Plötsligt händer det.

Nu ikväll hände det!

Jag var på banvallen, på hybriden. Den har som vanligt sina fina grusvänliga och opumpade däck. Jag njuter av kvällen och pling så faller poletten ner. Jag cyklade ju runt den där sjön.

Jag har sagt det tusen gånger till mig själv, men ikväll fattade jag det.

Jag vet, det var ingen superprestation, men för mig är det stort att jag ens ägen en cykel, nä numera äger jag ju tre.

Nåsta år slipper jag grusdäckshybriden, men jag ska inte klaga på honom. Han var underbar!


Här är min blogg jag skrev efter VR.

Kort förklaring för de som inte vet vad Vätternrundan är:
VR handlar om att massa människor samlas och cyklar runt en sjö vid ungefär samma tidpunkt. Ju snabbare man cyklar desto fortare är det avklarat. Människor betalar för att plågas. För mig kostade det strax under 50 kronor i timman men det finns de som kommer upp mot 200 kronor i timman. Det tycker jag är lite väl dyrt. Inte utnyttjar de gratismaten heller.

Ja, kanske skulle jag berätta om min lilla cykelsemester.
Det var rätt länge sen jag kom på att jag skulle cykla Vätternrundan. Det är nog nästan en vecka sedan faktiskt. Sen dess har jag sett till att lägga upp träningen bra, analysera allt i minsta detalj, ätit riktigt och sovit ordentligt. (Nästan i alla fall)

På fredagen vaknade jag innan åtta tror jag. Lite synd eftersom jag hoppats på några fler timmar. Jag hade lite svårt att sitta still så jag packade bilen och körde mot Motala tidigare än tänkt. Väl nere i Motala höll jag på att tappa bort mig själv i folkvimlet. Somt tur var kom herr PT med kompis till undsättning.

Det var väldigt intressant att se lite mer än bara vaden på herr PT. Det fanns en tillhörande kropp nämligen. Jag var lite osäker innan så det känns skönt att få bekräftat att han verkligen finns.

Jag och herr PT med vän lärde känna varandra lite bättre i kön till namnbytet och ungefär samtidigt försvann några liter virrighet, nervositet och stress som mitt besök i tältet gett upphov till. Efter att köat så länge så till och med jag var avslappnad vart det pastabuffé och sen fixade herr PT sovplats till sin adept. Mycket bra tycker jag!

Sen var det dags att hämta mitt sent påtänkta startbevis och ännu en gång köa för namnbyte. Tur att jag hade stöd igen för nu var jag nervös för cyklingen i stället. Jag var faktiskt så nervös att jag inte riktigt kom ihåg mitt eget namn men det var någon som var snäll och hjälpte mig med det.

Så var det inte långt kvar till start och min PT var grymt bra som såg till att jag tog rätt saker på mig och med mig osv. Själv tänkte jag nog ungefär så rationellt att jag kunnat tagit med en flaska YES!, ifall att det skulle behövas osv. Tyvärr glömde jag nyckeln till låset så det fick sig en resa runt sjön. Typiskt nog uppmärksammade Kalle det! Jag fick låna en regnjacka av herr PT med och det var en väldig tur. Förmodligen tror han att han tappat bort den vid det här laget men sanningen är att den förmodligen frätits sönder av massa i timmar Mariasvett.

Så gick starten och himlen valde att öppna sig ganska så snart efteråt. Det ösregnade och en stund haglade det. Jag funderade på allt mellan himmel och jord och analyserade varenda sak jag såg. Det var skyltar och människor och vattenpölar och jag lyssnade till min andning och bestämde att den skulle vara näst intill normal i alla fall till Jönköping för annars skulle jag nog inte orka sjön runt.

Tyckte allt flöt på rätt bra förutom att det var en del fulla människor som sprang i vägen och var lite jobbig. Några vill bjuda på sprit men jag tackade nej. Innan Gränna ville mitt framlyse plötsligt sluta lysa. Det var lite synd för där var det väldigt mörkt och dessutom massa nerförsbackar. Jag tyckte det var riktigt trist men jag var tvungen att bromsa väldigt mycket.

Jag var riktigt sur på lyset för jag ville inte stanna i Gränna på depån där. Just den ville jag skippa för jag har parkerat med bil en gång i Gränna och det var inte kul. Såg det som en onödig depå men nu skulle jag vara tvungen att fixa lyset. Men herrens vägar äro outgrundliga säger dom och gatstenen i Gränna som folk gnäller på fick mitt lyse att tändas, sen lös det banne mig tills jag gick i mål i stort sett. Tyvärr var jag själv inte så lysande efter Gränna. Jag började bli sömnig och frusen. Nu började Vätternrundan på riktigt.

Det var så här att jag minns inte så mycket av natt och morgontimmarna mer än att jag frös, svettades, frös, svettades stannade i depåer, åt, skakade i hela kroppen, hackade tänder, gick och letade efter min cykel i depåerna, somnade till en kort stund i en bajamaja, försökte hålla mig vaken på cykeln, tänkte på A/V, Kalle och herr PT som startade efter mig och tänkte en hel del på om jag verkligen skulle komma runt eller inte. Så klart hade jag bestämt mig för att komma runt, men någon gång ibland blir det inte som jag har tänkt. Nån gång tänkte jag att jag borde tackat ja till spriten jag blivit erbjuden med.

Fram emot förmiddan när det blev lite varmare blev jag lite piggare. Jag insåg att tog jag mig runt skulle det inte gå på 20 timmar som jag räknat med så jag bestämde mig för att satsa på att komma före herr PT i mål (alltså klockslag och inte körtid för jag satt på en cykel, inte motorcykel). Det var nog det som höll mig uppe. Jag räknade ner kolimeter, ägnade tankarna åt statistik som är ett ämne jag är lite svag för och då och då stannade jag i depåer. Jag pratade en hel del med mig själv eftersom jag inte hade någon jag cyklade med men jag tycker att svaren jag fick ofta var lite konstiga.

Jag minns rätt väl att när vi svängde söderut blev jag fångad av motvinden och allt var jättejobbigt. Vid det laget hade jag ont i hela kroppen. Det hade jag visserligen i Jönköping redan men då var det inte läge att känna det. Jag låtsades att det var bältros eller nåt annat som ger ofarlig nervsmärta.

Jag har just nu bestämt att jag har förträngt backarna runt kilometer 260-290 för de var inte så roliga. Efter Medevi insåg jag att jag kanske skulle komma i mål. Då slappnade kroppen av och då kommer ju så klart spyorna så jag besökte diket en liten stund. En av mina egna depåer som jag tog då och då, det räckte tydligen inte med de som fanns runt sjön. I de egna depåerna är det lättare att hitta cykeln kan jag konstatera.

Sista milen var riktigt kul i alla fall. Det är den jag kommer komma ihåg. Upploppet fattade jag inte riktigt men helt plötsligt var jag i mål och jag tänkte som så att det är tur att det är ett helt år kvar till nästa gång.

Jag ställde mig och väntade på herr PT men sen satt jag mig ner och sen dröjde det inte så länge tills jag sov. Men har man en stark relation mellan PT och adept så hittar men varandra till slut. Mobiltelefoner är också viktiga i detta sammanhang.

Jag minns inte så mycket efter målgång. Jag tyckte det var konstigt att jag var i mål eftersom jag trodde redan efter Gränna att jag inte skulle orka en meter till. Jag hade inte riktigt smält att jag fått fört mig att köra VR så då är det lite svårt att förstå att man kommit i mål med. Huvudet var inte på skaft direkt men i mitt kontrakt med herr PT ingår personlig assistans med. (Men jag tycker det är lite elakt att han cyklade fel när vi skulle köra till stället vi bodde på).

Efter en dusch var jag något piggare, kinderna sved fint av solbränna och förmodligen var tal och kroppsspråk mycket motoriskt dåliga. Det gör inget för jag hade tre trevliga typer som tog med mig ner på stan för mat och RÖDVIN! Jag mådde bättre av det. Trevligt sällskap hade jag resten av kvällen med och på natten sov jag tryggt på mitt kontor med två livvakter i rummet bredvid. Synd bara att de var lite högljudda vid sex-.tiden (tolka det fritt).

Den här helgen har varit helt underbar. Jag har haft så otroligt skoj. Jag åkte till Motala för att cykla och det gjorde jag banne mig. Slog mitt en vecka gamla längdrekord med 210 kilometer, det är jag riktigt nöjd med! Men det var så mycket mer än bara cyklingen som gjorde helgen toppen. Jag träffade ju min herr PT så nu vet jag hur slavdrivaren ser ut och vi hade kul eller snarare JAG hade kul mest hela tiden. Det var riktigt tungt att komma hem till vardagen igen.

Förresten har jag berättat att jag åkt VR för min familj men de trodde nog jag var full och hallucinerade. Det tror jag med då och då!

Jag har slagit rekord i att skriva långblogg nu med. Det är många rekord den här helgen!