Och hon dansar...

I morse spelade de en låt jag gillar på radion. Jag höjde volymen och började sjunga, dansa och njuta. Efteråt kom jag på mig själv med vad jag gjort. Det var länge sedan jag dansade och sjöng sådär, förr gjorde jag det ofta. Visst sjunger jag kasst och dansar nog ännu värre, men jag gillar att göra det i ensamhet.

Den spralliga, gladda, busiga, energifyllda Maria är på väg tillbaka!

Den som väntar på något gott...

Jag tittar på klockan och funderar över om batteriet tagit slut. Tittar igen och kan konstatera att visarna rör sig, men tyvärr mycket långsammare än jag önskar. Så går jag ut i köket och fixar lite mellanmål. På order består det till viss del av yoghurt. Mina envisa syskon säger att man måste häva i sig yoghurt ofta. Varför vet jag inte, men jag lyder blint eftersom jag just nu inte har fantasi att lägga så stor energi på mellanmålet. Så har jag fått två minuter att gå. Att äta tar ytterligare några minuter.

Sen är det dags för en sväng till datorn. Jag kollar väderprognosen, väljer utefter den och dagens humör ut kläder som känns rätt för uppdraget. Känslan ska vara rätt, det är viktigt. Funktionen är självklart viktig den med. Fem minuter till har gått.

Kollar så Forerunnern har batteri, funderar om jag ska ha med den idag eller om jag nöjer mig med en vanlig klocka, eller ska jag rent av köra klocklöst? Nä, idag blir det nog Forerunnern på armen, jag vill få någon slags koll på min status.

Jag plockar fram vätskebältet, fyller flaskorna med vatten, lägger lite snabb energi i ena fickan, ”ifall att”. Tittar på klockan. Tiden går fortfarande långsamt men åtminstone framåt. Jag rotar lite i min låda med ”bra prylar” tittar lite på MP3-spelaren. Den behöver jag inte fundera på om jag ska ha eller inte idag. Jag ska nämligen för ovanlighetens skull få sällskap så då går den bort. Letar vidare och hittar till slut pulsbandet. Jag funderar på om jag ska ha det eller inte. Jag bestämmer mig för att skjuta upp det valet till sista stund.

Så kommer ett viktigt parti. Kontroll att fötter, naglar, strumpor och skor. Mina fötter är ett känsligt område. Det gäller att förbereda sig för att minska riskerna för skavsår. Jag rotar runt i strumplådan, slänger till slut ut ungefär 40 par för att hitta precis det paret jag är ute efter. Var är alla mina träningsstrumpor? Förmodligen i tvättkorgen, det var nog ett tag sedan jag tvättade.

Nu börjar jag känna min förberedd, är nog i stort sett klar. Eller ska jag bestämma om jag ska ha keps? Nä, det får bli utan. Ska jag ha glasögon? Nä utan dom med. Så sitter jag och velar lite medan jag kollar att jag verkligen lagt det jag tänkt i vätskebältesfickan.

Klockan verkar stå stilla igen, tiden går olidligt långsamt. Benen börjar skrika efter att få gå ut. Hur pigga de kommer vara senare kan jag omöjligt veta. Det är en del av njutningen med löpning, jag vet aldrig vilken form benen är i förrän jag kommer ut. Ibland är varenda steg tungt och trist, en pina men helst väljer jag att se det som en utmaning då. Oftast går det inte så tungt. Ibland går det otroligt lätt. Någon enstaka gång tror jag att jag svävar. Undrar hur det blir idag….

Snart är det i alla fall dags, snart kommer mitt sällskap. Snart ska jag få ge mig ut på veckans långpass, den bästa sortens löpning. Visst verkar nog min förberedelseprocedur aningen överdriven, men för mig är det en del i en ritual som avslutas med ett par timmar löpning, mitt rätta sätt!

Tyvärr går tiden långsamt just nu, tills sällskapet dyker upp ska jag fundera på alternativa rundor. Kanske kommer jag sedan följa planen, eller så blir det improvisation. Det får känslan avgöra.

Jag kan inte sova...

... för jag är så glad att det bara spritter i kroppen. Jag mår finemang och nu väntar en ny dag.

Jag har varit väldigt social på slutet, träffat nya och gamla människor. Det har känts bra, eller jättebra. Jag kanske inte mår riktigt lika bra när jag vurpar och flyger med ansiktet före i riset, men det är smällar man får ta. Mina ben med rivmärken och blåmärken påminner om modern konst och jag ler när jag känner hur det svider. Jag lever i allra högsta grad!

Fröken Larsson flyger!

Ja, det är nästan så det känns ibland, som om jag flyger. Idag genomförde jag ett backpass där jag till min förvåning sprang och sprang men aldrig blev helt slut. Jag var helt enkelt för lätt, för stark, för pigg, för glad, för peppad, för fokuserad, för energisk.

Jag har ibland lite ångest inför Lidingöloppet. Hade jag inte bestämt mig för att genomföra klassikerna hade jag helt klart inte vågat ge mig in på det där loppet, men nu är det som det är och jag ska runt, det är bara så.

Det verkar inte som motionslopp är min grej annars. Bortser man från klassikerloppen har jag inte genomfört ett motionslopp sedan NSR för ett år sedan. Jag tränar ju mest för att jag tycker om det och det är väldigt roligt att sätta upp mål och utmana sig själv.

Efter flygturen idag som också kan kallas backpass är jag i alla fall mer laddad inför LL och jag hoppas verkligen att jag ska få genomföra det som jag kan tänka mig bli en lång pina. Det är bara en dryg månad kvar och jag vet inte alls om jag kan kalla mig redo på något mer sätt än att jag är helt bestämd på att jag kommer ta mig runt. Det bör väl egentligen vara det viktigaste så en bit på vägen är jag allt.

I morgon är en viktig dag för fröken Larsson så jag ska försöka få lite sömn, men det är svårt med en kropp som verkar gilla att flyga.

Skogen är full av lera!

Det finns människor av den typen som är barnsligt förtjusta i att lorta ner sig! Jag vet inte riktigt vad det handlar om men det kan vara en teori att de här människorna gillar att kunna göra något som inte var tillåtet som liten. En egen minirevolition mot föräldrarna och allmänheten.

Råkar man vara den här typen är det ett perfekt tillfälle att ge sig ut i de värmländska skogarna nu. Där är det vått, sumpigt och lerigt. Att bli smutsig kräver ingen större insats. Eftersom jag är sorten som blir glad av att känna leran stänka på kroppen har jag passat på att besöka skogen nyligen, och jag passade så klart på att lorta ner mig ordentligt.

Igår körde jag MTB så jag var lerig precis överallt när jag kom hem. Jag måste varit nere i ett antal lerhålor under de timmarna vi körde, ibland kom det en vanlig vattenpöl som gjorde åtminstone däcken lite renare. Själv byggde jag på med lager på lager med lera på kroppen och kläderna. det var med ett stort nöjt leende jag kom hem! Det tog ett tag att få rent först cykeln och sedan mig själv, men det var det helt klart värt. Under leran dolde sig nya blåmärken. Det är väl priset man får betala för att ha riktigt kul.

Idag var det dags för ett löpningslångpass i riktigt våta spår. Efter drygt två timmar var jag fördigjoggad, glad och förmodligen såg det ut som jag rullat i lera, barr och spån. Jag fick alltså bli lika nöjd idag.

Det är bara att passa på, skogen är full av lera!

Så kommer nerförsbacken

Det ter sig som så att det hela tiden finns saker som ska göras om dagarna och tiden bara rinner iväg. Idag kom jag hem vid halv sju och insåg att min plan att besöka badhuset var rätt så körd.

Jag hade tänkt mig dit för att kolla min status vad gäller känslighet mot klor. Tyvärr stänger de klockan åtta och jag hade bara en och en halv timma på mig. Karlstad är en rätt liten håla och eftersom jag bor centralt har jag relativt nära till det mesta, inkluderat badhuset. Visst skulle jag hinna dit och jag skulle hinna simma en hel del men jag sa stopp till mig själv. Kanske har jag blivit klokare. Att skynda mig dit, simma och sen snabba mig i omklädningsrummet när jag var klar kändes inte intressant. Jag förstod att jag skulle bli stressad vilket inte är önskvärt. Det är bättre att må bra än att genomföra den planerade träningen. Alltså avstod jag. Det kommer fler chanser.

Nöjd med mitt beslut och framförallt med insikten om hur jag vill och inte vill ha mitt liv vad gäller vissa saker satte jag mig och slappade. Efter en stund började jag känna att benen var fyllda med någon slags pigghet som visade sig i små sparkar, ryckningar och andra rörelser. Med tiden spred sig detta upp i benen och vidare i kroppen, jag behövde ut och röra mig. Jag längtade ut!

Idag var det lite svårt att komma på vad jag skulle ägna mig åt för någon form av aktivitet men jag valde till slut att knyta på mig löparskorna, mest för att det började närma sig skymning. Jag slipper helst cyklande i mörker.

Så lämnade jag min underbara två för att utforska stadens gator och grönområden. Visst låter det vackert. Saken är den att idag var det precis så det kändes. Från första steget upplevde jag träningen som lätt och naturligt. Jag började lugnt men när jag sprang längs Strandvägen fick jag för mig att springa upp och ner för de långa trapporna som går upp till Stagnellsgatan. Benen var lätta och de verkade verkligen gilla uppgiften.

Passet fortsatte i samma anda, jag utforskade staden genom att utnyttja saker i närheten som möjligheter till variation i löpningen. Jag hoppade upp på murar, över staket, rushade upp i slänter, hukade mig under låga träd, hoppade över diken, och lekte i trapporna. Ja lekte är ordet, det var precis vad jag gjorde.

Jag märkte att farten blivit rätt så hög under min lek också. Idag ägde jag stadens gator, parker och gränder. Jag kände det som om jag flög fram och jag passade till och med på att hälsa på Karl IX när jag hoppade upp för hans lilla plattform. Han svarade inte men det kanske man inte kan kräva av kungligheter. Selma svarade inte heller men hon log i alla fall ett mystisk litet leende tillbaka.

Stegen kändes lätta, som om det fanns ett driv framåt och att löpningen var hög. Vilken tur att den känslan även kan infinna sig på den blåbärsnivån jag befinner mig. Det är nog den känslan jag letat efter sen första joggingpasset. Visst, det finns en extrem tillfredsställelse i de pass där jag pressar mig själv till att orka mer än jag tror, men jag tycker nog ändå det ultimata är att kunna leka sig genom ett pass så som idag. De pass man sliter har sin charm men ett pass som idag är belöningen för alla slitpassen.

När jag sprang genom museiparken och kände hur svetten blött ner håret och bildat testar som dansade i nacken i takt med stegen, hörde det svaga ljudet av fötterna mot stigen och kände hur kroppen och huvudet arbetade eller kanske snarare lekte tillsammans åt samma håll, då njöt jag till fullo. Jag var lycklig där jag rörde mig mellan träden och kvällen omkring mig började bli mörkare och mörkare. Jag kan gå ut och springa utan att slita varenda steg, jag kan gå ut och njuta, gå ut och ha kul. Jag kan framförallt gå ut och upptäcka en stad som jag inte lärt känna på samma sätt förut!

Sköna söndag.

Ja, varför inte köra lite comback på sköna söndag? I och för sig hade det kanske varit svårt att klämma in mellan alla sport på TV.

Idag klev jag upp tidigt för att cykla med lite annat folk. Jag kan berätta att det är på väg åt rätt håll för mig för jag kom för sent till samlingen. Helt olikt mig. Dessutom brydde jag mig inte och nojjade inte upp mig för det. Det handlade inte om lång tid, bara ett par minuter men för några månader sedan hade jag nog gjort en stor sak av det i mitt huvud.

Efter ett konstigt blodgenomströmningspass under gårdagen visste jag att kroppen inte var på topp. Det var lite synd eftersom jag gärna varit pigg idag. Jag tyckte det räckte med att jag skulle träffa massa folk för första gången och dessutom cykla i grupp, vilket jag inte gjort tidigare.

Cyklingen gick i alla fall helt okej, jag vart lite tröttare än de andra men det är nog rätt. De har hållt på betydligt längre än mig. Jag har i alla fall cyklat upp för en lång skitbrant backe. Sådana får det bli fler av.

Jag hade trevligt, kul och vädret var toppen. härligt med sällskap och härligt att få ligga bakom en annan människa lite!

Efter hemkonst har det verkligen varit sköna söndag som gällt!

Fullt ös!

Jag tycker att det varit fullt ös på slutet. Jag har haft saker att göra mest hela tiden och det betyder att jag sitter hemma och vilar en lördagskväll. Det är faktiskt rätt skönt. Är lite social över mobil och internet men slappar en hel del med.

Premier league drog ju igång idag och jag tror laddning inför den tog det mesta av min energi. Arsenal gjorde det de skulle, tog med sig tre poäng. Tyvärr övertygade de inte. Som vanligt visade de upp ett fint passningsspel och tyvärr även anfall utan riktig spets. Roligt är att nyförvärvet Nasri fick vara den som gjorde målet! Välkommen och grattis!

Ikväll har jag passat på att mjukträna lite hemma. Mest har det handlat om att få till blodflöde i en stel kropp som gör ont lite överallt. Jag vill gärna kunna sitta på cykeln åtminstone i morgon när jag ska cykla i grupp för första gången. Någorlunda okej första intryck tycker jag att jag kan satsa på. Jag vet, det är ett högt uppsatt mål men jag vill ha en stark tro på mig själv.

Det är fredag idag...

... vilken underbar, underbar dag! En vilodag men en dag fylld med härlighet!

Helgen som kommer bjuder på mycket att se fram mot. Framförallt en av årets viktigaste högtidsdagar. Premier league premiär!

Måste citera en bok jag läste igår "Du måste hålla på Arsenal annars kan inte vi vara vänner."
Vilken underbar text. Fast jag kan erkänna att jag har vänner som håller på andra lag, även äckel Man U. Det måste vara för att mitt hjärta är så stort och jag har överseende med att andra människor inte är perfekta!

låtsasemestern fortsätter.

I går kväll satt jag nere på Valfrids och åt underbara delis, drack ett par glas vin och såg mina favoritpöjker vinna sin CL-kvalsmatch. De spelade tyvärr inte bra men det gjorde inget för jag hade det så fint ändå. Eller nej förresten, varför dömmer jag alla som dåliga? Det är inte röttvist, som exempel var Almunia mer än okej. Känns bra att han verkar mer och mer stabil i målet. Nu är det ju faktiskt den andra säsongen som han kommer vara förstahandsvalet.

I övermorgon börjat ju Premier league och jag ryser i hela kroppen när jag tänker på det. Jag ska vara förberedd till 100 procent då. Måste alltså inhandla Heineken. Äntligen!

Jag kom hem rätt tidigt igår och somnade ganska så snart. Den här semestern är bra för den får mig trött. Kanske blev jag extra trött eftersom jag tidigare på kvällen simmat i en väldigt kall sjö. Jag har en tendens att bli lite eftertrött av sådant har jag märkt.

När jag vaknade i morse var himlen stålgrå och regnet öste ner. Sådant har vädret varit hela dagen. Jag har myst omkring här och tittat på TV, läst och njutit av lugnet. Lagade någon slags improvisera pastasås med fläskfilé, blåskimmelost och paprika som grund. Med en massa små finesser på det blev det så klart en njutbar anrättning.

Fram mot sextiden började det spricka upp i molntäcket och jag blev lite hoppfull. Jag hade ju cykeldejt på gång. Det vill säga att jag skulle ut och cykla med någon annan än bara mig själv, för första gången. Egentligen skulle detta skett redan i söndags men på grund av duggregn dök ingen upp. Eftersom lite vatten verkar så avskräckande för vissa hade jag inte höga förhoppningar om att få sällskap idag heller men jag hade fel. Utanför BMB stod nämligen en herre och väntade på mig.

Min första cykeltur med någon annan var enormt trevlig. Det var kul att lära känna en ny människa och dessutom någon som gillar att cykla. Cykeln herrn äger matchar dessutom finfint med von Snygg, men v. S. är så klart mycket finare. Vi cyklade ganska lugnt men jag känner att det är dags att ta en vilodag i morgon. Min kropp behöver återhämtning. Jag hade det i alla fall tokbra och jag längtar till nästa tur redan. Mer sällskap är helt enkelt det som gäller. Det fanns tydligen fler herrar som brukar vara med men de hade fullt upp idag. Däremot hakade det på en man i Forshaga som tog rygg på mig. Jag förstår det, jag lär ju ta enormt mycket vind med min storlek och framförallt när jag har regnjackan på mig. Han lär ha haft en njutbar resa de två milen ner till stan.

Ja, jag hade kul och jag är extra glad över att börja lära känna folk som cyklar. Det är precis vad jag behöver, lite cykelkompisar. Idag har jag även märkt min ytterdörr med ett av mina dyrbara och perfekta Specializedmärken. Det ser enormt bra ut. Tycker det var en god idé för då kommer jag bli glad varje gång jag kommer hem. Det sitter ett på kylskåpet med, fast bara texten. Ser enormt bra ut. Övriga ska sitta på andra extrembra ställen. Jag är rädd om dom men de måste användas. De är hur snygga som helst!

Nu väntar soffan, kanske lite film och något i magen. Tror det blir laxssmörgås och en kall öl. Semester är trevligt, även om den är på låtsas.

Så kom den tredje dagen

Gårdagskvällen bjöd på smakorgie i form av ett bord fyllt med kallrökt lax, olika passande såser, grönsaker, frukt, lufttorkad skinka, gott bröd och lite roliga ostar. Till det kyld underbar dryck. Det var en perfekt avslutning på den andra semesterdagen. Efter att njutningsfullt gnytt över smakerna under kvällen slocknade jag totalt innan jag ens hann tänka på att jag skulle sova. Därför blev jag förvånad när det plötsligt var morgon. Tyvärr blev jag lite stressad när jag insåg att jag inte ställt in klockan på väckning. jag ville ju så gärna se tempoloppen.

Med grus i ögonen klev jag ur sängen och drog på mig min gråa pyjamas som får mig att se ut som någon som totalt slutat bry sig om utseendet. Detta stämmer inte så bra, jag har inte slutat bry mig, jag har bara aldrig börjat. Jag satte mig i alla fall i soffan och slog på TV:n, precis i tid för att se första personen i sista gruppen på herrarnas tempolopp starta. Sen dröjde det inte länge tills Gustav larsson passerade första mellantid och jag blev klarvaken. Vilket strålande sätt att inleda tredje semesterdagen på!

Jag skrek nog lite lagom som vanligt när jag ser något medryckande sportevenemang och hoppade omkring i soffan, senare blev jag nervös och började ta småturer runt i lägenheten. Jag log åt att vissa saker inte förändrats hos mig trots sista årets turbulens. Sista kilometern var jag helstirrig och var så orolig för att en vurpa skulle dyka upp. Jag slapp det som tur var.

Efter denna glada start på dagen har jag hunnit med lite social samvaro med föräldrarna, en middagsvila och sedan badmintonspel i rackethallen. Det var varmt svettigt och enormt kul. Många skratt hann jag med och jag märkte att jag inte behövde vila en massa så som jag var tvungen till senast. Lite kondis har jag kanske skaffat. Eftersom jag redan var varm passade jag på att ta ett varv på gymmet efteråt. Det är verkligen inte kul men det känns bra att det är gjort.

Nu står simning på schemat om jag bara orkar ta mig till någon sjö. Det är inte så varmt i vattnet längre men jag vill verkligen lära mig frisim så det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis händer något spännande senare ikväll. Först måste jag bara vara lite social och svara på massa mail och meddelanden, det är lätt att lägga dom på hög.

Andra semesterdagen

Den andra semesterdagen vaknade jag vid åttatiden, alldeles lagom. Idag var det ingen lång slapparförmiddag i sängen som gällde, istället hoppade jag förväntansfullt in i duschen, åt frukost och satte på mig träningskläder. Sedan packade jag ner ombyte i en väska och dessutom ett ytterligare lager träningskläder. Jag hade varit förutseende och lagt fram allt som behövdes för dagen redan igår kväll. Smart!

Vid halv tio satt jag i bilen på väg norröver. Jag var lite trött men en kopp kaffe med Delicatoboll hjälpte ögonen att hålla sig öppna. Full av glad spänning satt jag och studerade den vackra naturen och utsikterna längs Frykensjöarna. Att åka 45:an norröver är faktiskt ganska trevligt, det var länge sedan jag gjorde det.

Senast jag var i de trakterna hade jag en sur grabb med som var överförtjust i att röka hasch och lyssna på reaggie. Jag tror jag hann bli ganska trött på honom under de dagar jag befann mig i ett torp i skogen, där det var meningen att han skulle få komma till ro och lugna ner sig. Jag kan säga att den resan inte direkt var lugnande för mina nerver. Den där killen kommer jag aldrig glömma, han fick en plats i mitt hjärta direkt, men vad jobbig han kunde vara. Jag minns väldigt väl att han en gång försökte slå ihjäl mig med en paddel medan jag försökte parera vår kanot åt någorlunda rätt håll. Det var tider det. Undrar var han finns idag, förmodligen mår jag bäst av att inte veta det. Minnena fick mig i alla fall att le i bilen, jag har haft en del spännande arbeten.

Efter en dryg timma kom vi fram till Torsby. Solen sken men det var inte jättevarmt ute. Vi plockade med alla grejer ut bilen och gick för att betala och sätta på oss det yttre lagret kläder. Det kändes konstigt att dra på sig överdragsjacka, buff och handskar mitt i sommaren, men det behövdes. Min första tanke när jag öppnade dörren till skidtunneln var nämligen att "Hjälp, vad det är kallt!". Sanningen är den att det är tre minus där inne. Det är ju inte farligt kallt men det är ju en stor skillnad från vad jag är van vid just nu.

Det kändes lite pinsamt att stå och fixa med skidorna och stavarna när alla människor omkring oss verkade vara väldigt duktiga. Det fanns inte så många svenskar inom synhåll, bara nån grabb med blågula kläder med vattenfallslogga och texten Sverige. De flesta som besökte tunneln denna dag var norrmän. Det var nog några fransmän där också och ett par svårplacerade människor som pratade obegripligt. Jag tyckte det var komiskt att jag skulle dela spår med denna skara.

Första varvet var väldigt nervöst. Jag har ju knappt åkt skidor. Jag försökte några gånger i vintras men det blev inte många mil direkt. Bara efter ett par hundra meter tänkte jag att det inte kunde vara möjligt att jag skulle ha sån syra i armarna. Dessutom fick jag en smärre överraskning då det visade sig att spåret var någorlunda kuperat, vilket betyder nerförsbackar.

Befinner man sig i skidtunneln och inte är ensam är det inte direkt lyckosamt att försöka ploga eller hitta på något annat dumt påhitt, det är ju bara att köra ner och hålla sig på benen. Lättare sagt än gjort om man känner sig som Bambi och har cirka 5 mil i benen sista 20 åren. På något sätt klarade jag dock att hålla mig på fötter/skidor genom båda de brantare backarna på första varvet, jag vinglade visserligen på ett ben ett tag och jag hamnade nog utanför spåret någonstans med. Lika bra gick det inte för alla. Tyvärr åkte jag först så jag missade att se en urspårning rakt in i betongväggen med resultatet att åkaren hamnade i ett litet dike närmast väggen. Det hade helt klart varit sevärt. Det kom tydligen en repris varvet därpå men jag missade även denna, typiskt! I alla fall kom vi på att det kunde varit bra med madrasserade väggar, alternativt ett krav att besökarna verkligen kan åka skidor.

Efter ett par varv började jag känna att åkningen flöt på och vingligheten i nerförsbackarna försvann stegvis. Här någonstans vågade jag mig på att öka tempot uppför med resultatet att jag fick kommentaren "Det låter som om du håller på med någon form av spanking!". Det lät väldigt komiskt just då och varje varv jag körde i just den backen blev jag full i skratt och ännu tröttare än jag skulle blivit av enbart åkningen. Dock var det värt det, ett leende på läpparna är ju underbart.

Vi tog paus efter en timma och besökte restaurangen. Jag åt dagen till ära pannkakor med hjortronsylt och grädde. vanligtvis är jag varken förtjust i pannkakor eller grädde men idag var det fantastiskt gott. Så fort maten var uppäten var det bara att återvända ner för ännu en timmas åkning. De sista varven var jag riktigt sliten i kroppen men det var också väldigt roligt att åka. Jag hade lite flyt i åkningen och backarna var mer roliga än skrämmande. Sista varvet skapade jag extra mycket spankljud eftersom det var lika bra att köra slut på alla krafter.

Efteråt i duschen lovade jag mig själv att snart komma tillbaka. Att åka skidor var jättekul och det blev en extra krydda eftersom det är sommar. Jag tog några minuter i bastun för att verkligen smälta de gångna timmarna och värma upp det sista av kroppen.

Nöjt skidåkningsblåbär!

Första semesterdagen!

Ja, jag väljer att kalla den så. När jag vaknade vid åttatiden i morse insåg jag att jag haft semester i 45 minuter. Jag blev lycklig och vände mig om och somnade om i några timmar till.

Eftersom jag har semester gör det inget alls att jag vaknade nästan fram mot tolv och jag hade inte bråttom upp ur sängen. Lite lyxigare frukost serverades och därefter kändes det som jag behövde en tur i stadens sport- och cykelaffärer. Idag bekantade jag mig lite närmare med cykelverkstan på Våxnäs och som vanligt var jag inne på Solsta. Jag älsakr det stället!

Ett bakhjul, nya däck, kassett och kedja var det jag kom hem med. Dessutom var killarna på Intersport i stan snälla och plockade fram valla och vallaväck åt mig. De log lite när jag frågade om de hade det men gick snällt in på lagret och kollade.

Efter stadsturen har jag haft mycket mekande för mig. Det är helt klart så att jag snarast behöver skaffa hus, det blir alldeles dör trångt att meka i vardagsrummet. Dessutom kommer efterkommande hyresgäster kanske inte uppskatta de fläckar som jag befarar kommer växa fram på parketten.

Jag är rätt nöjd med mitt skruvande och justerande. Det nya hjulet sitter på, kedjan vart nog lagom lång, däcken verkar okej och alla växlar är körbara. Dessutom kan man numera bromsa någorlunda smidigt.

Det blev så klart en provtur på I2 området och ut till Skåre efter mekandet. Det behövdes ett par timmar för att se om jag gjort ett bra jobb eller inte. Jag fick godkänt och mer därtill. Tyvärr var det väldigt halkigt idag och jag lyckades med en fin-fin vurpa som tog mig på en rejäl flygtur ut i skogen där jag hamnade på rygg.

Jag kan väl erkänna att det först blev svart framför ögognen, sen låg jag orörlig några sekunder. Jag tror det blev någon slags chock, att flyga iväg så där ordentligt. Bra att jag klarade mig utan värre grejer än en ny uppsättning skrikiga blåmärken. Det är nog bara att inse att jag kommer vara färgad mest hela tiden om jag ska vara ute och leka så där.

Min första semesterkväll ska jag ägna åt att ta bort förra vinterns valla på skidorna och dricka ett par öl. Fy farao hur skidorna såg ut när jag drog fram dom från sin plats under sängen när jag städade igår. Inget jag är stolt över direkt.

I morgon väntar nya tag, jag längtar...

Veckans sista träningspass...

Jag tror att det kan vara så att vatten är mitt bästa element. Åtminstone är det ett element jag trivs i. Idag spöregnade det över Karlstad och temperaturen låg omkring 13 grader. En typisk dag då det passar att ligga under en filt och läsa en bra bok, dricka te och mysa.

Jag tyckte att det var en bra dag att köra backlöpning. Till min stora glädje hade jag även raggat upp sällskap. Den övertalningen skedde visserligen innan regnet kom, men man får faktiskt stå för vad man lovar och till min förvåning gjorde sällskapet det med.

På väg ut till skutberget i bilen då regnet tilltog mer och mer var jag rätt osäker på om jag verkligen skulle få köra backpasset med sällskap. Jag såg en ganska så tveksam min i herrns ansikte men jag tänkte som så att med min positiva attityd skulle det gå galant att lura ut honom. Det behövdes faktiskt bara ett par minuter i bilen när vi kom fram för mental träning innan dörrarna öppnades och vi plaskade ut på lervällingen som var täck med ett par centimeter vatten, minst. I vanlig fall kallas det vi befann oss på för parkering, nu såg det mer ut som en liten utstickande vik från Vänern.

Innerst inne kan jag säga att jag hade en lite oro för regnet jag med. Det var liksom inte det som i vanliga fall kallas ösregn utan mer liknande de monsterskurar som brukade kunna infinna sig på hösten i London. Det jag var orolig för var inte regnet egentligen utan för att rysa, men det är väl då man ska köra på lite hårdare? Jag bestämde mig i alla fall inte att visa minsta tecken på tvekan och dessutom försvann oron så fort vi tagit oss över parkeringen och upp på spåret, eller det som vanligtvis är ett spår. Idag var det mest vattenpölar, lera och i backarna forsade små skvättande och porlande bäckar fram.

Efter ungefär 23 sekunder i regnet fanns inte en torr millimeter på kroppen så då var det bara att köra på. Jag njöt till fullo. Jag översköljdes av vatten och jag klafsade fram i det leriga, svampiga och vattniga spåret. Att försöka undvika pölar var ingen idé och det är lika bra det för jag brukar aldrig undvika dom ändå. Jag joggade fram och log. Livet kan vara bra njutbart ibland, även om sällskapet visade ryggtavlan för mig och den försvann längre och längre bort under tiden som vi forcerade den en kilometer långa backen som kommer rätt snabbt in på rundan.

Även om det var ett rätt tungt underlag idag tyckte jag att det kändes betydligt lättare att komma upp för den där backen jämfört med förra veckan. Så lätt att när jag kom fram till backen vi skulle köra backträning i var jag inte alls i något större behov av återhämtning. Jag blev tillfrågad om hur många gånger vi skulle köra och jag drog glatt till med tio.

Så kördes det träning i en backe som var sönderspolad av små bäckar. Det ledde inte till några stukade fötter eller vurpor vilket är väldigt, väldigt bra. Det så kallade sällskapet var klar långt före mig men jag brydde mig inte. Jag njöt av mina sista uppförslöpningar. Jag fick ju slita i en svampig lerbacke i ösregn som sköljde bort varenda onödig spänning i kroppen så att musklerna kunde fokusera på det de var menade att göra. Till slut var jag klar och det var inte alls så där hopplöst tråkigt som jag tyckte för två veckor sedan. Det kommer förhoppningsvis lossna mer och mer för varje vecka. Idag var det i alla fall grymt skönt.

Vi valde det lite mer terrängliknande spåret tillbaka till bilen. Det var mest som att springa i en mosse. Benen var förvånansvärt lätta trots backlöpningen men det var ändå tungt att springa sista biten.

Väl framme vid bilen krånglade jag av mig de genomvåta kläderna och försökte mig på att orma i våtdräkten. Det var ingen lek när kroppen var blöt från början. Jag fick använda den ena intressanta övningen efter den andra. Till slut fick jag i alla fall på mig våtdräkten och gick ner till Vänern för en liten avslutande simrunda. Jag behöver nog inte berätta att jag var ensam på stranden så när som på några ankor. Tretton grader och ösregn är tydligen inte vad folk kallar badväder. Själv njöt jag av att få vara ifred, tanken slog mig att det kunde vara så att jag just då var den enda människan som badade i Sveriges största sjö.

Vattnet var inte varmt direkt men jag hade våtdräkten, som tyvärr börjar bli aningen stor. Jag har nog inte använt den sedan Vansbro. Det är ju ett tag sedan. Jag försökte mig på frisim men kan berätta att jag ännu inte är proffs fastän jag tränat i nästan tre veckor, inte direkt förvånande. Jag varvade med lite bröstsim, med att bara flyta fram med mjuka rörelser och känna njutningen i kroppen efter ett ganska så tufft löppass. När jag klev upp kände jag mig så underbart lugn och ren, eller vad man ska kalla det. Både på utsidan och insidan.

Jag gillar verkligen vatten, men just nu är det te och mysa under en filt som gäller.

Ännu en vecka...

har passerat. Det är svårt att sammanfatta en vecka så här på söndagen för det är lätt hänt att veckan blir beskriven på ett sätt som påverkas mycket av humöret och måendet just för tillfället. Idag är jag inte helt på topp, jag är trött och det regnar ute. Dock ska det påpekas att jag absolut inte mår dåligt. Jag är bara lite sömnig och grå.

Den här veckan började med att jag mådde riktigt uselt och minns jag inte fel provade jag mig på en 36-timmarssömn bara för att slippa lite av det vakna ältandet och virret i huvudet. Så vände allt i och med att jag började läsa lite om utbrändhet vilket öppnade för konstruktiva tankar och en MTB-tur där jag mådde gott. Det handlar inte riktigt om att må sådär på topp som jag kan när jag är frisk men det handlar om att må så bra som möjligt där jag befinner mig nu. Att orka leva här och även kunna ha drömmar framåt. Framförallt handlar det om att jag känner glädje som kommer inifrån, inte bara sådan som kommer från saker som händer omkring mig.

Det är lite slitsamt att bygga upp sig själv på nytt, lära känna en nyare version av sig själv, någon lite annorlunda jämfört med tidigare. Därför är det inte konstigt att jag blir trött. Dock har jag varit mindre trött nu de senaste dagarna och det är jag väldigt tacksam för.

Jag har varit ganska så social och det är kul att jag fixar det utan att hjärnan ska gå på högvarv. Jag hade tänkt att avsluta veckan med en extra bra social grej men det blev inte så. Det berodde inte på mig, min del i det hela har jag klarat av. Kanske blir det nästa vecka istället. Får väl gå och nervöstänka lite till tills dess.

Jag kan ju passa på att skriva att det finns en del kanonmänniskor omkring mig som är underbara att ha i livet. Jag hoppas de vet om det. det tror jag att de gör. När jag är någorlunda pigg är jag nog rätt bra på att berätta det. Jag väljer att njuta av de som finns här och inte fundera så mycket på de som funnits en gång. Det är här jag lever och här jag ska fokusera för att ta mig vidare.

Träningsmässigt har den här veckan varit kanon. Det blir inte riktigt så mycket träning som vanligt vilket först och främst beror på att jag sov och mådde dåligt de två första dagarna. Onsdagens MTB-tur visade på att min kropp har en styrka jag inte känt av tidigare. Efter det har den levererat på ett helt annat sätt än att jag är van vid och jag är väldigt positivt överraskad. Jag känner mig stark och jag tror att får jag bara må bra i huvudet och inte bli stressad kommer det lossna med både det ena och det andra. Framförallt ska det påpekas att träningen varit rolig!

Både simning, löpning och MTB har funkat underbart de senaste dagarna. Under veckans korta långpass snittade jag hela 20 sekunder snabbare per kilometer jämfört med två veckor tidigare och det gör mig glad. Det finns något där inne som väntar på att komma fram. Hoppas det försvinner fler sekunder med tiden. Det är visserligen inte så bråttom, jag ska njuta av att jag känner mig pigg i kroppen först och främst. Roligt är också att jag känner mig mycket mer återhämtad efter passen än tidigare, även om kroppen då och då påminner mig om att jag tränat genom träningsvärk.

Ja, träningen har känts kanon de sista dagarna. Det enda negativa är att det ibland varit svårt att komma ut. Det finns så mycket jag vill göra men begränsat med tid och ork. Fortfarande har jag tex inte kommit ut på dagens backpass, men det kommer bli av innan natten. Det är jag säker på. Skorna har i alla fall fått en impregneringsbehandling så de är redo för leran där ute. Frågan är om jag kan lura med mig något sällskap i ösregenet eller om jag blir ensam. Jag älskar att springa i regn men jag har förstått att alla inte gör det.

Snart kommer en ny vecka, jag hoppas den blir en bra och positiv vecka för mig och för alla de där viktiga personerna i mitt liv. Ja för alla förresten, det gäller ju att sikta högt!

Gratulerarar!

Idag fyller min älskade bror år! Grattis!

Jag har lyckats få världens bästa bror, varför vet jag inte men det är härligt att det är så.

När jag var liten var han min stora, stora idol. Det är nog inte så konstigt att storebror blir idolen för den två och ett halvt år yngre systern. Förresten är han nog något av en idol fortfarande, kanske kommer jag aldrig växa ifrån det.

Min bror har massa underbara egenskaper, men det är säkert överflödigt att nämna. Sen har han ju ett par trevliga systrar med ;)

GRATTIS!

Fredagsfunderingar

Jag hade tänkt att skriva blogg tidigare, kanske i går kväll eller på förmiddan idag men jag har helt enkelt inte haft tid. Fräckt! Det är just i detta fall ett gott tecken. Jag har inte bara gått och dragit och mått dåligt eller varit rastlös. Jag har haft ork och gjort saker, dock inte för mycket grejer.

Igår var jag nere på stan en sväng ensam. Alltid lite spänt att göra något sådant, får jag ett trötthetsanfall är det så enormt jobbigt för jag känner mig sjukt förvirrad och får för mig att jag verkar galen. I alla fall tog jag mig ner de 600 meterna till stan, eller snarare till den nya favvoaffären. Solsta cykel & sport.

Jag var ute efter en sadel och jag visste precis vilken jag ville ha. Som tur var hade de en sådan, nu kanske jag kan köra MTB utan att gå hjulbent i ett par dagar efter. Jag passade på att köpa en cykeljacka samtidigt och dessutom en MTB t-shirt till någon som verkligen gjort sig förtjänt av en liten överrraskningspresent. Till på köpet fick jag mig en liten pratstund med personalen. Jag är i efterhand väldigt nöjd med alla tre köpen. Speciellt t-shirten, den var riktigt snygg. Alltid kul att överasska någon annan. Det har inte hänt så ofta på slutet tyvärr.

Jag gick hem efter mitt besök i cykelaffären, det fanns inget annat jag ville se på på stan. Det första jag gjorde när jag kom hem var däremot att ta kontakt med en lokal cykelklubb vilket var ett stort steg i rätt riktning för en blygmes som mig. Vi får se vart det leder...

På eftermiddan bjöd jag på middag för första gången på länge. Jag har inte riktigt orkat laga ordentlig mat. Det är synd. Jag tycker ju om att göra det egentligen. Nu kan jag väl erkänna att mor Stina gjorde lite av jobbet men jag fixade i alla fall den underbara sallanden, såsen och kokade vildriset. Tyvärr har jag märkt att jag mår illa i ungefär ett dygn efter att jag ätit kyckling. På grund av mitt dåliga minne vet jag inte hur länge det varit så, men jag gissar på ett halvår ungefär. Jag ska ta det lugnt med fjäderfäna framöver, synd för det är gott.

Gårdagskvällen bjöd på jogg med två tusenmetersintervaller. Ett blodgenomströmningspass för att gulla lite med kroppen som var full i träningsvärk efter MTB-turen dagen innan. Efter löpningen simmade jag i älven. Den var rejält ström nu efter allt regn och jag fick dra på ordentligt mot strömmen för att inte hamna i Vänern. Det ville jag verkligen inte.

Från att börjat på noll för två och en halv vecka sedan är jag rätt nöjd med att nu vara uppe i 94 armtag i följd i frisimmet. Tyvärr ser jag förmodligen ut som något slags sjöodjur och hur jag låter ska jag nog inte ens försöka hitta en bra liknelse för. Jag tror visserligen det är bra för jag skrämmer bort allt annat äckligt som finns i vattnet och som annars tänkt komma fram och hälsa. Hoppas bara jag slipper stöta på ett riktigt sjöodjur som ser mig som rival eller ännu värre, vill para sig med mig.

Det får ta sin tid att lära sig det där med frisim. Ännu är det inte is på vattnet på länge. Eftersom det regnat under natten och dagen idag kan jag nog tyvärr inte simma på favvostället i älven utan måste hålla mig till närliggande sjöar. Dessutom har det säkert blivit läge att plocka fram våtdräkten igen på grund av temperaturen. Det gör inget, blir lite omväxling.

Idag har jag verkligen lagt mycket energi på att lata mig, njuta, luncha på stan och läsa en rätt lättsmält bok. För första gången på väldigt länge känner jag att jag klarar av att koncentrera mig på boken. Förut har jag läst en halv sida utan att förstå något och sedan somnat. Idag låg jag flera timmar och njöt när jag märkte att jag verkligen hamnade i bokens värld. Nu kan jag erkänna att det knappast var ett litterärt mästerverk med enormt djup men det gör inte så mycket just nu, jag sparar dom tills jag förstår att njuta av dom.

Idag är det fredag och hade jag varit kvar på jobbet hade jag inlett min natthelg med syster Göran. Sista helgen innan min semester. Så från och med måndag kl 07.15 har jag egentligen semester. Jag satt och tänkte på det tidigare idag, alltså hur livet hade varit om jag hade jobbat där borta nu. Jag tänkte på det med avsmak men det var ändå hanterbara känslor.

Nu vill jag poängtera att natthelgerna med syster Göran var de bästa på jobbet. Jag tycker verkligen att han är en kanonpöjk och jag hade kul när jag jobbade med honom. Han har så många pluspoäng att jag till och med döpt en gossedjurspanda till "syster Göran". Jag saknar inget med jobbet förutom några i personalen. Syster Göran är en av dom. Tur jag har gossedjurtspandan som kompensation.

Eftersom jag inte är kvar på jobbet har jag andra planer för helgen. Jag hoppas på att orka mig ut på ett löplångpass senare idag. Det beror på hur kycklingmagen beter sig. Sedan ska jag vara lite social också. Det är jag mest hela tiden faktiskt, både live, över mobil och på dator. Pluspoäng till mig i massor!

Jag önskar en fin helg för mig själv och alla andra med för den delen. Till veckan hoppas jag på god hälsa för då ska jag ut på en dagstur till ett trevligt ställe med spännande aktivitet (önskar jag).

Nu ska jag fortsätta lata mig och äta en glass!


EDIT: Herregud, hur kunde jag glömma det. OS drar ju igång. Känns overkligt. Det var ju såklart därför jag tog semester den här delen av sommaren.

Utbränd, uppbränd, nerbränd, innebränd men någonstans finns lite glöd kvar

Jag har mått så enormt dåligt den här sommaren. Det har varit väldigt jobbigt, det finns inga ord för att förklara det. Hela tiden har jag burit på en smärta som kramat om mitt bröst och jag har sällan känt mig glad mer än för stunden och då väldigt ytligt. Jag har varit en människa jag inte känner själv och jag har känt mig enormt misslyckad och borttappad. Känslan av att vara misslyckad och borttappad har gett mig dåligt samvete för att jag är otacksam mot livet och så har det bara snurrat på djupare och djupare ner mot det enorma mörkret.

Jag har även upplevt att jag tappat bort min tro på framtiden, jag har inte haft några drömmar och mål jag har inte ens haft några önskningar. Jag har känt att jag genom min utbrändhet förlorat mig själv och jag har varit rädd att det inte går att få mig tillbaka. I mitt huvud har tankarna snurrat varv på varv, jag har stressat upp mig mer och mer. Hjärnan har närmat sig gränsen för vad den klarat av. Kroppen har svarat med en enorm trötthet och har värkt dygnet runt.

På slutet har det onda, hemska, svåra kulminerat. Varenda liten sak som gått mig emot har blivit enorm. Jag har känt mig maktlös över att inte kunna bearbeta saker med min utbrända hjärna. Jag var tidigare en person jag tyckte om. Jag ville kunna få bli henne igen och inte den här tråkiga, ledsna och menlösa människan jag varit på slutet. En människa som inte klarar att arbeta, läsa, umgås med sina vänner som vanligt, ja faktiskt inte utföra de mest vardagliga sysslorna. Jag har bara önskat mig att få sova och sova och sova. Det är också det jag försökt göra de sista dagarna, vekorna.

Så kom det en vändning igår, väldigt oväntat. Efter att i förrgår börjat titta lite på fakta kring utmattningssymptom, utbrändhet eller vad man väljer att kalla det började det gå upp ett ljus för mig. Jag vaknade som vanligt trött och sliten under gårdagen men något skedde ändå som gjorde att jag somnade i ett helt annat tillstånd.

Jag satte mig igår och började läsa om utbrändhet hos unga. Orden skulle kunnat vara mina egna. De beskrev ju mig. Det jag reagerade starkast på var den så kallade identitetsförlusten som beskrevs. Om hur personer som bränt ut sig efter att passerat chockstadiet hamnar i ett stadie där de känner att de förlorat sin identitet. Sorgen över den saknade identiteten är oftast stor. Det är ju där jag är! Plötsligt fattade jag att det inte är något fel på mig, att jag inte behöver skämmas över att vara så enormt ledsen. Jag sörjer, jag sörjer mig. Jag sörjer den människan jag var, det livet jag hade. Jag hade det så otroligt bra, bara för ett år sedan. Jag vaknade varje morgon med lyckan över en ny dag, med förhoppningar, drömmar och med enormt många skratt. Jag verkligen älskande mig, livet och människor omkring mig.

Det känns mycket lättare nu när jag vet att jag kan acceptera att jag är ledsen, jag behöver inte skämmas, inte tränga undan det, inte dölja det. Jag reagerar normalt. Visst smärtade det att sedan läsa vidare om det nya identitetsskapandet. Att personer ofta blir tvungna att bygga upp sitt liv helt på nytt. De flesta förändrar väldigt mycket i livet som yrkesval, umgänge, fritidsaktiviteter men också själva sättet att leva på och personlighetsdrag.

Jag är nog på sätt och vis i den fasen med. Förmodligen lite i båda. Jag sörjer men jag börjar så smått att bygga upp något nytt, det tar bara så lång tid, eller tog i alla fall så länge jag inte visste vad som hände med mig. Kanske hade den här sommaren varit enklare om jag vetat vad som hände med mig och varför. Kanske hade den inte varit det. Jag strävade efter att bli hel igen, jag provade så mycket men inget kändes bra, kanske för att jag inte förstod vad jag gjorde. Jag hoppas att det nu kommer bli lättare. Jag måste bara lära mig att acceptera att den jag var kommer jag inte riktigt bli igen, det livet jag hade kommer jag inte ha igen men jag kommer kunna bli en person igen som jag älskar och som älskar sitt liv, förhoppningsvis till och med mer än tidigare.

Nu ska ni inte tro att poletten föll ner så fort jag läst de där texterna. Det var långt ifrån så. Däremot föll den ner lite mer när Robert kom hem till mig igår och jag läste för honom. Jag minns att jag sa att jag "behövde få känna mig bekräftad och att jag är okej trots att jag tappat min identitet" och annat som stått i texten. Det är väl klart att det egentligen var mig själv jag sa det till.

Vi gick sedan ner på stan och fick tag på fyra böcker i ämnet. Böcker som beskriver, berättar, ger framtidshopp och även vägledning. Jag var trött efter den turen men valde ändå att äta på stan och jag fixade det. Jag är glad för det.

Efter en stunds vila, förmodligen också sömn kom Robert tillbaka och vi gav oss ut i skogen för att köra en lugn tur på MTB. Jag var sliten och kroppen värkte som vanligt av trötthet. Egentligen hade jag tänkt springa men Robert frågade om jag ville hänga med och jag tyckte det lät bra.

Vi valde nya stigar, fina stigar. Väldigt tekniska och tunga då det var kuperat. Jag vet inte vad som tog åt mig. Plötsligt bara trampade jag som en tok upp för steniga branter, hoppade ut för stup, tog mig igenom extrema partier av rötter och sten. Det var så olikt allt annat jag gjort Det fanns inget av den tvekan jag brukar ha. Inte en gång tänkte jag tanken som så ofta dykt upp att "nej, det här klarar jag inte". Jag bara körde på. Självklart blev jag skakis. Min kropp som varit spegeln av ett fruktansvärt sänkt humör på slutet fick enorma adrenalinkickar. Jag fick stanna flera gånger bara för jag darrade i hela kroppen. Trött och andfådd blev jag så klart med, det var ingen fincykling direkt.

Jag satt där på en bergsknalle, jag kände mig spyfärdig, pulsen var säkert ruskigt nära max, jag darrade och tårarna rann, men där uppe hände något. Jag skrattade. Jag skrattade först bara lite grann, lite nervöst. Under rundan kom skratten oftare och oftare. De blev starkare, drog med sig kroppen på något vis. Det var äkta skratt. Skratt som kändes i hela mig. När skrattade jag så senast? Jag vet inte. Jag har skrattat några gånger i sommar, visst har jag det. Ibland har det hjälpt för stunden. Oftast har det bara varit som en liten vindpust som snabbt drar förbi och inte lämnar något spår.

På vägen hem genom centrum var jag bara tvungen att stila med lite snygga hopp, bara för att jag kunde, för att det var kul och för att jag formligen svävade fram. Jag skrattade åt mig själv för att jag töntade mig med trottoarhopp utanför Bishops uteservering och dessutom körde jag extremhårt uppför kyrkobacken. Jag var fri. Jag gjorde det jag kände för, framförallt kände jag för att göra något.

Kvällen fortsatte med simning i älven. Jag börjar förstå det där med frisim, men jag behöver träna massa om jag ska lära mig ordentligt. Det är inte så bråttom. Jag är rätt okej ändå! Sen fortsatte kvällen med skratt och leenden. Med värme i bröstet och med en lycka som inte varit hos mig på länge. Jag var lycklig, men inte bara flyktigt som tidigare under sommaren. Jag var lycklig rakt igenom mig. Klart jag känt någon slags lycka tidigare. Som tex när jag köpte von Snygg, men det här är skillnad. Den här lyckan kom inifrån

Igår hade jag en så underbar, normal kväll med träning, kvällsmat och TV-tittande. Jag vet inte när jag senast kände ett sådant lugn i huvudet, själen och kroppen. Förmodligen kommer det tunga, jobbiga tillbaka. Förhoppningsvis inte så tungt som det varit på slutet. När jag hamnar i mörkret igen kommer jag veta att glöden finns kvar, någonstans långt där inne. Det är gårdagskvällen ett bevis på. Nu gäller det bara att finna bränsle till den där glöden.

Jag kan inte sova....

... jag skulle nämligen vara frisk nu. Det trodde jag. Framförallt tycker tydligen försäkringskassans läkare det. Idag satt jag och lyssnade på massa ord, som inte nådde mitt huvud, som bildade ett tjockt dis i rummet och som gjorde att jag inte förstod något. Jag hörde dom första. Du borde vara frisk, du ska klara att jobba nu. Jag vet vad jag svarade. Jag vill inget annat än vara frisk, jag vill inget annat än orka jobba, men jag klarar nästan ingenting. Tyvärr betyder inte mitt huvuds och kropps sätt att säga ifrån någonting. Jag tror att går jag iväg och jobbar nu kommer jag aldrig kunna återvända till livet, men det är inte jag som bestämmer. Ska jag frivilligt ta livet av mig? ALDRIG!

Min rädsla blir enorm när jag funderar på hur i all världen jag ska klara det här. Varför kräver dom att jag ska vara så jävla duktig och fixa detta perfekt? Var det inte just därför jag hamnade här? Hade jag skitit i att vara duktig, hade jag inte brytt mig om andra människor, hade jag inte velat att människor skulle tycka om varandra, hade jag inte prioriterat andras välmående så högt, hade jag inte varit snäll och hjälpt till så hade jag banne mig inte varit här! OCH HÄR ÄR INGET STÄLLE JAG VILL VARA PÅ.

Jag är så enormt nöjd med att fröken snäll idag, efter att lyssnat på en timmas tjat om saker hon inte klarade av att ta in, reste sig och gick. Jag fixade inte mer. Det räcker med den skadan jag ändå hann ta. Jag kan inte sova i natt. Jag är enormt stressad och jag känner mig värdelös för att jag inte är frisk. Säg gärna att jag är omogen, vrickad eller bara allmät knäpp. Jag tar det, jag är nämligen stolt över att jag bara gick, för jag visade för mig själv att jag respekterade min hälsa högre än att uppfylla utifrån ställda krav.

Tänk om det var så lätt att jag bara blev bra för att någon sa det till mig. I så fall hade mötet varit toppen. Nu var det inte det. Nu satt en person och frågade ut mig om vad jag kunde tänka mig att arbeta med, jag som inte ens fixar att diska vissa dagar. Det var så overkligt. Tyvärr har jag inte orden, tankarna, förmågan att kommunicera som vanligt. Annars hade jag kanske sagt ett och annat till damen. Saker som ändå inte spelar någon roll eftersom bestämmelserna kommer från högre ort.

Det jag önskar mig är det normala livet, det folk ibland kan säga är tråkigt. Det är det jag alltid önskat mig. Jag vill inte ha något jävla utmattnignssyndrom, Jag vill ha en pigg hjärna, jag vill skratta, vara glad, göra andra glada, skämta, lyssna, bry mig och vara lite urflippad. Jag vill ha ett hem, ett jobb, någon att komma hem till och jag vill få vara lyckligt nöjd med det. Jag vill ha lugn och ro och harmoni inombords. Jag vill känna mig trygg och jag vill ha en varm famn som ger mig tröst de gånger saker känns tunga. Jag vill också vara den varma famnen för någon annan.

I min stora sorg under natten för att jag inte alls får den tid att läka som min läkare pratat om letade jag litteratur på ämnet utmattningssyndrom. Jag har inte läst något förut. Varför vet jag inte, jag har bara inte tänkt tanken. Jag läste uppsatser och lite vetenskaplig litteratur. Det är svårt att läsa men det jag kom fram till är att jag under förutsättnignarna är normal. Ju mer jag läste desto svårare har jag att förstå hur jag skulle kunna vara frisk nu. Överallt står det att det tar tid, mycket tid. Speciellt när man kommit så långt ner i det onda som jag. Det finns mycket att läsa, jag kände mig lite tröstad av texterna. Jag ska läsa mer någon annan gång.

Jag läste en artikel med. Den fick mig att gråta. Allt får mig att gråta en dag som denna. Jag är friskt sjuk men får inte läka i fred.

Jag hoppas att jag somnar till slut och vaknar i morgon utan stressen att bli frisk. Jag som just hade accepterat att detta skulle ta tid.

En dröm...

Jag går längs gatorna långsamt. Marken är snötäckt och luften är full av flingor som dalar ner. Det hörs nästan inga ljud. Det mesta verkar snön på något sätt fånga upp. Någonstans, på något sätt hör jag ändå flingorna falla. Det där knappt förnimbara ljudet av snön som finns där men ändå inte riktigt går att urskilja.

Jag vandrar i en egen värld, en ny värld. Jag undersöker, upptäcker och upplever. Jag väljer mina steg själv och för varje nytt steg finner jag nya små saker. En vas i ett fönster, en skylt på ett hus, en katt som sitter på trottoaren.

Med en kamera försöker jag fotografera allt det jag ser. Jag vill aldrig glömma den här stunden. Jag vill aldrig glömma den här platsen, platsen jag fick upptäcka helt själv. Platsen som blev min. Jag tar kort, mängder med kort. Kort på hus, bilar, kyrkan, havet, människor (även om det är få ute).

Jag går vidare längs gatorna. Jag andas in lukten från havet, den så ovana för mig. Jag går över de små träbroarna, bort mot Krutudden och Gammelhus. Jag sätter mig en liten stund och funderar innan jag går vidare tillbaka till Slottsgatan. Flingorna dansar ner från himlen, jag är lugn och lycklig. Någonstans inom mig säger en röst att dom dansar för mig.

När jag öppnar dörren till lägenheten vaknar jag. Jag ligger ett tag och funderar över vad som var minnen och vad som egentligen var ren fantasi i drömmen. Jag har svårt att säga det. Jag minns att jag gjorde just de där sakerna. Jag minns känslorna och jag minns fotografierna. Kanske är det mesta minnen, ihopklistrade med lite fantasi.

Jag frågar mig varför just den drömmen dök upp idag, jag får inga svar. Jag önskar att få vandra på de snötyngda gatorna igen, med samma känsla av lugn, lycka och med upptäckarens nyfiket pigga ögon.

Total besvikelse

Tänk er, jag sitter där laddad till max inför försäsongens första match som visas på en kanal som jag har. Jag har läst på lite om de nya spelarna, på borde står fotbollens egen kost, popcorn. Ett glas med något bubblande befinner sig bredvid popcornskålen. Ingen öl idag visserligen, men en okej ersättning.

Så sitter jag och väntar på att sändningen ska börja. Jag har förberett mig med rätt kläder, rätt sittställning i soffa, rätt kost, dryck och framförallt rätt humör.

Så dyker pöjkera upp i rutan. Några nya ansikten, några gamla och några som tidigare sällan varit uppe på plan. Det är spännande, att se hur det fungerar i laget. Om de nya visar några intressanta tendenser, om de som tidigare inte haft någon plats på plan kommer visa upp något som gör dem berättigade till lite speltid i framtiden. Försäsongens matcher kan vissa påstå vara helt ointressanta, men för de intresserade är det något annat. Där är här det börjar. Nu vänder man på pusselbitarna för att få alla med bildsidan upp. Sen när de ligger där, då kan man börja pussla.

Men vad händer? Det är alldeles tyst i rutan. Sen kommer någon sövande röst fram i tre sekunder, varpå det blir tyst ännu en gång, en lång stund. Kommentatorn, om man nu ska vara snäll och kalla honom så är fruktansvärd. Han säger nästan ingenting. När han väl säger något är det självklarheter som ”Arsenal anfaller” när anfallet hållit på 20 sekunder. Jag sjunker djupare och djupare ner i soffan under första halvlek. Jag kommer även djupare och djupare ner i popcornskålen. Ibland kommer den sövande rösten fram och får ögonlocken att tyngas. Visst, själva fotbollen är inte imponerande, men den där kommentatorn tar död på den lilla stämning som skulle kunna finnas.

Jag vet inte hur TV4 Sport tänkte. Det måste varit något åt hållet ”det är bara försäsongsfotboll så vi kan sätta vilken idiot som helst som kommentator, ingen bryr sig ändå”. Tänkte de så, så tänkte de drastiskt fel. Förmodligen är det de som bryr sig mest som ser detta. Personer som redan vet mycket om spelarna men vill ha mer. Personer som efterfrågar lite mer information än bara om det blev inkast eller ett lag anfaller. Det kan nämligen de flesta av oss se helt själva, eftersom det är en TV-sändning vi följer.

Min besvikelse blev stor, även om matchen vaknade till liv lite mer i andra halvlek vart jag så avtrubbad att jag tror jag enbart gav till ett enda utrop. Popcornen tog slut vilket är ett dåligt betyg. Bra matcher hinner man inte äta.

Mina pöjker förlorade till råga på allt. Det gör inte så mycket visserligen, syftet för mig var att få se lite mer av bildsidan på pusselbitarna. Det fick jag också men det känns inte som det var nog mycket för att få någon klarhet i hur bilden kan komma att se ut. Bendtner var i fin form verkade det som, han har väl säkert växt en hel del nu när han börjar bli ”gammal” i laget. Ja, några små saker la jag märke till. Framförallt sövde kommentatorn mig så mycket att jag efter matchen inte kunde vara vaken längre utan somnade in rätt fort.

Fotboll idag!

Idag är det dags att kolla på pöjkera för första gången på allt för lång tid. TV4 sport är en skitkanal men de har på något sätt lyckats göra rätt för en gångs skull och skaffat rättigheterna till Emirates Cup. Detta betyder att 17.25 idag bänkar jag mig framför 40-tummaren och återupplivar det lilla galna fanset inom mig.

Det ska bli så härligt, underbart, toppen, ja allt positivt. Sen om de spelar kasst blir det andra ord som används så klart. Härligt också att herr Adebayor ska skriva på förlängning. Jag skulle verkligen sakna hans kalviga ben som verkar vara så klumpiga men som får till en massa tekniska härligheter om de försvann. Ja, det känns rätt bra det här just nu.

Själv glider jag mest omkring i lägenheten och slappar. Jag har inget träningssug, inget sug att göra något faktiskt. Det är rätt skönt, bara vara utan att göra något vettigt alls. Framförallt är det skönt att slippa känna pressen från mig själv att göra nåt nyttigt. Det räcker att jag städat upp efter gårdagen och duschat. Kroppen är mörbultad av långpasset och vill nog egentligen ha massage. Det får den tyvärr inte, men jag kan bjuda den på lite vila istället.

Fredag

Idag är det tydligen fredag. Jag har varit så säker på att det var tisdag hela dagen. Lätt förvirring alltså. Jag tackar och tar emot, fredag låter trevligare än tisdag.

Idag är det studiebesök i den riktiga världen som gäller för mig. Dvs inte bara hemmasittande och träning utan även social aktivitet. Jag har hunnit äta pitabröd med massa fyllning, samtalat över en kopp kaffe och även vilat huvudet genom motion i de stora skogarna.

Kvällen ska avslutas socialt på min fina uteplats. Äntligen kommer den till nytta!