Att göra minnen, löparminnen

I livet gör man sig ibland minnen som är så speciella att de alltid finns kvar. Dessa minnen brukar i efterhand vara den bild jag har av hur livet var generellt då minnet skapades. Kanske är inte minnet en särskilt bra avspegling av hur livet verkligen var men det är ändå den bilden som jag bär med mig och blir därmed en slags sanning.

Kan man då påverka hur man kommer minnas livet? Kan man göra minnen? Nu hamnar vi nästan i existentiella frågor vilket inte riktigt var meningen.

Min tanke är ändå att det gäller att leva nu, att skapa minnen nu, att inte tänka hela tiden att "nån gång så skulle jag göra det och det" utan att något egentligen blir gjort. Just nu, där jag befinner mig i livet, tror jag att lika väl som att saker sker utav sig själv så gäller det även att ligga i lite och göra minnen, dvs faktiskt genomföra saker som oftast slutar vid enbart en tanke.

Under gårdagen gjorde jag mig ett toppenminne, något jag tror kommer finnas kvar när jag tänker tillbaka på den här sommaren om några år. Jag joggade längs älven sent på kvällen efter att varit och tittat på Folksam GP på Tingvalla. Jag sprang lätt och lugnt. Det var enbart skönt, en njuting för både kroppen och huvudet. Mot Skårehållet var himmlen rosalila medan det bortom Heden tornade upp sig mörka moln där det då och då visade sig maffiga blixtar. Det var härligt ljummet ute och det blåste en svalkande bris.

När jag närmade mig hemmet stannade jag och drog av mig skor, strumpor och tröja. Jag klev ner i älven och simmade en stund medan de mörka molnen på himmelen närmade sig. Kroppen svaldes i det härligt strömmande vattnet.

En så enkel sak, men så ovanligt för mig att göra den. Det är så lätt att tänka att ett dopp vore skönt. Det är tyvärr lätt att göra det till något omständigt, att planera, packa badkläder, handduk osv. Nu kom det nästan spontant, men ändå övervägt. Jag visste hela rundan att jag skulle ner i älven, jag skulle göra mig ett minne, eller ett i raden av minnen.