Andra semesterdagen

Den andra semesterdagen vaknade jag vid åttatiden, alldeles lagom. Idag var det ingen lång slapparförmiddag i sängen som gällde, istället hoppade jag förväntansfullt in i duschen, åt frukost och satte på mig träningskläder. Sedan packade jag ner ombyte i en väska och dessutom ett ytterligare lager träningskläder. Jag hade varit förutseende och lagt fram allt som behövdes för dagen redan igår kväll. Smart!

Vid halv tio satt jag i bilen på väg norröver. Jag var lite trött men en kopp kaffe med Delicatoboll hjälpte ögonen att hålla sig öppna. Full av glad spänning satt jag och studerade den vackra naturen och utsikterna längs Frykensjöarna. Att åka 45:an norröver är faktiskt ganska trevligt, det var länge sedan jag gjorde det.

Senast jag var i de trakterna hade jag en sur grabb med som var överförtjust i att röka hasch och lyssna på reaggie. Jag tror jag hann bli ganska trött på honom under de dagar jag befann mig i ett torp i skogen, där det var meningen att han skulle få komma till ro och lugna ner sig. Jag kan säga att den resan inte direkt var lugnande för mina nerver. Den där killen kommer jag aldrig glömma, han fick en plats i mitt hjärta direkt, men vad jobbig han kunde vara. Jag minns väldigt väl att han en gång försökte slå ihjäl mig med en paddel medan jag försökte parera vår kanot åt någorlunda rätt håll. Det var tider det. Undrar var han finns idag, förmodligen mår jag bäst av att inte veta det. Minnena fick mig i alla fall att le i bilen, jag har haft en del spännande arbeten.

Efter en dryg timma kom vi fram till Torsby. Solen sken men det var inte jättevarmt ute. Vi plockade med alla grejer ut bilen och gick för att betala och sätta på oss det yttre lagret kläder. Det kändes konstigt att dra på sig överdragsjacka, buff och handskar mitt i sommaren, men det behövdes. Min första tanke när jag öppnade dörren till skidtunneln var nämligen att "Hjälp, vad det är kallt!". Sanningen är den att det är tre minus där inne. Det är ju inte farligt kallt men det är ju en stor skillnad från vad jag är van vid just nu.

Det kändes lite pinsamt att stå och fixa med skidorna och stavarna när alla människor omkring oss verkade vara väldigt duktiga. Det fanns inte så många svenskar inom synhåll, bara nån grabb med blågula kläder med vattenfallslogga och texten Sverige. De flesta som besökte tunneln denna dag var norrmän. Det var nog några fransmän där också och ett par svårplacerade människor som pratade obegripligt. Jag tyckte det var komiskt att jag skulle dela spår med denna skara.

Första varvet var väldigt nervöst. Jag har ju knappt åkt skidor. Jag försökte några gånger i vintras men det blev inte många mil direkt. Bara efter ett par hundra meter tänkte jag att det inte kunde vara möjligt att jag skulle ha sån syra i armarna. Dessutom fick jag en smärre överraskning då det visade sig att spåret var någorlunda kuperat, vilket betyder nerförsbackar.

Befinner man sig i skidtunneln och inte är ensam är det inte direkt lyckosamt att försöka ploga eller hitta på något annat dumt påhitt, det är ju bara att köra ner och hålla sig på benen. Lättare sagt än gjort om man känner sig som Bambi och har cirka 5 mil i benen sista 20 åren. På något sätt klarade jag dock att hålla mig på fötter/skidor genom båda de brantare backarna på första varvet, jag vinglade visserligen på ett ben ett tag och jag hamnade nog utanför spåret någonstans med. Lika bra gick det inte för alla. Tyvärr åkte jag först så jag missade att se en urspårning rakt in i betongväggen med resultatet att åkaren hamnade i ett litet dike närmast väggen. Det hade helt klart varit sevärt. Det kom tydligen en repris varvet därpå men jag missade även denna, typiskt! I alla fall kom vi på att det kunde varit bra med madrasserade väggar, alternativt ett krav att besökarna verkligen kan åka skidor.

Efter ett par varv började jag känna att åkningen flöt på och vingligheten i nerförsbackarna försvann stegvis. Här någonstans vågade jag mig på att öka tempot uppför med resultatet att jag fick kommentaren "Det låter som om du håller på med någon form av spanking!". Det lät väldigt komiskt just då och varje varv jag körde i just den backen blev jag full i skratt och ännu tröttare än jag skulle blivit av enbart åkningen. Dock var det värt det, ett leende på läpparna är ju underbart.

Vi tog paus efter en timma och besökte restaurangen. Jag åt dagen till ära pannkakor med hjortronsylt och grädde. vanligtvis är jag varken förtjust i pannkakor eller grädde men idag var det fantastiskt gott. Så fort maten var uppäten var det bara att återvända ner för ännu en timmas åkning. De sista varven var jag riktigt sliten i kroppen men det var också väldigt roligt att åka. Jag hade lite flyt i åkningen och backarna var mer roliga än skrämmande. Sista varvet skapade jag extra mycket spankljud eftersom det var lika bra att köra slut på alla krafter.

Efteråt i duschen lovade jag mig själv att snart komma tillbaka. Att åka skidor var jättekul och det blev en extra krydda eftersom det är sommar. Jag tog några minuter i bastun för att verkligen smälta de gångna timmarna och värma upp det sista av kroppen.

Nöjt skidåkningsblåbär!