Vansinneshelgen

Lördag

Nu har jag äntligen kommit hem från vansinneshelgen i Vansbro. Lite trött och med solsvedda kinder kan jag konstatera att helgen överlevdes och det var inte ens någon ”nära döden upplevelse”. Egentligen lite synd eftersom jag ägnat ganska så mycket tid åt att ta fram ett bra och uttänkt testamente. Några personer har därmed förlorat chansen till trevlig prylar. I alla fall för den här gången.

På lördag morgon hämtade jag upp mamma med den lilla silverfärgade S:bilen. Vi åkte vid niotiden vilket betydde att vi var uppe i Vansbro tidigt. Ganska så snart hade vi hunnit hämta nummerlappar och fixat tältplats. Praktiskt nog var campingen bredvid nummerlappsutdelningen och mässan. Det nya tältet var väldigt enkelt att sätta ihop så det tog knappt någon tid alls att få upp det.

Egentligen gick allt som på räls och det enda som jag inte riktigt gillade var att de har en obehaglig hängbro i Vansbro. Hängbroar har aldrig varit min specialite. Redan på dagis upptäckte jag det när mina fröknar ville lura mig att gå på bron på Rud. Jag vägrade, det var obehagligt! I helgen fick jag däremot vid två tillfällen gå över bron, obehagskänslan var nämligen mindre jobbig än att gå några extra kilometer.

Vädret var på topp med, visst det kom ett par små skurar och jag hörde åskan men det hade kunnat varit så mycket värre. Det jag var orolig för var att bli frusen och sen inte bli varm igen. Det är ju knappast något lyckat tillstånd när man ska simma i kallt vatten och dessutom tälta. Att bli frusen slapp jag och det var skönt.

När starten för tjejsimmet började närma sig blev jag så klart nervös, mamma likaså. Vi knallade iväg mot stranden och det blev så varmt i våtdräkten att det formligen rann svett längs benen. Det tyckte jag var lite charmerande men tyvärr var det nog ingen mer än jag som såg det.

Borta vid starten fick vi ”checka in” och då blev jag riktigt nervös. Tack och lov satte de igång någon slags uppvärmning där det skulle hoppas och tas lite olika steg. Verkligen inte min grej! Jag vågar vägra sådana aktiviteter och stod därmed stilla och kollade på övriga fältet. Faktiskt såg jag en tjej till som gjorde på det viset. De andra damerna hoppade på och jag tackade gudarna för att jag inte föll för grupptrycket och följde efter.

Jag funderade över vilket tillstånd jag skulle behöva vara i för att utföra något dylikt. Det jag kom på var att jag skulle behöva andra preparat i kroppen än vad vetenskapen ännu forskat fram alternativt en mycket stor ekonomisk ersättning. Dessa tankar var så intressanta att jag glömde att vara nervös. Tyvärr glömde jag nog att tänka med för när starten gick var mamma och jag bland de sista i vattnet. Vi kan ju varit det också på grund av att vi trodde vi skulle vara bland de långsammaste simmarna.

Efter starten var det idel trängsel, det gick inte att komma framåt, överallt var det armar och ben. Jag fick sparkar i magen, på benen, i ansiktet, på armarna, ja i stort sett överallt. Vart jag än tittade fanns det fötter, jag som inte gillar fötter. Händer var det också rätt gott om, de var överallt och jag vet faktiskt inte när jag upplevde så mycket fysisk närhet senast.

Trängseln, kaoset och det faktum att jag inte kunde ta ett ordentligt simtag gjorde att jag nästan fick panik. Det var väldigt jobbigt att hålla sig flytande på den lilla plats jag befann mig. Dessutom gick det nästan inte framåt. Jag försökte så gott det gick att kryssa mellan människor men jag tror att jag hann simma nästan halva sträckan innan jag fixade ett enda ordentligt simtag. När jag säger ordentligt simtag så menar jag den sortens simtag som min mamma lärde mig som liten på sommaren i Tvärsjön. En person som kan något om simning skulle nog välja att kalla det något annat.

Eftersom jag ville ta mig framåt blev det på det viset att jag nästan hela tiden låg långt ute i vattnet. Där det var ganska så strömt, det får man tacka för, för det betyder ju att jag fick lite extra träning. Jag väljer att se det helt på det viset och hålla tyst! I mål kom jag i alla fall och det tog inte ens 25 minuter vilket betydde att jag inte fick särskilt mycket simträning inför den kommande turen dagen efter. Vilken besvikelse.

Sanningen är den att jag är väldigt nöjd med att komma i mål överhuvudtaget. Det var mitt enda mål och det lyckades jag med. Det betydde att tjejklassikern var slutförd. Roligt var också att mamma kom in någon minut senare. Ingen av oss drunknade den här gången.

Vi gick och fick oss mat men framförallt fick vi DELICATOBOLLAR! I Vansbro har de förstått det jag länge sagt. Delicatobollar tillhör de essentiella födoämnena och bör därför intas så ofta som möjligt.

För att fira att tjejklassikern var genomförd och att jag aldrig mer ska ställa upp i ett lopp enbart avsett för kvinnor gick mor och dotter en sväng på stan och kollade på onödig saker i affärer som vi verkligen inte ville köpa. Vi kollade även upp klassikertältet och mamma köpte sig en snygg tröja, själv fick jag en löparkeps vilket kanske hjälper till att påminna mig om att jag banne mig behöver träna inför Lidingöloppet.

Efter att ätit pizza och promenerat ganska så långt tog vi en liten runda för att undersöka Vansbrosimningens startplats. Jag konstaterade att det kändes som om det var långa tre kilometer i vattnet och att det kanske inte skulle bli helt lätt att klara av. Sen försökte jag hitta på planer för att slippa trängseln jag varit med om tidigare under dagen.

Vi hittade en väldigt trevlig väg tillbaka till tältet där jag passade på att plocka underbart goda hjortron. Det är ju lika bra att äta allt som bjuds!

Innan läggdags hann jag med en sista runda. Jag var rastlös för att jag inte tränat och var sugen på att springa, långt. Till och med jag förstod att det var lite onödigt så det får vänta till en annan dag.


Söndag

Jag somnade vid tolvtiden på natten till söndagen. Förmodligen var det ljudet från regnet som slog mot tältet som verkade sövande i mina öron. Tyvärr vaknade jag av ett par mindre begåvningsmässigt bemedlade personer som satt nära tältet, drack öl och pratade väldigt högt. Det söm störde mig mest var faktiskt inte att de pratade högt utan att de pratade om så idiotiska saker. Vid femtiden kom en ny regnskur som fick mig att somna och då sov jag nästan ända fram till sju.

Jag låg i tältet en stund och funderade på vädret där ute. Skulle det regna hela dagen, skulle jag hålla mig varm och om jag inte höll mig varm skulle jag då fixa att simma tre kilometer? Men regnet avtog och vi gick upp och åt frukost. Jag höll mig ännu en gång till mottot att äta det som bjuds och smällde därmed i mig mängder av mat.

Därefter förflöt förmiddagen med att promenera förbi starten ännu en gång, dricka kaffe, analysera regnmoln och packa ihop tältet. Framförallt var det underhållande att sitta på läktaren och studera andra människor i deras arbete med att packa ihop tälten.

Sen blev det plötsligt dags igen att gå till start. Den här gången var jag mycket mer nervös, mamma med tror jag. Hon påstod att det är mycket värre att stå bredvid och titta på. Det är inte jag helt säker på.



Magen kändes mystisk, händerna darrade, jag gäspade, mådde illa, kände mig febrig, alltså, allt var som det skulle! Så fort jag hade ”checkat in” mig var jag däremot lugn och gick ner till vattnet. Jag använde tiden innan start till att prata med medsimmare och vänja kroppen vid vattnet. Fröken Larsson var alltså lugn som en filbunke, helt otroligt men mycket skönt!

Inget av lördagens trängsel fanns vid starten. Visst blev det lite skvalpigt och trångt men inte alls det paniska som jag upplevde dagen innan. Det tog inte lång tid att hitta sin egen takt och lugnt glida fram i vattnet. Jag njöt och låg mest där och viftade lite med armar och ben medan jag analyserade olika simtyper som deltog. Som exempel kan nämnas följande:

Medleysimmaren – som provar olika simsätt och byter lite då och då.

Intervallsimmaren – som simmar en stund snabbare med teknik som förmodligen är riktigt för att sedan simma en stund med en teknik som de förmodligen tycker är naturlig.

Vill vara först simmaren – som simmar förbi men lägger sig sen framför och simmar långsammare än en själv så man måste byta spår.

Crawlwannabeen – som tänker lära sig crawla och därför kör crawl 20-30 meter med lång sträcka bröstsim mellan.

Bojen – som mest ligger och flyter.

Speedsimmaren – som har en enormt hög frekvens på armtagen men de är väldigt korta.

Det finns många simtyper, själv tillhör jag slösimmaren. Den sorten som gillar att simma långsamt och utan stress. Som inte har lärt sig någon teknik utan gör det som känns bäst.

Det där var avancerad simforskning och det höll mig underhållen de försa 45 minuterna. Sedan var det bara ungefär 800 meter till mål. Det var här som det blev motströmt, dessutom blåste det upp till regn och vinden kom rakt emot oss simmare. Vattnet var vågigt och jag fick ganska mycket vatten i halsen näsan och lungorna. Nu började det också vara mycket simmare i vattnet från tidigare startgrupper. Ännu en gång fick jag simma motströms långt ut i vattnet. Den här gången brydde jag mig verkligen inte. Jag skulle bara i mål.

Jag simmade på, leende och kände att det här var faktiskt kul. Nu efteråt kan jag berätta att 3 km simning med ett stort leende kan ge rynkor i ansiktet. Det får jag helt enkelt ta. Kul var det och inte alls jobbigt.

Min hand dunkade i ”utcheckningen” efter en nästan en timma och nio minuter. Jag funderade på vilket simborgarnmärke man vunnit då samtidigt som jag försökte kontrollera det där som kallas gravitation och som min kropp helt plötsligt skulle vänja sig med när jag kravlade upp på land! Tala om enkel fylla, den var dock rätt snabbt övergående.


Även den här gången bjöds det på mat men ingen delicatoboll. Förmodligen för att det faktiskt var sista dagen på simningarna, de behövdes inte som laddning. Tur för mig att jag har ett sexpack i kylen, för nu är det dags att ta nya tag i träningen. Dock inte simningen för det är inte någon intressant aktivitet.

Jag kan berätta att det var en mycket nöjd Maria som satt i bilen på väg hem. Jag överlevde helgen, det gjorde mamma med. Det praktiska har flutit på perfekt. Vädret har varit mer än godkänt och vi tog oss både i och ur vattnet på egen hand!

Det finns ett gäng människor som varit underbara genom att heja på och peppa. Tack så enormt mycket!