lägga mig på sängen och mumla att jag inte vill bli störd på fem år, jag kommer heller inte att dansa på fontänen på torget och sjunga vackra lovsånger.
Jag tror helt enkelt inte jag kan sluta bry mig om fotbollen, den är ju en del av mig. Hur skulle jag kunna svika mitt småpojkslag? Det är visserligen så att dom sviker mig ibland, sen är jag förbannad. Eftersom det handlar om äkta kärlek går det snabbt över. Nä jag kan inte sluta bry mig, bara att skriva dessa rader, att minnas och även att längta har fått mig att le!
Ha det så fint i Steiermark grabbar! Skada er inte, ni brukar vara rätt klena tyvärr!
Måste avsluta med ett viktigt ämne som min vän Victor tog upp idag. Det handlade om att lova saker eller snarare att inte lova saker. Om att inte ge ohållbara löften. Ett gammalt utslitet ämne kan man tycka men ändå alltid värt att tänka på. Man ska inte lova saker som det inte är säkert att hålla. Jag lovar dock att vinner pöjkerna någon titel kommande säsong så ska jag banne mig, ja vad ska jag göra? Jag ska banne mig skriva en 40 sidor lång uppsats om min kärlek till er!
måndag 21 juli 2008
Rutinerad på rutiner.
Ja, efter att vaknat vid 6.45 i morse, gått upp prick 7 så har dagen fram tills nu 13.30 fungerat toppen. Jag är numera rutinernas mästare.
Tidig morgon med dusch, frukost, disk och morgonpromenad gjorde susen. Efter det har jag hunnit med att fixa lite praktiskta grejer och sprungit ett självmordspass med intervaller. Frågan är bara om det får kallas självmordspass eftersom jag själv inte visste att det skulle vara så jobbigt. Den som gav mig passet visste det nog däremot. Därav bör det nog kallas mördarpass!
Min kropp har smakat på smaskig mjöklsyra och jag har problem med att mina vader verkar vilja närma sig kramp så fort jag rör på mig. Inte ens ett varmt bad hjälper mot det. Däremot fick jag skölja bort det rätt tjocka lagret salt som täckte kroppen. Jag måste svettas sjukt mycket mer än vad som är normalt!
Nu ska det fixas en bra lunch som passar mitt liv med alla fina rutiner. Hälsosam och mättande alltså!
Jag är så enormt redig att jag nästan blir illamående. Dock inte lika illamående som under intervallerna förut!
Detta liv som byggs av rutiner är just nu så spännande att jag är helt tagen. Det är väl så att omväxling förnöjer och har man inte haft rutioner innan blir införandet av dem en omväxling. Nu får vi se hur länge det dröjer innan jag tröttnar!
Jag har lite saker kvar på listan över dagens uppgifter. Ska bita ihop för att fixa det, utan att bryta på de Mariiska rutinlagarna.
Tidig morgon med dusch, frukost, disk och morgonpromenad gjorde susen. Efter det har jag hunnit med att fixa lite praktiskta grejer och sprungit ett självmordspass med intervaller. Frågan är bara om det får kallas självmordspass eftersom jag själv inte visste att det skulle vara så jobbigt. Den som gav mig passet visste det nog däremot. Därav bör det nog kallas mördarpass!
Min kropp har smakat på smaskig mjöklsyra och jag har problem med att mina vader verkar vilja närma sig kramp så fort jag rör på mig. Inte ens ett varmt bad hjälper mot det. Däremot fick jag skölja bort det rätt tjocka lagret salt som täckte kroppen. Jag måste svettas sjukt mycket mer än vad som är normalt!
Nu ska det fixas en bra lunch som passar mitt liv med alla fina rutiner. Hälsosam och mättande alltså!
Jag är så enormt redig att jag nästan blir illamående. Dock inte lika illamående som under intervallerna förut!
Detta liv som byggs av rutiner är just nu så spännande att jag är helt tagen. Det är väl så att omväxling förnöjer och har man inte haft rutioner innan blir införandet av dem en omväxling. Nu får vi se hur länge det dröjer innan jag tröttnar!
Jag har lite saker kvar på listan över dagens uppgifter. Ska bita ihop för att fixa det, utan att bryta på de Mariiska rutinlagarna.
Måndag morgon...
Snart ska jag sova, men när jag vaknar är det måndag och då avser jag att införa lite rutiner i livet. Rutiner låter kanske tråkigt men det sägs att livet inte ska vara kul alla gånger.
Att det skulle till ändring från och med i morgon har varit bestämt länge, i alla fall ett par dagar. Vad jag ska styra upp vet jag däremot inte. Det har jag en hel natt att klura ut nu.
Lorta ner cyklar och därefter tvätta dom kan ses som en bra idé för rutiner, fler gerjer kommer nog dyka upp framöver.
/ den strukturerade personen med livet fullt av rutiner! (snart)
Att det skulle till ändring från och med i morgon har varit bestämt länge, i alla fall ett par dagar. Vad jag ska styra upp vet jag däremot inte. Det har jag en hel natt att klura ut nu.
Lorta ner cyklar och därefter tvätta dom kan ses som en bra idé för rutiner, fler gerjer kommer nog dyka upp framöver.
/ den strukturerade personen med livet fullt av rutiner! (snart)
söndag 20 juli 2008
En blogg om träning och vänskap!
En blogg om träning och vänskap, om att det finns en enorm styrka i banden mellan människor. Det är meningen som en positiv blogg. Uppfatta det inte som något annat!
...............................................................................
”Har du sett mina kläder?” Det var de första orden jag sa till dig igår när jag kom på besök, iförd träningskläder för MTB-rundan jag just avklarat.
Jag var sjukt stolt över att komma där med mina kläder avsedda för träning, med MTB:n parkerad mot ett träd. Hur långt borta är detta från den personen som du kände mig som förr? Det måste vara åtskillig mil.
Jag satt där och berättade om saker som hänt. Om simningen i Vansbro med alla händer och fötter överallt. Om pinan under många timmar runt Vättern, om allt det underbara den helgen, om en kropp som inte hade något mer att ge men som nästa dag var helt okej igen. Jag tänkte väldigt mycket på hur livet kan förändras. Hur stort det här med träning kan bli, vilken otrolig variation den kan utövas genom. Jag var så inne i mitt prat att jag inte märkte myggorna som tacksamt klättrade omkring på min svettiga kropp. Spåren efter dom märkte jag först i duschen.
Det är i dagarna ett år sedan jag knöt på mig ett par skor och gav mig ut på en kort joggingrunda. En runda som jag idag inte vet var den slutar. Den har tagit mig genom tjejklassikern, halva stora klassikern men framförallt har den rundan visat mig att jag inte är den personen jag trodda jag var.
Jag kan flåsa, jag kan slita tills jag är helt slut (tror jag) men ändå slita lite till. Jag kan banne mig cykla som jag alltid hatat, även om det inte går så fort att fartvinden får håret att stå så är det rätt kul. Jag kan hoppa i en kall sjö och simma en halvtimma och jag kan gå upp ur vattnet och tänka att jag faktiskt njöt av det. Jag kan träffa människor jag aldrig hade träffat annars, den kan få mig på resor, äventyr, iväg i drömmar, tankar och idéer.
Jag tror det var rätt otippat att jag skulle hamna på just den där rundan, men jag trivs med att se mig själv som en tränande människa. Du däremot ser mig som en galning men det gör inget, jag vet att du älskar mig ändå, och faktiskt ännu mer just för det. Vi är galna, du och jag. Vi har alltid varit galna, du och jag. Vi ska alltid vara galna, du och jag.
När jag satt där och pratade med dig så förstod jag hur stolt du är över den person jag är nu. Jag förstod också precis vad du ville ha ändrat (du är ju trots allt den där som alltid söker mer, eller har du lagt av med det?). Jag hörde din röst, hur du formulerade dig, hur du tittade på mig. Såg det där välkända kroppsspråket som jag kommit att älska, ibland också hata. De gånger jag hatade det var det ju för att jag egentligen älskade det. Jag log åt min konstiga tanke. Jag log åt ditt dumma sätt att alltid försöka tala mig till rätta men du gjorde det på så fel sätt att jag bara blev sårad och ledsen. Jag log också åt dagen när du förklarade så fint hur du plötsligt förstått hur fel jag tog det du sa till mig när du gjorde det på det sättet. Jag log över hur kommunikation och vänskap kan utvecklas och bli så stark så att inget rår på dem.
Vad var det vi brukade säga?
”Du och jag, vi har en egen värld där ingen annan får plats!”. Så sant! Vi har en egen värld, där bara vi finns. Vår vänskap skulle aldrig ta slut! Alltid skulle vi finnas, även om milen och länderna skiljde oss åt, även om vi bråkade så taket lyfte. Jag hade aldrig varit ovän så där med någon innan, jag har knappt varit osams med någon efter heller. När våra utbrott lugnat ner sig var vi ändå vänner igen, oavsett om det tog en timma eller ett halvår. På något sätt var de där grälen det som gjorde oss starkare, för de visade att de inte kunde skilja oss åt. Vi lärde oss att inget skulle skilja oss, att vi hade varandra och vi växte då ifrån grälen. Vi litade på att vi var menade att höra ihop på något vis, tyvärr eller tack och lov tog jag det som en självklarhet. Du skulle alltid finnas.
Men jag blev lurad, en dag fanns du inte mer. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, lurad och framförallt sviken. Vaddå för alltid? Vilket jävla skitsnack! Jag hatade dig, jag äskade dig, jag tyckte otroligt synd om dig, jag anklagade dig, jag ifrågasatte dig. Det fanns så många delade känslor under flera år.
Igår när jag klev fram till din sten så fanns inte de känslorna kvar. Jag kom och hälsade på dig, jag pratade, du lyssnade. Du fanns där hos mig och du fick mig att förstå väldigt mycket mer än innan. Jag var sjukt stolt i mina svettiga träningskläder. Och jag skiter i om hela världen säger att det var jag som tänkte för mig själv. I min värld var du hos mig och det kommer du alltid vara. Vi kommer ha varandra för alltid och du kommer alltid skälla lagom mycket när du tycker jag sackar! Du kommer också som igår berätta när du är stolt och du kommer få se mig göra allt för att nå de små hemliga mål vi pratade om igår!
Du är min vän, för alltid! Vi har vår värld kvar och den vänskap vi bar, den bär vi fortfarande tillsammans. Småsaker som döden kan inte skilja oss åt! Hur skulle något så simpelt kunna rå på oss?
Men som sagt, jag inte är en sådan latmask som jag trodde jag var. Det är verkligen tur att jag inte är sådan latmask som DU! En av oss kan tydligen i alla fall lura vissa som ser en svischa förbi att det finns lite fart i kroppen!
/ din Mia
...............................................................................
”Har du sett mina kläder?” Det var de första orden jag sa till dig igår när jag kom på besök, iförd träningskläder för MTB-rundan jag just avklarat.
Jag var sjukt stolt över att komma där med mina kläder avsedda för träning, med MTB:n parkerad mot ett träd. Hur långt borta är detta från den personen som du kände mig som förr? Det måste vara åtskillig mil.
Jag satt där och berättade om saker som hänt. Om simningen i Vansbro med alla händer och fötter överallt. Om pinan under många timmar runt Vättern, om allt det underbara den helgen, om en kropp som inte hade något mer att ge men som nästa dag var helt okej igen. Jag tänkte väldigt mycket på hur livet kan förändras. Hur stort det här med träning kan bli, vilken otrolig variation den kan utövas genom. Jag var så inne i mitt prat att jag inte märkte myggorna som tacksamt klättrade omkring på min svettiga kropp. Spåren efter dom märkte jag först i duschen.
Det är i dagarna ett år sedan jag knöt på mig ett par skor och gav mig ut på en kort joggingrunda. En runda som jag idag inte vet var den slutar. Den har tagit mig genom tjejklassikern, halva stora klassikern men framförallt har den rundan visat mig att jag inte är den personen jag trodda jag var.
Jag kan flåsa, jag kan slita tills jag är helt slut (tror jag) men ändå slita lite till. Jag kan banne mig cykla som jag alltid hatat, även om det inte går så fort att fartvinden får håret att stå så är det rätt kul. Jag kan hoppa i en kall sjö och simma en halvtimma och jag kan gå upp ur vattnet och tänka att jag faktiskt njöt av det. Jag kan träffa människor jag aldrig hade träffat annars, den kan få mig på resor, äventyr, iväg i drömmar, tankar och idéer.
Jag tror det var rätt otippat att jag skulle hamna på just den där rundan, men jag trivs med att se mig själv som en tränande människa. Du däremot ser mig som en galning men det gör inget, jag vet att du älskar mig ändå, och faktiskt ännu mer just för det. Vi är galna, du och jag. Vi har alltid varit galna, du och jag. Vi ska alltid vara galna, du och jag.
När jag satt där och pratade med dig så förstod jag hur stolt du är över den person jag är nu. Jag förstod också precis vad du ville ha ändrat (du är ju trots allt den där som alltid söker mer, eller har du lagt av med det?). Jag hörde din röst, hur du formulerade dig, hur du tittade på mig. Såg det där välkända kroppsspråket som jag kommit att älska, ibland också hata. De gånger jag hatade det var det ju för att jag egentligen älskade det. Jag log åt min konstiga tanke. Jag log åt ditt dumma sätt att alltid försöka tala mig till rätta men du gjorde det på så fel sätt att jag bara blev sårad och ledsen. Jag log också åt dagen när du förklarade så fint hur du plötsligt förstått hur fel jag tog det du sa till mig när du gjorde det på det sättet. Jag log över hur kommunikation och vänskap kan utvecklas och bli så stark så att inget rår på dem.
Vad var det vi brukade säga?
”Du och jag, vi har en egen värld där ingen annan får plats!”. Så sant! Vi har en egen värld, där bara vi finns. Vår vänskap skulle aldrig ta slut! Alltid skulle vi finnas, även om milen och länderna skiljde oss åt, även om vi bråkade så taket lyfte. Jag hade aldrig varit ovän så där med någon innan, jag har knappt varit osams med någon efter heller. När våra utbrott lugnat ner sig var vi ändå vänner igen, oavsett om det tog en timma eller ett halvår. På något sätt var de där grälen det som gjorde oss starkare, för de visade att de inte kunde skilja oss åt. Vi lärde oss att inget skulle skilja oss, att vi hade varandra och vi växte då ifrån grälen. Vi litade på att vi var menade att höra ihop på något vis, tyvärr eller tack och lov tog jag det som en självklarhet. Du skulle alltid finnas.
Men jag blev lurad, en dag fanns du inte mer. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, lurad och framförallt sviken. Vaddå för alltid? Vilket jävla skitsnack! Jag hatade dig, jag äskade dig, jag tyckte otroligt synd om dig, jag anklagade dig, jag ifrågasatte dig. Det fanns så många delade känslor under flera år.
Igår när jag klev fram till din sten så fanns inte de känslorna kvar. Jag kom och hälsade på dig, jag pratade, du lyssnade. Du fanns där hos mig och du fick mig att förstå väldigt mycket mer än innan. Jag var sjukt stolt i mina svettiga träningskläder. Och jag skiter i om hela världen säger att det var jag som tänkte för mig själv. I min värld var du hos mig och det kommer du alltid vara. Vi kommer ha varandra för alltid och du kommer alltid skälla lagom mycket när du tycker jag sackar! Du kommer också som igår berätta när du är stolt och du kommer få se mig göra allt för att nå de små hemliga mål vi pratade om igår!
Du är min vän, för alltid! Vi har vår värld kvar och den vänskap vi bar, den bär vi fortfarande tillsammans. Småsaker som döden kan inte skilja oss åt! Hur skulle något så simpelt kunna rå på oss?
Men som sagt, jag inte är en sådan latmask som jag trodde jag var. Det är verkligen tur att jag inte är sådan latmask som DU! En av oss kan tydligen i alla fall lura vissa som ser en svischa förbi att det finns lite fart i kroppen!
/ din Mia
lördag 19 juli 2008
Är det dags att börja blogga igen....
.... eller ska jag fortsätta koncentrera mig på min Silly season?
Jag tror jag fortsätter koncentrera mig på Silly season. Försäsongen har för övrigt börjat i London med en match mellan Barnet och Arsenal. Vapenpöjkera vann, kanske inte så oväntat.
Jag har varit på en liten resa idag och raggat upp en herre som jag ska pilla lite på så han mår bra. Tog med honom på en sväng i skogen vilket var väldigt lyckat. Såg ännu en gång mängder av blåbär och tänkte att jag måste plocka snart.
Jag tror jag fortsätter koncentrera mig på Silly season. Försäsongen har för övrigt börjat i London med en match mellan Barnet och Arsenal. Vapenpöjkera vann, kanske inte så oväntat.
Jag har varit på en liten resa idag och raggat upp en herre som jag ska pilla lite på så han mår bra. Tog med honom på en sväng i skogen vilket var väldigt lyckat. Såg ännu en gång mängder av blåbär och tänkte att jag måste plocka snart.
Så där ska det se ut. Avslappnat på marken. Var faktiskt enda vilan jag tog. Annars har jag sett vissa vila mer än träna.
torsdag 17 juli 2008
Silly Season
Det händer för mycket runt omkring mig just nu för att skriva något vettigt. Kanske kan jag aldrig skriva vettigt men det är ännu mindre chans att lyckas just nu.
Jag kallar detta stadie Silly Season och det passar bra eftersom det ligger i fas med fotbollen. För övrigt gör fotbollens Silly season mig så nervös att jag försöker inte följa den, i alla fall inte mer än ett par gånger per dag. Jag skriker KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP, men det verkar inte fungera. Förmodligen skriker jag för lågt! Det verkar lättare att sälja.
Idag såg jag på TV en hel timma, det måste vara första gången på över en vecka. En mycket intressant upplevelse.
Jag kallar detta stadie Silly Season och det passar bra eftersom det ligger i fas med fotbollen. För övrigt gör fotbollens Silly season mig så nervös att jag försöker inte följa den, i alla fall inte mer än ett par gånger per dag. Jag skriker KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP, men det verkar inte fungera. Förmodligen skriker jag för lågt! Det verkar lättare att sälja.
Idag såg jag på TV en hel timma, det måste vara första gången på över en vecka. En mycket intressant upplevelse.
onsdag 16 juli 2008
Jag har fått post
Idag fick jag post! Jag fick ett kravbrev från biblioteket, det var inte så kul. Jag fick en räkning, inte rolig heller men knappast oväntad. Sen fick jag ett brev som var skickat av en privatperson. Det var riktigt kul. Tack Marie!
Att få riktiga brev, skickade med posten är väldigt roligt men det händer inte så ofta. När jag var liten minns jag att det hände hela tiden att jag skrev brev och skickade till människor. Idag händer det allt för sällan. Det elerktroniska har tagit över.
Tänk när man tittar igenom posten och mitt bland alla räkningar och myndighetspapper så finner man ett brev från någon som tänker på en. Det är ju jättetrevligt och räcker för att pigga upp i alla fall mig rejält.
Det krävs så otroligt lite för att göra stor skillnad. I stället för att bara tänka på någon kan man skicka iväg en rad eller två. Inspirerad av dagnens privatpost ska jag skicka iväg ett par brev till ett par underbara människor, bara för att!
Att få riktiga brev, skickade med posten är väldigt roligt men det händer inte så ofta. När jag var liten minns jag att det hände hela tiden att jag skrev brev och skickade till människor. Idag händer det allt för sällan. Det elerktroniska har tagit över.
Tänk när man tittar igenom posten och mitt bland alla räkningar och myndighetspapper så finner man ett brev från någon som tänker på en. Det är ju jättetrevligt och räcker för att pigga upp i alla fall mig rejält.
Det krävs så otroligt lite för att göra stor skillnad. I stället för att bara tänka på någon kan man skicka iväg en rad eller två. Inspirerad av dagnens privatpost ska jag skicka iväg ett par brev till ett par underbara människor, bara för att!
tisdag 15 juli 2008
Saknad
Ibland kan man sakna saker eller människor enormt mycket. Ibland förlorar man något och är enormt ledsen.
Ibland händer det att man förlorar något men glömmer att man förlorat det och när man kommer på det igen sticker det till kraftfullt genom hjärtat. Ibland är det så illa att benen nästan ger vika.
Sen finns det nån gång som man saknar något som är förlorat så enormt mycket att man inte kan tänka på något annat. Då finns det inte en tusendels sekund som man inte tänker på det eller den man saknar.
Ibland händer det att man förlorar något men glömmer att man förlorat det och när man kommer på det igen sticker det till kraftfullt genom hjärtat. Ibland är det så illa att benen nästan ger vika.
Sen finns det nån gång som man saknar något som är förlorat så enormt mycket att man inte kan tänka på något annat. Då finns det inte en tusendels sekund som man inte tänker på det eller den man saknar.
måndag 14 juli 2008
Väggrindar
Om man sätter sig på cykeln hemma hos mig och trampar 65 kilometer norröver längs Klarälvsbanan kommer man passera 52 stycken väggrindar. Jag förstår helt klart deras funktion men tyvärr är jag väldigt dålig på att få till det vid passagen så jag får alltid bromsa ner helt, klicka ur och stödja mig med ett ben i backen.
Vänder man i Råda sen och cyklar tillbaka får man en tur på 130 km och 104 väggridspassager. 104 tillfällen att kunna göra en vurpa och 104 tillfällen där ens rytm försvinner helt. Självklart finns det ju annat att stanna för med, men väggrindarna är de värsta.
Dagens cykeltur har alltså innehållit 104 väggrindspassager. Det är ett medel på 8 per mil.
Turen tog nästan exakt 5 timmar med några stopp inräknade. Häribland vätskefyllning i Munkfors samt langning av vätska till törstig löpare i närheten av Ulvsby. Jag lyckades alltså göra något bra idag. Konstigt! Oavsett så ger i alla fall tiden för turen ett medel på 20,8 väggrindar i timman. Jag vurpade inte en enda gång!
Vänder man i Råda sen och cyklar tillbaka får man en tur på 130 km och 104 väggridspassager. 104 tillfällen att kunna göra en vurpa och 104 tillfällen där ens rytm försvinner helt. Självklart finns det ju annat att stanna för med, men väggrindarna är de värsta.
Dagens cykeltur har alltså innehållit 104 väggrindspassager. Det är ett medel på 8 per mil.
Turen tog nästan exakt 5 timmar med några stopp inräknade. Häribland vätskefyllning i Munkfors samt langning av vätska till törstig löpare i närheten av Ulvsby. Jag lyckades alltså göra något bra idag. Konstigt! Oavsett så ger i alla fall tiden för turen ett medel på 20,8 väggrindar i timman. Jag vurpade inte en enda gång!
Jag cyklade med en snittpuls på ca 66% av max vilket betyder att jag ska äta 66 Delicatobollar nu.
Min snitthastighet var 26 km/h och det betyder att jag hoppas på att få sova 26 timmar i natt. Helst längre! Borde jag skriva LÄNGER nu när jag varit i Munkfors?
SMHI hade lovat uppehåll men det började ösregna redan efter en halvtimma. Tror det regnade ca två timmar av tiden jag cyklade. Här i Karlstad hade det visserligen varit uppehåll. Men jag tror jag hellre cyklade längs banvallen i kallt ösregn än runt i den här hålan varv efter varv.
Jag hade i alla fall inte ont någonstans utom i huden under en hagelskur. Jag tolkar det som att inställningarna på von Snygg är rätt okej.
söndag 13 juli 2008
Vansinneshelgen
Lördag
Nu har jag äntligen kommit hem från vansinneshelgen i Vansbro. Lite trött och med solsvedda kinder kan jag konstatera att helgen överlevdes och det var inte ens någon ”nära döden upplevelse”. Egentligen lite synd eftersom jag ägnat ganska så mycket tid åt att ta fram ett bra och uttänkt testamente. Några personer har därmed förlorat chansen till trevlig prylar. I alla fall för den här gången.
På lördag morgon hämtade jag upp mamma med den lilla silverfärgade S:bilen. Vi åkte vid niotiden vilket betydde att vi var uppe i Vansbro tidigt. Ganska så snart hade vi hunnit hämta nummerlappar och fixat tältplats. Praktiskt nog var campingen bredvid nummerlappsutdelningen och mässan. Det nya tältet var väldigt enkelt att sätta ihop så det tog knappt någon tid alls att få upp det.
Egentligen gick allt som på räls och det enda som jag inte riktigt gillade var att de har en obehaglig hängbro i Vansbro. Hängbroar har aldrig varit min specialite. Redan på dagis upptäckte jag det när mina fröknar ville lura mig att gå på bron på Rud. Jag vägrade, det var obehagligt! I helgen fick jag däremot vid två tillfällen gå över bron, obehagskänslan var nämligen mindre jobbig än att gå några extra kilometer.
Vädret var på topp med, visst det kom ett par små skurar och jag hörde åskan men det hade kunnat varit så mycket värre. Det jag var orolig för var att bli frusen och sen inte bli varm igen. Det är ju knappast något lyckat tillstånd när man ska simma i kallt vatten och dessutom tälta. Att bli frusen slapp jag och det var skönt.
När starten för tjejsimmet började närma sig blev jag så klart nervös, mamma likaså. Vi knallade iväg mot stranden och det blev så varmt i våtdräkten att det formligen rann svett längs benen. Det tyckte jag var lite charmerande men tyvärr var det nog ingen mer än jag som såg det.
Borta vid starten fick vi ”checka in” och då blev jag riktigt nervös. Tack och lov satte de igång någon slags uppvärmning där det skulle hoppas och tas lite olika steg. Verkligen inte min grej! Jag vågar vägra sådana aktiviteter och stod därmed stilla och kollade på övriga fältet. Faktiskt såg jag en tjej till som gjorde på det viset. De andra damerna hoppade på och jag tackade gudarna för att jag inte föll för grupptrycket och följde efter.
Jag funderade över vilket tillstånd jag skulle behöva vara i för att utföra något dylikt. Det jag kom på var att jag skulle behöva andra preparat i kroppen än vad vetenskapen ännu forskat fram alternativt en mycket stor ekonomisk ersättning. Dessa tankar var så intressanta att jag glömde att vara nervös. Tyvärr glömde jag nog att tänka med för när starten gick var mamma och jag bland de sista i vattnet. Vi kan ju varit det också på grund av att vi trodde vi skulle vara bland de långsammaste simmarna.
Efter starten var det idel trängsel, det gick inte att komma framåt, överallt var det armar och ben. Jag fick sparkar i magen, på benen, i ansiktet, på armarna, ja i stort sett överallt. Vart jag än tittade fanns det fötter, jag som inte gillar fötter. Händer var det också rätt gott om, de var överallt och jag vet faktiskt inte när jag upplevde så mycket fysisk närhet senast.
Trängseln, kaoset och det faktum att jag inte kunde ta ett ordentligt simtag gjorde att jag nästan fick panik. Det var väldigt jobbigt att hålla sig flytande på den lilla plats jag befann mig. Dessutom gick det nästan inte framåt. Jag försökte så gott det gick att kryssa mellan människor men jag tror att jag hann simma nästan halva sträckan innan jag fixade ett enda ordentligt simtag. När jag säger ordentligt simtag så menar jag den sortens simtag som min mamma lärde mig som liten på sommaren i Tvärsjön. En person som kan något om simning skulle nog välja att kalla det något annat.
Eftersom jag ville ta mig framåt blev det på det viset att jag nästan hela tiden låg långt ute i vattnet. Där det var ganska så strömt, det får man tacka för, för det betyder ju att jag fick lite extra träning. Jag väljer att se det helt på det viset och hålla tyst! I mål kom jag i alla fall och det tog inte ens 25 minuter vilket betydde att jag inte fick särskilt mycket simträning inför den kommande turen dagen efter. Vilken besvikelse.
Sanningen är den att jag är väldigt nöjd med att komma i mål överhuvudtaget. Det var mitt enda mål och det lyckades jag med. Det betydde att tjejklassikern var slutförd. Roligt var också att mamma kom in någon minut senare. Ingen av oss drunknade den här gången.
Vi gick och fick oss mat men framförallt fick vi DELICATOBOLLAR! I Vansbro har de förstått det jag länge sagt. Delicatobollar tillhör de essentiella födoämnena och bör därför intas så ofta som möjligt.
För att fira att tjejklassikern var genomförd och att jag aldrig mer ska ställa upp i ett lopp enbart avsett för kvinnor gick mor och dotter en sväng på stan och kollade på onödig saker i affärer som vi verkligen inte ville köpa. Vi kollade även upp klassikertältet och mamma köpte sig en snygg tröja, själv fick jag en löparkeps vilket kanske hjälper till att påminna mig om att jag banne mig behöver träna inför Lidingöloppet.
Efter att ätit pizza och promenerat ganska så långt tog vi en liten runda för att undersöka Vansbrosimningens startplats. Jag konstaterade att det kändes som om det var långa tre kilometer i vattnet och att det kanske inte skulle bli helt lätt att klara av. Sen försökte jag hitta på planer för att slippa trängseln jag varit med om tidigare under dagen.
Vi hittade en väldigt trevlig väg tillbaka till tältet där jag passade på att plocka underbart goda hjortron. Det är ju lika bra att äta allt som bjuds!
Innan läggdags hann jag med en sista runda. Jag var rastlös för att jag inte tränat och var sugen på att springa, långt. Till och med jag förstod att det var lite onödigt så det får vänta till en annan dag.
Söndag
Jag somnade vid tolvtiden på natten till söndagen. Förmodligen var det ljudet från regnet som slog mot tältet som verkade sövande i mina öron. Tyvärr vaknade jag av ett par mindre begåvningsmässigt bemedlade personer som satt nära tältet, drack öl och pratade väldigt högt. Det söm störde mig mest var faktiskt inte att de pratade högt utan att de pratade om så idiotiska saker. Vid femtiden kom en ny regnskur som fick mig att somna och då sov jag nästan ända fram till sju.
Jag låg i tältet en stund och funderade på vädret där ute. Skulle det regna hela dagen, skulle jag hålla mig varm och om jag inte höll mig varm skulle jag då fixa att simma tre kilometer? Men regnet avtog och vi gick upp och åt frukost. Jag höll mig ännu en gång till mottot att äta det som bjuds och smällde därmed i mig mängder av mat.
Därefter förflöt förmiddagen med att promenera förbi starten ännu en gång, dricka kaffe, analysera regnmoln och packa ihop tältet. Framförallt var det underhållande att sitta på läktaren och studera andra människor i deras arbete med att packa ihop tälten.
Sen blev det plötsligt dags igen att gå till start. Den här gången var jag mycket mer nervös, mamma med tror jag. Hon påstod att det är mycket värre att stå bredvid och titta på. Det är inte jag helt säker på.
Magen kändes mystisk, händerna darrade, jag gäspade, mådde illa, kände mig febrig, alltså, allt var som det skulle! Så fort jag hade ”checkat in” mig var jag däremot lugn och gick ner till vattnet. Jag använde tiden innan start till att prata med medsimmare och vänja kroppen vid vattnet. Fröken Larsson var alltså lugn som en filbunke, helt otroligt men mycket skönt!
Inget av lördagens trängsel fanns vid starten. Visst blev det lite skvalpigt och trångt men inte alls det paniska som jag upplevde dagen innan. Det tog inte lång tid att hitta sin egen takt och lugnt glida fram i vattnet. Jag njöt och låg mest där och viftade lite med armar och ben medan jag analyserade olika simtyper som deltog. Som exempel kan nämnas följande:
Medleysimmaren – som provar olika simsätt och byter lite då och då.
Intervallsimmaren – som simmar en stund snabbare med teknik som förmodligen är riktigt för att sedan simma en stund med en teknik som de förmodligen tycker är naturlig.
Vill vara först simmaren – som simmar förbi men lägger sig sen framför och simmar långsammare än en själv så man måste byta spår.
Crawlwannabeen – som tänker lära sig crawla och därför kör crawl 20-30 meter med lång sträcka bröstsim mellan.
Bojen – som mest ligger och flyter.
Speedsimmaren – som har en enormt hög frekvens på armtagen men de är väldigt korta.
Det finns många simtyper, själv tillhör jag slösimmaren. Den sorten som gillar att simma långsamt och utan stress. Som inte har lärt sig någon teknik utan gör det som känns bäst.
Det där var avancerad simforskning och det höll mig underhållen de försa 45 minuterna. Sedan var det bara ungefär 800 meter till mål. Det var här som det blev motströmt, dessutom blåste det upp till regn och vinden kom rakt emot oss simmare. Vattnet var vågigt och jag fick ganska mycket vatten i halsen näsan och lungorna. Nu började det också vara mycket simmare i vattnet från tidigare startgrupper. Ännu en gång fick jag simma motströms långt ut i vattnet. Den här gången brydde jag mig verkligen inte. Jag skulle bara i mål.
Jag simmade på, leende och kände att det här var faktiskt kul. Nu efteråt kan jag berätta att 3 km simning med ett stort leende kan ge rynkor i ansiktet. Det får jag helt enkelt ta. Kul var det och inte alls jobbigt.
Min hand dunkade i ”utcheckningen” efter en nästan en timma och nio minuter. Jag funderade på vilket simborgarnmärke man vunnit då samtidigt som jag försökte kontrollera det där som kallas gravitation och som min kropp helt plötsligt skulle vänja sig med när jag kravlade upp på land! Tala om enkel fylla, den var dock rätt snabbt övergående.
Även den här gången bjöds det på mat men ingen delicatoboll. Förmodligen för att det faktiskt var sista dagen på simningarna, de behövdes inte som laddning. Tur för mig att jag har ett sexpack i kylen, för nu är det dags att ta nya tag i träningen. Dock inte simningen för det är inte någon intressant aktivitet.
Jag kan berätta att det var en mycket nöjd Maria som satt i bilen på väg hem. Jag överlevde helgen, det gjorde mamma med. Det praktiska har flutit på perfekt. Vädret har varit mer än godkänt och vi tog oss både i och ur vattnet på egen hand!
Det finns ett gäng människor som varit underbara genom att heja på och peppa. Tack så enormt mycket!
Nu har jag äntligen kommit hem från vansinneshelgen i Vansbro. Lite trött och med solsvedda kinder kan jag konstatera att helgen överlevdes och det var inte ens någon ”nära döden upplevelse”. Egentligen lite synd eftersom jag ägnat ganska så mycket tid åt att ta fram ett bra och uttänkt testamente. Några personer har därmed förlorat chansen till trevlig prylar. I alla fall för den här gången.
På lördag morgon hämtade jag upp mamma med den lilla silverfärgade S:bilen. Vi åkte vid niotiden vilket betydde att vi var uppe i Vansbro tidigt. Ganska så snart hade vi hunnit hämta nummerlappar och fixat tältplats. Praktiskt nog var campingen bredvid nummerlappsutdelningen och mässan. Det nya tältet var väldigt enkelt att sätta ihop så det tog knappt någon tid alls att få upp det.
Egentligen gick allt som på räls och det enda som jag inte riktigt gillade var att de har en obehaglig hängbro i Vansbro. Hängbroar har aldrig varit min specialite. Redan på dagis upptäckte jag det när mina fröknar ville lura mig att gå på bron på Rud. Jag vägrade, det var obehagligt! I helgen fick jag däremot vid två tillfällen gå över bron, obehagskänslan var nämligen mindre jobbig än att gå några extra kilometer.
Vädret var på topp med, visst det kom ett par små skurar och jag hörde åskan men det hade kunnat varit så mycket värre. Det jag var orolig för var att bli frusen och sen inte bli varm igen. Det är ju knappast något lyckat tillstånd när man ska simma i kallt vatten och dessutom tälta. Att bli frusen slapp jag och det var skönt.
När starten för tjejsimmet började närma sig blev jag så klart nervös, mamma likaså. Vi knallade iväg mot stranden och det blev så varmt i våtdräkten att det formligen rann svett längs benen. Det tyckte jag var lite charmerande men tyvärr var det nog ingen mer än jag som såg det.
Borta vid starten fick vi ”checka in” och då blev jag riktigt nervös. Tack och lov satte de igång någon slags uppvärmning där det skulle hoppas och tas lite olika steg. Verkligen inte min grej! Jag vågar vägra sådana aktiviteter och stod därmed stilla och kollade på övriga fältet. Faktiskt såg jag en tjej till som gjorde på det viset. De andra damerna hoppade på och jag tackade gudarna för att jag inte föll för grupptrycket och följde efter.
Jag funderade över vilket tillstånd jag skulle behöva vara i för att utföra något dylikt. Det jag kom på var att jag skulle behöva andra preparat i kroppen än vad vetenskapen ännu forskat fram alternativt en mycket stor ekonomisk ersättning. Dessa tankar var så intressanta att jag glömde att vara nervös. Tyvärr glömde jag nog att tänka med för när starten gick var mamma och jag bland de sista i vattnet. Vi kan ju varit det också på grund av att vi trodde vi skulle vara bland de långsammaste simmarna.
Efter starten var det idel trängsel, det gick inte att komma framåt, överallt var det armar och ben. Jag fick sparkar i magen, på benen, i ansiktet, på armarna, ja i stort sett överallt. Vart jag än tittade fanns det fötter, jag som inte gillar fötter. Händer var det också rätt gott om, de var överallt och jag vet faktiskt inte när jag upplevde så mycket fysisk närhet senast.
Trängseln, kaoset och det faktum att jag inte kunde ta ett ordentligt simtag gjorde att jag nästan fick panik. Det var väldigt jobbigt att hålla sig flytande på den lilla plats jag befann mig. Dessutom gick det nästan inte framåt. Jag försökte så gott det gick att kryssa mellan människor men jag tror att jag hann simma nästan halva sträckan innan jag fixade ett enda ordentligt simtag. När jag säger ordentligt simtag så menar jag den sortens simtag som min mamma lärde mig som liten på sommaren i Tvärsjön. En person som kan något om simning skulle nog välja att kalla det något annat.
Eftersom jag ville ta mig framåt blev det på det viset att jag nästan hela tiden låg långt ute i vattnet. Där det var ganska så strömt, det får man tacka för, för det betyder ju att jag fick lite extra träning. Jag väljer att se det helt på det viset och hålla tyst! I mål kom jag i alla fall och det tog inte ens 25 minuter vilket betydde att jag inte fick särskilt mycket simträning inför den kommande turen dagen efter. Vilken besvikelse.
Sanningen är den att jag är väldigt nöjd med att komma i mål överhuvudtaget. Det var mitt enda mål och det lyckades jag med. Det betydde att tjejklassikern var slutförd. Roligt var också att mamma kom in någon minut senare. Ingen av oss drunknade den här gången.
Vi gick och fick oss mat men framförallt fick vi DELICATOBOLLAR! I Vansbro har de förstått det jag länge sagt. Delicatobollar tillhör de essentiella födoämnena och bör därför intas så ofta som möjligt.
För att fira att tjejklassikern var genomförd och att jag aldrig mer ska ställa upp i ett lopp enbart avsett för kvinnor gick mor och dotter en sväng på stan och kollade på onödig saker i affärer som vi verkligen inte ville köpa. Vi kollade även upp klassikertältet och mamma köpte sig en snygg tröja, själv fick jag en löparkeps vilket kanske hjälper till att påminna mig om att jag banne mig behöver träna inför Lidingöloppet.
Efter att ätit pizza och promenerat ganska så långt tog vi en liten runda för att undersöka Vansbrosimningens startplats. Jag konstaterade att det kändes som om det var långa tre kilometer i vattnet och att det kanske inte skulle bli helt lätt att klara av. Sen försökte jag hitta på planer för att slippa trängseln jag varit med om tidigare under dagen.
Vi hittade en väldigt trevlig väg tillbaka till tältet där jag passade på att plocka underbart goda hjortron. Det är ju lika bra att äta allt som bjuds!
Innan läggdags hann jag med en sista runda. Jag var rastlös för att jag inte tränat och var sugen på att springa, långt. Till och med jag förstod att det var lite onödigt så det får vänta till en annan dag.
Söndag
Jag somnade vid tolvtiden på natten till söndagen. Förmodligen var det ljudet från regnet som slog mot tältet som verkade sövande i mina öron. Tyvärr vaknade jag av ett par mindre begåvningsmässigt bemedlade personer som satt nära tältet, drack öl och pratade väldigt högt. Det söm störde mig mest var faktiskt inte att de pratade högt utan att de pratade om så idiotiska saker. Vid femtiden kom en ny regnskur som fick mig att somna och då sov jag nästan ända fram till sju.
Jag låg i tältet en stund och funderade på vädret där ute. Skulle det regna hela dagen, skulle jag hålla mig varm och om jag inte höll mig varm skulle jag då fixa att simma tre kilometer? Men regnet avtog och vi gick upp och åt frukost. Jag höll mig ännu en gång till mottot att äta det som bjuds och smällde därmed i mig mängder av mat.
Därefter förflöt förmiddagen med att promenera förbi starten ännu en gång, dricka kaffe, analysera regnmoln och packa ihop tältet. Framförallt var det underhållande att sitta på läktaren och studera andra människor i deras arbete med att packa ihop tälten.
Sen blev det plötsligt dags igen att gå till start. Den här gången var jag mycket mer nervös, mamma med tror jag. Hon påstod att det är mycket värre att stå bredvid och titta på. Det är inte jag helt säker på.
Magen kändes mystisk, händerna darrade, jag gäspade, mådde illa, kände mig febrig, alltså, allt var som det skulle! Så fort jag hade ”checkat in” mig var jag däremot lugn och gick ner till vattnet. Jag använde tiden innan start till att prata med medsimmare och vänja kroppen vid vattnet. Fröken Larsson var alltså lugn som en filbunke, helt otroligt men mycket skönt!
Inget av lördagens trängsel fanns vid starten. Visst blev det lite skvalpigt och trångt men inte alls det paniska som jag upplevde dagen innan. Det tog inte lång tid att hitta sin egen takt och lugnt glida fram i vattnet. Jag njöt och låg mest där och viftade lite med armar och ben medan jag analyserade olika simtyper som deltog. Som exempel kan nämnas följande:
Medleysimmaren – som provar olika simsätt och byter lite då och då.
Intervallsimmaren – som simmar en stund snabbare med teknik som förmodligen är riktigt för att sedan simma en stund med en teknik som de förmodligen tycker är naturlig.
Vill vara först simmaren – som simmar förbi men lägger sig sen framför och simmar långsammare än en själv så man måste byta spår.
Crawlwannabeen – som tänker lära sig crawla och därför kör crawl 20-30 meter med lång sträcka bröstsim mellan.
Bojen – som mest ligger och flyter.
Speedsimmaren – som har en enormt hög frekvens på armtagen men de är väldigt korta.
Det finns många simtyper, själv tillhör jag slösimmaren. Den sorten som gillar att simma långsamt och utan stress. Som inte har lärt sig någon teknik utan gör det som känns bäst.
Det där var avancerad simforskning och det höll mig underhållen de försa 45 minuterna. Sedan var det bara ungefär 800 meter till mål. Det var här som det blev motströmt, dessutom blåste det upp till regn och vinden kom rakt emot oss simmare. Vattnet var vågigt och jag fick ganska mycket vatten i halsen näsan och lungorna. Nu började det också vara mycket simmare i vattnet från tidigare startgrupper. Ännu en gång fick jag simma motströms långt ut i vattnet. Den här gången brydde jag mig verkligen inte. Jag skulle bara i mål.
Jag simmade på, leende och kände att det här var faktiskt kul. Nu efteråt kan jag berätta att 3 km simning med ett stort leende kan ge rynkor i ansiktet. Det får jag helt enkelt ta. Kul var det och inte alls jobbigt.
Min hand dunkade i ”utcheckningen” efter en nästan en timma och nio minuter. Jag funderade på vilket simborgarnmärke man vunnit då samtidigt som jag försökte kontrollera det där som kallas gravitation och som min kropp helt plötsligt skulle vänja sig med när jag kravlade upp på land! Tala om enkel fylla, den var dock rätt snabbt övergående.
Även den här gången bjöds det på mat men ingen delicatoboll. Förmodligen för att det faktiskt var sista dagen på simningarna, de behövdes inte som laddning. Tur för mig att jag har ett sexpack i kylen, för nu är det dags att ta nya tag i träningen. Dock inte simningen för det är inte någon intressant aktivitet.
Jag kan berätta att det var en mycket nöjd Maria som satt i bilen på väg hem. Jag överlevde helgen, det gjorde mamma med. Det praktiska har flutit på perfekt. Vädret har varit mer än godkänt och vi tog oss både i och ur vattnet på egen hand!
Det finns ett gäng människor som varit underbara genom att heja på och peppa. Tack så enormt mycket!
lördag 12 juli 2008
Redo för Vansbro?
Då var alla sakerna färdigpackade. De står här så fint och väntar på att jag ska köra upp bilen och packa in dem. Morgonen har innehållit vissa svårigheter med en brinnande hårtork och dåligt med frukost i skåpen, men nu verkar det ändå snart vara dags att ge sig av.
Känner jag mig nervös då? Nä inte än. Det jag är lite nervös för är att jag ska tycka det är lite jobbigt att simma idag för hur ska det i så fall gå i motgon? Det är som vanligt bara att bita i.
Det finns ett helt gäng underbara människor som kommit med pepping och glada tillrop. Tack allesammans!
Hur den här helgen kommer bli kommer med all säkerhet att kunna läsas om ganska så snart!
Midnattspromenad
Ibland känns livet hemskt tungt. Så är det nog för de allra flesta. Ibland är det omöjligt att sova och tankarna rusar runt.
Just nu har jag extra svårt att rensa i tankarna och det gör att det är svårt att få någon ordning på sig själv när det börjar snurra i huvudet. Då är det ingen idé att sova, det är lika bra att gå upp och göra något annat.
I natt valde jag att gå en promenad längs älven. Natten var inte helt mörk. Uppströms var himlen rosalila och träden längs vattnet avspeglade sig på den nästan helt stilla ytan. Jag har gått där så många gånger förut, mest gånger då jag behövt rensa i tankarna. Bara att gå där ännu en gång väckte ett stort vemod.
Jag funderade över var jag kommit sedan dess, sedan de gångerna jag haft de andra tankarna som snurrat. Det ledde bara till mer funderingar, fler tankar som snurrade runt och mindre begriplighet av hela situationen.
Till slut ville inte huvudet vara med alls mer och då var jag ensam med gråten. Jag bara gick och gick och grät och det var fruktansvärt skönt.
Nattliga promenader kan vara otroligt helande.
Just nu har jag extra svårt att rensa i tankarna och det gör att det är svårt att få någon ordning på sig själv när det börjar snurra i huvudet. Då är det ingen idé att sova, det är lika bra att gå upp och göra något annat.
I natt valde jag att gå en promenad längs älven. Natten var inte helt mörk. Uppströms var himlen rosalila och träden längs vattnet avspeglade sig på den nästan helt stilla ytan. Jag har gått där så många gånger förut, mest gånger då jag behövt rensa i tankarna. Bara att gå där ännu en gång väckte ett stort vemod.
Jag funderade över var jag kommit sedan dess, sedan de gångerna jag haft de andra tankarna som snurrat. Det ledde bara till mer funderingar, fler tankar som snurrade runt och mindre begriplighet av hela situationen.
Till slut ville inte huvudet vara med alls mer och då var jag ensam med gråten. Jag bara gick och gick och grät och det var fruktansvärt skönt.
Nattliga promenader kan vara otroligt helande.
fredag 11 juli 2008
Misslyckad träning
Efter att inte kunnat sova i natt har verkligen inte humöret varit på topp. Förmodligen är jag i alla fall klar med packningen inför en helg i Vansbro men ärligt talat minns jag inte alls vad jag packat ner.
Har känt mig halvkass hela dagen och det beror helt klart till största del på sömnbrist. Därför hade jag bestämt mig för att ta med von Snygg på en lång tur. Några timmar i långsam takt skulle säkert göra susen för mitt humör.
Det började regna fram mot eftermiddagen man det betydde ju inget annat än att anpassa klädseln. Sen var det bara att ge sig av. Allt kändes bra och jag njöt i regnet som strilade härligt ner på mig. Jag hade lyckats med att klä på mig lagom mycket kläder och jag såg verkligen fram mot några timmar i lugn och skön körning genom de värmländska skogarna.
Tyvärr började kedjan krångla efter ett tag och hur mycket jag böjde och bände på den så ville den inte vara med. I sadelväskan låg så klart inte kedjebrytaren. Så det var bara att åka hem med en kedja som hoppade till varje varv. Sjukt irriterande!
Jag var så enormt besviken att jag var tvungen att slänga mina kläder över hela lägenheten när jag kom hem. Helst hade jag velat sätta mig på en sten i skogen och sura men jag tror inte det hade varit så smart i det långa loppet!
Nu har jag badat mig varm och även fått se att ett litet tryck på kedjan med kedjebrytaren var allt som behövdes för att den skulle bli bra igen. Otäcka, orättvisa värld! Vad har jag gjort för att förtjäna att missa min träning idag! Kedjan ska få lite mer kärlek inför nästa pass.
Som tröst ska jag åka en sväng i min lilla röda rallybil (läs skrothög) och försöka fördriva den tid som jag borde ha cyklat! Säkert finns det någon affär där jag kan bränna det sista jag har på kontot.
Har känt mig halvkass hela dagen och det beror helt klart till största del på sömnbrist. Därför hade jag bestämt mig för att ta med von Snygg på en lång tur. Några timmar i långsam takt skulle säkert göra susen för mitt humör.
Det började regna fram mot eftermiddagen man det betydde ju inget annat än att anpassa klädseln. Sen var det bara att ge sig av. Allt kändes bra och jag njöt i regnet som strilade härligt ner på mig. Jag hade lyckats med att klä på mig lagom mycket kläder och jag såg verkligen fram mot några timmar i lugn och skön körning genom de värmländska skogarna.
Tyvärr började kedjan krångla efter ett tag och hur mycket jag böjde och bände på den så ville den inte vara med. I sadelväskan låg så klart inte kedjebrytaren. Så det var bara att åka hem med en kedja som hoppade till varje varv. Sjukt irriterande!
Jag var så enormt besviken att jag var tvungen att slänga mina kläder över hela lägenheten när jag kom hem. Helst hade jag velat sätta mig på en sten i skogen och sura men jag tror inte det hade varit så smart i det långa loppet!
Nu har jag badat mig varm och även fått se att ett litet tryck på kedjan med kedjebrytaren var allt som behövdes för att den skulle bli bra igen. Otäcka, orättvisa värld! Vad har jag gjort för att förtjäna att missa min träning idag! Kedjan ska få lite mer kärlek inför nästa pass.
Som tröst ska jag åka en sväng i min lilla röda rallybil (läs skrothög) och försöka fördriva den tid som jag borde ha cyklat! Säkert finns det någon affär där jag kan bränna det sista jag har på kontot.
Som man bäddar får man ligga...
...som man sen sover får man leva dagen efter. I natt sov jag ingeting! Då går det som det går sedan.
Håller på och försöker packa för Vansbrosimningen men det går inte så bra som jag tänkt. Tältet köpte jag igår så det hittade jag fort. Sen skulle jag leta upp mitt nya trangiakök. Det finns ingenstans där jag letar. Alla skåp jag öppnar vill däremot krångla med mig. Massa saker ramlar ut, dörrarna vill inte stänga sig och dessutom hittar jag saker jag trodde var borta, som jag köpt nytt av.
Till slut tänkte jag att källaren var en bra plats att leta på. Jag skulle försöka vara smart så jag tog med en påse saker ner som jag hade tänkt ställa in där samt hämta ett liggunderlag. När jag kommer fram till förrådet kommer jag på att jag inte har med mig nån nyckel så jag går upp för trapporna igen. Tillbaka ner med nyckeln ställer jag in påsen med grejer, letar efter trangiaköket men hittar det inte. Går upp för trapporna igen men vänder i hallen när jag inser att jag glömt ta med liggunderlaget. Ner igen och plockar med liggunderlaget, tyvärr lyckades jag också få med påsen som jag just ställt ner. Detta märker jag när jag kommit upp i lägenheten. Ner med det ingen och nu måste det räcka med spring i trappan.
Nu fortsätter packningen och jag har just insett att min våtdräkt som jag hängt på tork har hängt i regn.
Jag gissar att jag förtjänar det här humöret och känslan av att allt är så krångligt. Som man bäddar får man ligga och som man sover får man leva. Sover man inte, lever man inte (i alla fall lever men inte rätt)! Vad spelar det för roll att man faktiskt försökte sova.
Håller på och försöker packa för Vansbrosimningen men det går inte så bra som jag tänkt. Tältet köpte jag igår så det hittade jag fort. Sen skulle jag leta upp mitt nya trangiakök. Det finns ingenstans där jag letar. Alla skåp jag öppnar vill däremot krångla med mig. Massa saker ramlar ut, dörrarna vill inte stänga sig och dessutom hittar jag saker jag trodde var borta, som jag köpt nytt av.
Till slut tänkte jag att källaren var en bra plats att leta på. Jag skulle försöka vara smart så jag tog med en påse saker ner som jag hade tänkt ställa in där samt hämta ett liggunderlag. När jag kommer fram till förrådet kommer jag på att jag inte har med mig nån nyckel så jag går upp för trapporna igen. Tillbaka ner med nyckeln ställer jag in påsen med grejer, letar efter trangiaköket men hittar det inte. Går upp för trapporna igen men vänder i hallen när jag inser att jag glömt ta med liggunderlaget. Ner igen och plockar med liggunderlaget, tyvärr lyckades jag också få med påsen som jag just ställt ner. Detta märker jag när jag kommit upp i lägenheten. Ner med det ingen och nu måste det räcka med spring i trappan.
Nu fortsätter packningen och jag har just insett att min våtdräkt som jag hängt på tork har hängt i regn.
Jag gissar att jag förtjänar det här humöret och känslan av att allt är så krångligt. Som man bäddar får man ligga och som man sover får man leva. Sover man inte, lever man inte (i alla fall lever men inte rätt)! Vad spelar det för roll att man faktiskt försökte sova.
torsdag 10 juli 2008
Plötsligt händer det.
Nu ikväll hände det!
Jag var på banvallen, på hybriden. Den har som vanligt sina fina grusvänliga och opumpade däck. Jag njuter av kvällen och pling så faller poletten ner. Jag cyklade ju runt den där sjön.
Jag har sagt det tusen gånger till mig själv, men ikväll fattade jag det.
Jag vet, det var ingen superprestation, men för mig är det stort att jag ens ägen en cykel, nä numera äger jag ju tre.
Nåsta år slipper jag grusdäckshybriden, men jag ska inte klaga på honom. Han var underbar!
Här är min blogg jag skrev efter VR.
Kort förklaring för de som inte vet vad Vätternrundan är:
VR handlar om att massa människor samlas och cyklar runt en sjö vid ungefär samma tidpunkt. Ju snabbare man cyklar desto fortare är det avklarat. Människor betalar för att plågas. För mig kostade det strax under 50 kronor i timman men det finns de som kommer upp mot 200 kronor i timman. Det tycker jag är lite väl dyrt. Inte utnyttjar de gratismaten heller.
Ja, kanske skulle jag berätta om min lilla cykelsemester.
Det var rätt länge sen jag kom på att jag skulle cykla Vätternrundan. Det är nog nästan en vecka sedan faktiskt. Sen dess har jag sett till att lägga upp träningen bra, analysera allt i minsta detalj, ätit riktigt och sovit ordentligt. (Nästan i alla fall)
På fredagen vaknade jag innan åtta tror jag. Lite synd eftersom jag hoppats på några fler timmar. Jag hade lite svårt att sitta still så jag packade bilen och körde mot Motala tidigare än tänkt. Väl nere i Motala höll jag på att tappa bort mig själv i folkvimlet. Somt tur var kom herr PT med kompis till undsättning.
Det var väldigt intressant att se lite mer än bara vaden på herr PT. Det fanns en tillhörande kropp nämligen. Jag var lite osäker innan så det känns skönt att få bekräftat att han verkligen finns.
Jag och herr PT med vän lärde känna varandra lite bättre i kön till namnbytet och ungefär samtidigt försvann några liter virrighet, nervositet och stress som mitt besök i tältet gett upphov till. Efter att köat så länge så till och med jag var avslappnad vart det pastabuffé och sen fixade herr PT sovplats till sin adept. Mycket bra tycker jag!
Sen var det dags att hämta mitt sent påtänkta startbevis och ännu en gång köa för namnbyte. Tur att jag hade stöd igen för nu var jag nervös för cyklingen i stället. Jag var faktiskt så nervös att jag inte riktigt kom ihåg mitt eget namn men det var någon som var snäll och hjälpte mig med det.
Så var det inte långt kvar till start och min PT var grymt bra som såg till att jag tog rätt saker på mig och med mig osv. Själv tänkte jag nog ungefär så rationellt att jag kunnat tagit med en flaska YES!, ifall att det skulle behövas osv. Tyvärr glömde jag nyckeln till låset så det fick sig en resa runt sjön. Typiskt nog uppmärksammade Kalle det! Jag fick låna en regnjacka av herr PT med och det var en väldig tur. Förmodligen tror han att han tappat bort den vid det här laget men sanningen är att den förmodligen frätits sönder av massa i timmar Mariasvett.
Så gick starten och himlen valde att öppna sig ganska så snart efteråt. Det ösregnade och en stund haglade det. Jag funderade på allt mellan himmel och jord och analyserade varenda sak jag såg. Det var skyltar och människor och vattenpölar och jag lyssnade till min andning och bestämde att den skulle vara näst intill normal i alla fall till Jönköping för annars skulle jag nog inte orka sjön runt.
Tyckte allt flöt på rätt bra förutom att det var en del fulla människor som sprang i vägen och var lite jobbig. Några vill bjuda på sprit men jag tackade nej. Innan Gränna ville mitt framlyse plötsligt sluta lysa. Det var lite synd för där var det väldigt mörkt och dessutom massa nerförsbackar. Jag tyckte det var riktigt trist men jag var tvungen att bromsa väldigt mycket.
Jag var riktigt sur på lyset för jag ville inte stanna i Gränna på depån där. Just den ville jag skippa för jag har parkerat med bil en gång i Gränna och det var inte kul. Såg det som en onödig depå men nu skulle jag vara tvungen att fixa lyset. Men herrens vägar äro outgrundliga säger dom och gatstenen i Gränna som folk gnäller på fick mitt lyse att tändas, sen lös det banne mig tills jag gick i mål i stort sett. Tyvärr var jag själv inte så lysande efter Gränna. Jag började bli sömnig och frusen. Nu började Vätternrundan på riktigt.
Det var så här att jag minns inte så mycket av natt och morgontimmarna mer än att jag frös, svettades, frös, svettades stannade i depåer, åt, skakade i hela kroppen, hackade tänder, gick och letade efter min cykel i depåerna, somnade till en kort stund i en bajamaja, försökte hålla mig vaken på cykeln, tänkte på A/V, Kalle och herr PT som startade efter mig och tänkte en hel del på om jag verkligen skulle komma runt eller inte. Så klart hade jag bestämt mig för att komma runt, men någon gång ibland blir det inte som jag har tänkt. Nån gång tänkte jag att jag borde tackat ja till spriten jag blivit erbjuden med.
Fram emot förmiddan när det blev lite varmare blev jag lite piggare. Jag insåg att tog jag mig runt skulle det inte gå på 20 timmar som jag räknat med så jag bestämde mig för att satsa på att komma före herr PT i mål (alltså klockslag och inte körtid för jag satt på en cykel, inte motorcykel). Det var nog det som höll mig uppe. Jag räknade ner kolimeter, ägnade tankarna åt statistik som är ett ämne jag är lite svag för och då och då stannade jag i depåer. Jag pratade en hel del med mig själv eftersom jag inte hade någon jag cyklade med men jag tycker att svaren jag fick ofta var lite konstiga.
Jag minns rätt väl att när vi svängde söderut blev jag fångad av motvinden och allt var jättejobbigt. Vid det laget hade jag ont i hela kroppen. Det hade jag visserligen i Jönköping redan men då var det inte läge att känna det. Jag låtsades att det var bältros eller nåt annat som ger ofarlig nervsmärta.
Jag har just nu bestämt att jag har förträngt backarna runt kilometer 260-290 för de var inte så roliga. Efter Medevi insåg jag att jag kanske skulle komma i mål. Då slappnade kroppen av och då kommer ju så klart spyorna så jag besökte diket en liten stund. En av mina egna depåer som jag tog då och då, det räckte tydligen inte med de som fanns runt sjön. I de egna depåerna är det lättare att hitta cykeln kan jag konstatera.
Sista milen var riktigt kul i alla fall. Det är den jag kommer komma ihåg. Upploppet fattade jag inte riktigt men helt plötsligt var jag i mål och jag tänkte som så att det är tur att det är ett helt år kvar till nästa gång.
Jag ställde mig och väntade på herr PT men sen satt jag mig ner och sen dröjde det inte så länge tills jag sov. Men har man en stark relation mellan PT och adept så hittar men varandra till slut. Mobiltelefoner är också viktiga i detta sammanhang.
Jag minns inte så mycket efter målgång. Jag tyckte det var konstigt att jag var i mål eftersom jag trodde redan efter Gränna att jag inte skulle orka en meter till. Jag hade inte riktigt smält att jag fått fört mig att köra VR så då är det lite svårt att förstå att man kommit i mål med. Huvudet var inte på skaft direkt men i mitt kontrakt med herr PT ingår personlig assistans med. (Men jag tycker det är lite elakt att han cyklade fel när vi skulle köra till stället vi bodde på).
Efter en dusch var jag något piggare, kinderna sved fint av solbränna och förmodligen var tal och kroppsspråk mycket motoriskt dåliga. Det gör inget för jag hade tre trevliga typer som tog med mig ner på stan för mat och RÖDVIN! Jag mådde bättre av det. Trevligt sällskap hade jag resten av kvällen med och på natten sov jag tryggt på mitt kontor med två livvakter i rummet bredvid. Synd bara att de var lite högljudda vid sex-.tiden (tolka det fritt).
Den här helgen har varit helt underbar. Jag har haft så otroligt skoj. Jag åkte till Motala för att cykla och det gjorde jag banne mig. Slog mitt en vecka gamla längdrekord med 210 kilometer, det är jag riktigt nöjd med! Men det var så mycket mer än bara cyklingen som gjorde helgen toppen. Jag träffade ju min herr PT så nu vet jag hur slavdrivaren ser ut och vi hade kul eller snarare JAG hade kul mest hela tiden. Det var riktigt tungt att komma hem till vardagen igen.
Förresten har jag berättat att jag åkt VR för min familj men de trodde nog jag var full och hallucinerade. Det tror jag med då och då!
Jag har slagit rekord i att skriva långblogg nu med. Det är många rekord den här helgen!
Jag var på banvallen, på hybriden. Den har som vanligt sina fina grusvänliga och opumpade däck. Jag njuter av kvällen och pling så faller poletten ner. Jag cyklade ju runt den där sjön.
Jag har sagt det tusen gånger till mig själv, men ikväll fattade jag det.
Jag vet, det var ingen superprestation, men för mig är det stort att jag ens ägen en cykel, nä numera äger jag ju tre.
Nåsta år slipper jag grusdäckshybriden, men jag ska inte klaga på honom. Han var underbar!
Här är min blogg jag skrev efter VR.
Kort förklaring för de som inte vet vad Vätternrundan är:
VR handlar om att massa människor samlas och cyklar runt en sjö vid ungefär samma tidpunkt. Ju snabbare man cyklar desto fortare är det avklarat. Människor betalar för att plågas. För mig kostade det strax under 50 kronor i timman men det finns de som kommer upp mot 200 kronor i timman. Det tycker jag är lite väl dyrt. Inte utnyttjar de gratismaten heller.
Ja, kanske skulle jag berätta om min lilla cykelsemester.
Det var rätt länge sen jag kom på att jag skulle cykla Vätternrundan. Det är nog nästan en vecka sedan faktiskt. Sen dess har jag sett till att lägga upp träningen bra, analysera allt i minsta detalj, ätit riktigt och sovit ordentligt. (Nästan i alla fall)
På fredagen vaknade jag innan åtta tror jag. Lite synd eftersom jag hoppats på några fler timmar. Jag hade lite svårt att sitta still så jag packade bilen och körde mot Motala tidigare än tänkt. Väl nere i Motala höll jag på att tappa bort mig själv i folkvimlet. Somt tur var kom herr PT med kompis till undsättning.
Det var väldigt intressant att se lite mer än bara vaden på herr PT. Det fanns en tillhörande kropp nämligen. Jag var lite osäker innan så det känns skönt att få bekräftat att han verkligen finns.
Jag och herr PT med vän lärde känna varandra lite bättre i kön till namnbytet och ungefär samtidigt försvann några liter virrighet, nervositet och stress som mitt besök i tältet gett upphov till. Efter att köat så länge så till och med jag var avslappnad vart det pastabuffé och sen fixade herr PT sovplats till sin adept. Mycket bra tycker jag!
Sen var det dags att hämta mitt sent påtänkta startbevis och ännu en gång köa för namnbyte. Tur att jag hade stöd igen för nu var jag nervös för cyklingen i stället. Jag var faktiskt så nervös att jag inte riktigt kom ihåg mitt eget namn men det var någon som var snäll och hjälpte mig med det.
Så var det inte långt kvar till start och min PT var grymt bra som såg till att jag tog rätt saker på mig och med mig osv. Själv tänkte jag nog ungefär så rationellt att jag kunnat tagit med en flaska YES!, ifall att det skulle behövas osv. Tyvärr glömde jag nyckeln till låset så det fick sig en resa runt sjön. Typiskt nog uppmärksammade Kalle det! Jag fick låna en regnjacka av herr PT med och det var en väldig tur. Förmodligen tror han att han tappat bort den vid det här laget men sanningen är att den förmodligen frätits sönder av massa i timmar Mariasvett.
Så gick starten och himlen valde att öppna sig ganska så snart efteråt. Det ösregnade och en stund haglade det. Jag funderade på allt mellan himmel och jord och analyserade varenda sak jag såg. Det var skyltar och människor och vattenpölar och jag lyssnade till min andning och bestämde att den skulle vara näst intill normal i alla fall till Jönköping för annars skulle jag nog inte orka sjön runt.
Tyckte allt flöt på rätt bra förutom att det var en del fulla människor som sprang i vägen och var lite jobbig. Några vill bjuda på sprit men jag tackade nej. Innan Gränna ville mitt framlyse plötsligt sluta lysa. Det var lite synd för där var det väldigt mörkt och dessutom massa nerförsbackar. Jag tyckte det var riktigt trist men jag var tvungen att bromsa väldigt mycket.
Jag var riktigt sur på lyset för jag ville inte stanna i Gränna på depån där. Just den ville jag skippa för jag har parkerat med bil en gång i Gränna och det var inte kul. Såg det som en onödig depå men nu skulle jag vara tvungen att fixa lyset. Men herrens vägar äro outgrundliga säger dom och gatstenen i Gränna som folk gnäller på fick mitt lyse att tändas, sen lös det banne mig tills jag gick i mål i stort sett. Tyvärr var jag själv inte så lysande efter Gränna. Jag började bli sömnig och frusen. Nu började Vätternrundan på riktigt.
Det var så här att jag minns inte så mycket av natt och morgontimmarna mer än att jag frös, svettades, frös, svettades stannade i depåer, åt, skakade i hela kroppen, hackade tänder, gick och letade efter min cykel i depåerna, somnade till en kort stund i en bajamaja, försökte hålla mig vaken på cykeln, tänkte på A/V, Kalle och herr PT som startade efter mig och tänkte en hel del på om jag verkligen skulle komma runt eller inte. Så klart hade jag bestämt mig för att komma runt, men någon gång ibland blir det inte som jag har tänkt. Nån gång tänkte jag att jag borde tackat ja till spriten jag blivit erbjuden med.
Fram emot förmiddan när det blev lite varmare blev jag lite piggare. Jag insåg att tog jag mig runt skulle det inte gå på 20 timmar som jag räknat med så jag bestämde mig för att satsa på att komma före herr PT i mål (alltså klockslag och inte körtid för jag satt på en cykel, inte motorcykel). Det var nog det som höll mig uppe. Jag räknade ner kolimeter, ägnade tankarna åt statistik som är ett ämne jag är lite svag för och då och då stannade jag i depåer. Jag pratade en hel del med mig själv eftersom jag inte hade någon jag cyklade med men jag tycker att svaren jag fick ofta var lite konstiga.
Jag minns rätt väl att när vi svängde söderut blev jag fångad av motvinden och allt var jättejobbigt. Vid det laget hade jag ont i hela kroppen. Det hade jag visserligen i Jönköping redan men då var det inte läge att känna det. Jag låtsades att det var bältros eller nåt annat som ger ofarlig nervsmärta.
Jag har just nu bestämt att jag har förträngt backarna runt kilometer 260-290 för de var inte så roliga. Efter Medevi insåg jag att jag kanske skulle komma i mål. Då slappnade kroppen av och då kommer ju så klart spyorna så jag besökte diket en liten stund. En av mina egna depåer som jag tog då och då, det räckte tydligen inte med de som fanns runt sjön. I de egna depåerna är det lättare att hitta cykeln kan jag konstatera.
Sista milen var riktigt kul i alla fall. Det är den jag kommer komma ihåg. Upploppet fattade jag inte riktigt men helt plötsligt var jag i mål och jag tänkte som så att det är tur att det är ett helt år kvar till nästa gång.
Jag ställde mig och väntade på herr PT men sen satt jag mig ner och sen dröjde det inte så länge tills jag sov. Men har man en stark relation mellan PT och adept så hittar men varandra till slut. Mobiltelefoner är också viktiga i detta sammanhang.
Jag minns inte så mycket efter målgång. Jag tyckte det var konstigt att jag var i mål eftersom jag trodde redan efter Gränna att jag inte skulle orka en meter till. Jag hade inte riktigt smält att jag fått fört mig att köra VR så då är det lite svårt att förstå att man kommit i mål med. Huvudet var inte på skaft direkt men i mitt kontrakt med herr PT ingår personlig assistans med. (Men jag tycker det är lite elakt att han cyklade fel när vi skulle köra till stället vi bodde på).
Efter en dusch var jag något piggare, kinderna sved fint av solbränna och förmodligen var tal och kroppsspråk mycket motoriskt dåliga. Det gör inget för jag hade tre trevliga typer som tog med mig ner på stan för mat och RÖDVIN! Jag mådde bättre av det. Trevligt sällskap hade jag resten av kvällen med och på natten sov jag tryggt på mitt kontor med två livvakter i rummet bredvid. Synd bara att de var lite högljudda vid sex-.tiden (tolka det fritt).
Den här helgen har varit helt underbar. Jag har haft så otroligt skoj. Jag åkte till Motala för att cykla och det gjorde jag banne mig. Slog mitt en vecka gamla längdrekord med 210 kilometer, det är jag riktigt nöjd med! Men det var så mycket mer än bara cyklingen som gjorde helgen toppen. Jag träffade ju min herr PT så nu vet jag hur slavdrivaren ser ut och vi hade kul eller snarare JAG hade kul mest hela tiden. Det var riktigt tungt att komma hem till vardagen igen.
Förresten har jag berättat att jag åkt VR för min familj men de trodde nog jag var full och hallucinerade. Det tror jag med då och då!
Jag har slagit rekord i att skriva långblogg nu med. Det är många rekord den här helgen!
Även jag kan bli så förbannad att jag kokar....
Jag tror själv att jag är en person som viasar upp ett lugnt yttre. Det finns tillfällen när detta frångås förståss. Framförallt kan jag tänka mig att vissa personer uppfattade mig som stirrig i Motala för några veckor sedan, andra, väldigt få, har sett mig otroligt ledsen, uppgiven och deppig.
De flesta gångerna jag inte är lugn är jag nog glad, sprallig, hoppig, har svårt att sitta still, skrattar, ler och beter mig som allmänt påtänd. Det har faktiskt påpekats mer än en gång att jag verkar gå på droger, flera gånger har det kommit från personer som själva är inne i den svängen. De om några borde känna igen tecknen. Eftersom jag tycker det låter så löjligt med att vara "hög på livet" vill jag inte använda det uttrycket för att förklara mitt tillstånd, så jag säger bara att jag är en allmänt urflippad person.
Väldigt få personer har sett mig förbannad! Arg, så det kokar, så jag skakar, så det bara rycker i varenda nerv att utföra nån fysisk handling. Förbannad så jag slår och skriker och sparkar och beter mig galet. Visst blir jag arg ibland, men det visar jag inte utåt. En svaghet i min personlighet. Jag skulle gärna vara lite mer utåtagerande, men tyvärr är jag bra på att lägga band på de känslorna.
Idag fick jag ett jätteutbrott på insidan, men så klart inget på utsidan. Jag var hungrig och trött och satt i bilen efter att inhandlat ett tält. Jag har tendensen att surna till när jag är hungrig.
Ett snabbt beslut resulterade i att jag hamnade vid drive in beställningen på McDonalds på Wåxnäs. Jag ville ha en McChicken och den beställningen togs emot. Framme vid första luckan betalades det för maten men i nästa lucka informerades det om att BigMacen skulle dröja fem minuter. "VILKEN JÄVLA BIGMAC", tänkte jag. Men ur munnen kom nog, "jaha, det har nog blivit nåt fel för jag beställde McChicken". Den skulle tydligen också dröja så det var bara att vänta.
Väntade gjorde jag, ganska länge, kanske tio minuter (under den tiden hade någon i personalen varit ute och frågat vad vi beställt). Då var det dags att gå in och fråga efter maten. Det visade sig att den inte ens var beställd att läggas i fritösen. I en sån situation finns det bara en sak att göra enligt mig. Tyvärr är det inte att skälla ut personalen och förklara dom som totalt värdelösa utan det är att be om att få pengarna tillbaka och aldrig mer handla där.
Jag hade så gärna fått ett utbrott där och då, men jag kan inte. Jag är totalt hopplös på att visa sådana känslor. Jag tänkte att personalen var riktiga puckon, jag fattade inte vad de höll på med och jag var riktigt förbannad över att de inte ber om ursäkt när de gör bort sig. Någonstans där inne finns det ändå en röst som stoppar mig, som ber mig hålla tyst. Som säger att jobbet på McDonalds inte alltid är så lätt och som uppmanar mig att inte göra någon annan ledsen. Jag är en riktigt blödig tönt ibland och det irriterar mig!
De flesta gångerna jag inte är lugn är jag nog glad, sprallig, hoppig, har svårt att sitta still, skrattar, ler och beter mig som allmänt påtänd. Det har faktiskt påpekats mer än en gång att jag verkar gå på droger, flera gånger har det kommit från personer som själva är inne i den svängen. De om några borde känna igen tecknen. Eftersom jag tycker det låter så löjligt med att vara "hög på livet" vill jag inte använda det uttrycket för att förklara mitt tillstånd, så jag säger bara att jag är en allmänt urflippad person.
Väldigt få personer har sett mig förbannad! Arg, så det kokar, så jag skakar, så det bara rycker i varenda nerv att utföra nån fysisk handling. Förbannad så jag slår och skriker och sparkar och beter mig galet. Visst blir jag arg ibland, men det visar jag inte utåt. En svaghet i min personlighet. Jag skulle gärna vara lite mer utåtagerande, men tyvärr är jag bra på att lägga band på de känslorna.
Idag fick jag ett jätteutbrott på insidan, men så klart inget på utsidan. Jag var hungrig och trött och satt i bilen efter att inhandlat ett tält. Jag har tendensen att surna till när jag är hungrig.
Ett snabbt beslut resulterade i att jag hamnade vid drive in beställningen på McDonalds på Wåxnäs. Jag ville ha en McChicken och den beställningen togs emot. Framme vid första luckan betalades det för maten men i nästa lucka informerades det om att BigMacen skulle dröja fem minuter. "VILKEN JÄVLA BIGMAC", tänkte jag. Men ur munnen kom nog, "jaha, det har nog blivit nåt fel för jag beställde McChicken". Den skulle tydligen också dröja så det var bara att vänta.
Väntade gjorde jag, ganska länge, kanske tio minuter (under den tiden hade någon i personalen varit ute och frågat vad vi beställt). Då var det dags att gå in och fråga efter maten. Det visade sig att den inte ens var beställd att läggas i fritösen. I en sån situation finns det bara en sak att göra enligt mig. Tyvärr är det inte att skälla ut personalen och förklara dom som totalt värdelösa utan det är att be om att få pengarna tillbaka och aldrig mer handla där.
Jag hade så gärna fått ett utbrott där och då, men jag kan inte. Jag är totalt hopplös på att visa sådana känslor. Jag tänkte att personalen var riktiga puckon, jag fattade inte vad de höll på med och jag var riktigt förbannad över att de inte ber om ursäkt när de gör bort sig. Någonstans där inne finns det ändå en röst som stoppar mig, som ber mig hålla tyst. Som säger att jobbet på McDonalds inte alltid är så lätt och som uppmanar mig att inte göra någon annan ledsen. Jag är en riktigt blödig tönt ibland och det irriterar mig!
Helt slut!
Det är rätt intressant hur lite det krävs för att jag ska bli riktigt trött. Förmiddagens pillande med datorn har varit ganska så ansträngande för huvudet. Nu tror jag att det mesta är fixat och jag är redo att lägga mig i soffan för att försöka förstå mig på cyklingen på TV. Tänk att jag blir så trött av att göra minimala saker och sanningen är ju den att allt skötte jag inte ens själv!
Nu är jag i alla fall innehavare av en blogg och jag funderar på om det gör mig till en bättre människa. Förmodligen inte, därför måste jag hitta ett annat sätt att förbättra karman, men det får bli efter vila i soffan framför Tour de France. Att jag ska orka följa cyklingen är inte så säkert. Ska jag se på TV måste jag göra något annat samtidigt annars somnar jag eller glömmer vad jag ser på och går därifrån. Risken att jag somnar är nog ganska så stor idag.
Cyklister har i regel väldigt smala armar har jag märkt. Armar är den kroppsdelen förutom ögon hos människor som jag gillar bäst. Eftersom min smak är den att armar gärna får vara smala men inte överspinkiga tycker jag att cykling är en ganska hemsk sport på elitnivå. Det gäller att ha bra grunder för sina åsikter och armarna hos cyklisterna tycker jag helt klart räcker för att diskvalificera cykling som bra underhållning, såvida man inte är ute efter freekshow.
Nu var jag hård och rätt trångsynt men innan jag upptäckt något annat intressant med cykling på tv är det armarna som är betygsgrundande. Jag är dock så öppensinnad att jag nu går till soffan för att försöka leta efter något i sändningarna som kan intresera mig!
Nu är jag i alla fall innehavare av en blogg och jag funderar på om det gör mig till en bättre människa. Förmodligen inte, därför måste jag hitta ett annat sätt att förbättra karman, men det får bli efter vila i soffan framför Tour de France. Att jag ska orka följa cyklingen är inte så säkert. Ska jag se på TV måste jag göra något annat samtidigt annars somnar jag eller glömmer vad jag ser på och går därifrån. Risken att jag somnar är nog ganska så stor idag.
Cyklister har i regel väldigt smala armar har jag märkt. Armar är den kroppsdelen förutom ögon hos människor som jag gillar bäst. Eftersom min smak är den att armar gärna får vara smala men inte överspinkiga tycker jag att cykling är en ganska hemsk sport på elitnivå. Det gäller att ha bra grunder för sina åsikter och armarna hos cyklisterna tycker jag helt klart räcker för att diskvalificera cykling som bra underhållning, såvida man inte är ute efter freekshow.
Nu var jag hård och rätt trångsynt men innan jag upptäckt något annat intressant med cykling på tv är det armarna som är betygsgrundande. Jag är dock så öppensinnad att jag nu går till soffan för att försöka leta efter något i sändningarna som kan intresera mig!
Öppningsblogg, gårdagens blogg i repris!
Det är onsdag idag vilket innebär att vansinnessimningen närmar sig med jättekliv. Har jag fixat boende? Nä, så förutseende kan man inte få vara. Bara att jag är anmäld och har klart för mig hur jag ska ta mig dit tycker jag är att vara förberedd nog tydligen.
För att förtränga den gnutta oro som boendefrågan ställde till med bestämde jag mig för att all mobil- och MSN-kommunikation fram till tio skulle genomföras på tyska. Eftersom jag enbart pratade med personer som hade en ännu mer bristfällig språkkunskap än vad jag har så blev det hela väldigt intressant och jag förstod att det här kommer bli en bra dag! Så bra att jag var tvungen att ge mig ut på en förmiddagsrunda i joggingens tecken.
Jag har varit vettig nog att packa med mina Newlinetights som är jättesköna. Jag blev så glad när jag såg det. Sen blev jag fundersam eftersom de var vitfläckiga över hela rumpan. Det visade sig att jag har snabbtvättat dom efter senaste användandet med lite dextrosoltabletter kvar i rumpfickan. Förmodligen vill inte huden tillgodogöra sig sockret i byxorna. Synd, för annars hade det kunnat vara läge att använda mitt misstag till alternativt energiintag vid träning. Jag hade kunnat bli rik! Kanske borde man forska lite i hudcellernas osmosiska process. Det kan ju finnas något sätt att manipulera det hela på.
Ja, ja. Färdigtjatat om det. Jag tog mig ut i skogen och det var precis så där underbart som man läser i töntiga beskrivningar om löpning. Solen, temperaturen, naturen, ja allt, till och med smultronlukten fanns där. Det bara flöt på och jag njöt till fullo. Tankarna svepte iväg. Jag minns att jag tänkte på att det var precis två år sedan som jag stod och bakade en 75-personers bröllopstårta i tre våningar. Jag tror inte att jag bakat någon tårta efter det. Allt har varit rörigt. Där ute i skogen lovade jag mig att ta upp min vana att baka tårtor igen. Tårtor som jag sedan åker till någon jag gillar och ger bort. Själv tycker jag inte om tårta men jag gillar att baka och det är ett av de få sätten där jag klarar av att stå för någon slags kreativitet.
Jag avslutade passet med att gå en bit, plocka lite kantareller och bara må bra. Sen vart det en snabb dusch för att ge sig på det jag fruktat länge. Cykelklädesshopping! Jag kände att det var en bra dag att försöka få till det. Bra humör är en grundförutsättning för mig när det gäller att köpa kläder.
Rätt otippat slutade shoppingturen med att jag bar in några påsar i lägenheten. Det viktigaste köpet gjorde jag på min numera favoritaffär, Solsta cykel och sport! Där är det svårt att gå in utan att komma ut med en cykel eller något annat man egentligen inte har råd med, jag lovar. Dessutom har personalen förståndet att prata Specialized med mig och dessutom ge mig lite historik på ämnet. Tackar!
Jag var inne på några affärer till men det är framförallt den som bör nämnas. Där hittade jag två cykeltröjor och de var faktiskt inte ens svindyra. Passade gjorde de dessutom, och matchar von Snygg. I de andra affärerna hittade jag cykelbyxor, handskar och sport-BH. Sammanlagt spenderade jag 1200 kronor, på helt rätt saker såklart.
Simning i älven låg nu på schemat. Varför? Jo för att jag trodde starkt på att ha lite erfarenhet av att simma där det är strömt skulle stärka självförtroendet. Min första tanke var att åka till ett ställe med massa sandbanker med båten. Men båten hade gett upp. Det var en spricka i sidan och jag ville inte åka ut med den. Planen blev istället att ta mig till Almar och bada där. Det var faktiskt så att jag kom i en bit i vattnet och kände att det var kallt. Sen såg jag att det även var en orm där och badade, då var jag snabb upp, men jag gallskrek i alla fall inte. Någon slags vett bör man ha när man befinner sig vid vattnet!
Tredje försöket till simning gjordes vid en badplats en bit bort. Jag kom i vattnet, såg inga ormar och började simma. Jag simmade och simmade och simmade men jag kom ingen stans. Jag var till och med tvungen att ta i ordentligt för att inte flyta bakåt. Jag låg på precis samma ställe i tjugo minuter och simmade. Sen blev jag för uttråkad, det påminde om simningens svar på att springa på löpband. Med skillnaden att displayen på löpbandet i alla fall visar någon slags värden för hur långt man skulle kunnat komma. Jag funderade att prova att simma lite medströms men var osäker på om jag skulle klara det utan att hamna i Vänern.
Efter simningen var jag ganska kall och vad passar då om inte lite hård cykling. Von Snygg har jag tyvärr inte slitit på så mycket de sista dagarna så det kändes bra att ta med honom ut i solen. Jag körde rätt hårt men kort. Var uppe och smakade på mjölksyra lite då och då. Det var riktigt jobbigt faktiskt och jag är nöjd med att jag höll i de tre milen jag lovat mig själv. Tyvärr går det inte så fort framåt men en vis man sa att man måste slita för att förbättra sig. Så jag slet och hoppas på förbättring. Jag förmodar att det inte räcker med att slita en gång, men det gör inget. Jag tycker om att stöna och flåsa mig genom de Värmländska skogarna.
Efter de tre milen varvade jag ner ett tag. När jag kom hem badade jag härligt länge i badkaret med en kall Norrlands i handen. Nu har jag tagit en liten runda till bara för att herr Hybrid skulle få lite uppmärksamhet. Jag bara njutningscyklade och begrundade mitt öde att ha en så underbar dag att det faktiskt inte finns något att klaga över.
Jo förresten, jag klagar över att jag ska behöva sakna min PT. Jag har massa grejer jag skulle vilja prata med honom om. Men de smarta och intelligenta frågorna får jag ta en annan dag.
Den här dagen har verkligen varit underbar, förmodligen är den bara en väldigt lång hallucination.
För att förtränga den gnutta oro som boendefrågan ställde till med bestämde jag mig för att all mobil- och MSN-kommunikation fram till tio skulle genomföras på tyska. Eftersom jag enbart pratade med personer som hade en ännu mer bristfällig språkkunskap än vad jag har så blev det hela väldigt intressant och jag förstod att det här kommer bli en bra dag! Så bra att jag var tvungen att ge mig ut på en förmiddagsrunda i joggingens tecken.
Jag har varit vettig nog att packa med mina Newlinetights som är jättesköna. Jag blev så glad när jag såg det. Sen blev jag fundersam eftersom de var vitfläckiga över hela rumpan. Det visade sig att jag har snabbtvättat dom efter senaste användandet med lite dextrosoltabletter kvar i rumpfickan. Förmodligen vill inte huden tillgodogöra sig sockret i byxorna. Synd, för annars hade det kunnat vara läge att använda mitt misstag till alternativt energiintag vid träning. Jag hade kunnat bli rik! Kanske borde man forska lite i hudcellernas osmosiska process. Det kan ju finnas något sätt att manipulera det hela på.
Ja, ja. Färdigtjatat om det. Jag tog mig ut i skogen och det var precis så där underbart som man läser i töntiga beskrivningar om löpning. Solen, temperaturen, naturen, ja allt, till och med smultronlukten fanns där. Det bara flöt på och jag njöt till fullo. Tankarna svepte iväg. Jag minns att jag tänkte på att det var precis två år sedan som jag stod och bakade en 75-personers bröllopstårta i tre våningar. Jag tror inte att jag bakat någon tårta efter det. Allt har varit rörigt. Där ute i skogen lovade jag mig att ta upp min vana att baka tårtor igen. Tårtor som jag sedan åker till någon jag gillar och ger bort. Själv tycker jag inte om tårta men jag gillar att baka och det är ett av de få sätten där jag klarar av att stå för någon slags kreativitet.
Jag avslutade passet med att gå en bit, plocka lite kantareller och bara må bra. Sen vart det en snabb dusch för att ge sig på det jag fruktat länge. Cykelklädesshopping! Jag kände att det var en bra dag att försöka få till det. Bra humör är en grundförutsättning för mig när det gäller att köpa kläder.
Rätt otippat slutade shoppingturen med att jag bar in några påsar i lägenheten. Det viktigaste köpet gjorde jag på min numera favoritaffär, Solsta cykel och sport! Där är det svårt att gå in utan att komma ut med en cykel eller något annat man egentligen inte har råd med, jag lovar. Dessutom har personalen förståndet att prata Specialized med mig och dessutom ge mig lite historik på ämnet. Tackar!
Jag var inne på några affärer till men det är framförallt den som bör nämnas. Där hittade jag två cykeltröjor och de var faktiskt inte ens svindyra. Passade gjorde de dessutom, och matchar von Snygg. I de andra affärerna hittade jag cykelbyxor, handskar och sport-BH. Sammanlagt spenderade jag 1200 kronor, på helt rätt saker såklart.
Simning i älven låg nu på schemat. Varför? Jo för att jag trodde starkt på att ha lite erfarenhet av att simma där det är strömt skulle stärka självförtroendet. Min första tanke var att åka till ett ställe med massa sandbanker med båten. Men båten hade gett upp. Det var en spricka i sidan och jag ville inte åka ut med den. Planen blev istället att ta mig till Almar och bada där. Det var faktiskt så att jag kom i en bit i vattnet och kände att det var kallt. Sen såg jag att det även var en orm där och badade, då var jag snabb upp, men jag gallskrek i alla fall inte. Någon slags vett bör man ha när man befinner sig vid vattnet!
Tredje försöket till simning gjordes vid en badplats en bit bort. Jag kom i vattnet, såg inga ormar och började simma. Jag simmade och simmade och simmade men jag kom ingen stans. Jag var till och med tvungen att ta i ordentligt för att inte flyta bakåt. Jag låg på precis samma ställe i tjugo minuter och simmade. Sen blev jag för uttråkad, det påminde om simningens svar på att springa på löpband. Med skillnaden att displayen på löpbandet i alla fall visar någon slags värden för hur långt man skulle kunnat komma. Jag funderade att prova att simma lite medströms men var osäker på om jag skulle klara det utan att hamna i Vänern.
Efter simningen var jag ganska kall och vad passar då om inte lite hård cykling. Von Snygg har jag tyvärr inte slitit på så mycket de sista dagarna så det kändes bra att ta med honom ut i solen. Jag körde rätt hårt men kort. Var uppe och smakade på mjölksyra lite då och då. Det var riktigt jobbigt faktiskt och jag är nöjd med att jag höll i de tre milen jag lovat mig själv. Tyvärr går det inte så fort framåt men en vis man sa att man måste slita för att förbättra sig. Så jag slet och hoppas på förbättring. Jag förmodar att det inte räcker med att slita en gång, men det gör inget. Jag tycker om att stöna och flåsa mig genom de Värmländska skogarna.
Efter de tre milen varvade jag ner ett tag. När jag kom hem badade jag härligt länge i badkaret med en kall Norrlands i handen. Nu har jag tagit en liten runda till bara för att herr Hybrid skulle få lite uppmärksamhet. Jag bara njutningscyklade och begrundade mitt öde att ha en så underbar dag att det faktiskt inte finns något att klaga över.
Jo förresten, jag klagar över att jag ska behöva sakna min PT. Jag har massa grejer jag skulle vilja prata med honom om. Men de smarta och intelligenta frågorna får jag ta en annan dag.
Den här dagen har verkligen varit underbar, förmodligen är den bara en väldigt lång hallucination.
Välkommen!
Jag väljer härmed att välkomna mig själv och förhoppningsvis Håkan som gjorde att jag hittat hit! Kanske ska man passa på att tacka också. Så TACK!
Nu ska jag inte bara skriva långa obegripliga bloggar på funbeat och cykelkubben utan även ute bland folk som inte är träningstokiga och tokiga på annat sätt.
Det är skrämmande och jag tror jag måste inleda bloggen med att servera gårdagens inlägg från min träningsblogg. Det är lite som uppsatserna i skolan. Har jag väl kommit igång är det inga problem att bara skriva och skriva och skriva sen.
En rivstar med en gammal blogg bör därför göra susen. Då är jag ju igång sen!
Nu ska jag inte bara skriva långa obegripliga bloggar på funbeat och cykelkubben utan även ute bland folk som inte är träningstokiga och tokiga på annat sätt.
Det är skrämmande och jag tror jag måste inleda bloggen med att servera gårdagens inlägg från min träningsblogg. Det är lite som uppsatserna i skolan. Har jag väl kommit igång är det inga problem att bara skriva och skriva och skriva sen.
En rivstar med en gammal blogg bör därför göra susen. Då är jag ju igång sen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
