Jag kan inte sova....

... jag skulle nämligen vara frisk nu. Det trodde jag. Framförallt tycker tydligen försäkringskassans läkare det. Idag satt jag och lyssnade på massa ord, som inte nådde mitt huvud, som bildade ett tjockt dis i rummet och som gjorde att jag inte förstod något. Jag hörde dom första. Du borde vara frisk, du ska klara att jobba nu. Jag vet vad jag svarade. Jag vill inget annat än vara frisk, jag vill inget annat än orka jobba, men jag klarar nästan ingenting. Tyvärr betyder inte mitt huvuds och kropps sätt att säga ifrån någonting. Jag tror att går jag iväg och jobbar nu kommer jag aldrig kunna återvända till livet, men det är inte jag som bestämmer. Ska jag frivilligt ta livet av mig? ALDRIG!

Min rädsla blir enorm när jag funderar på hur i all världen jag ska klara det här. Varför kräver dom att jag ska vara så jävla duktig och fixa detta perfekt? Var det inte just därför jag hamnade här? Hade jag skitit i att vara duktig, hade jag inte brytt mig om andra människor, hade jag inte velat att människor skulle tycka om varandra, hade jag inte prioriterat andras välmående så högt, hade jag inte varit snäll och hjälpt till så hade jag banne mig inte varit här! OCH HÄR ÄR INGET STÄLLE JAG VILL VARA PÅ.

Jag är så enormt nöjd med att fröken snäll idag, efter att lyssnat på en timmas tjat om saker hon inte klarade av att ta in, reste sig och gick. Jag fixade inte mer. Det räcker med den skadan jag ändå hann ta. Jag kan inte sova i natt. Jag är enormt stressad och jag känner mig värdelös för att jag inte är frisk. Säg gärna att jag är omogen, vrickad eller bara allmät knäpp. Jag tar det, jag är nämligen stolt över att jag bara gick, för jag visade för mig själv att jag respekterade min hälsa högre än att uppfylla utifrån ställda krav.

Tänk om det var så lätt att jag bara blev bra för att någon sa det till mig. I så fall hade mötet varit toppen. Nu var det inte det. Nu satt en person och frågade ut mig om vad jag kunde tänka mig att arbeta med, jag som inte ens fixar att diska vissa dagar. Det var så overkligt. Tyvärr har jag inte orden, tankarna, förmågan att kommunicera som vanligt. Annars hade jag kanske sagt ett och annat till damen. Saker som ändå inte spelar någon roll eftersom bestämmelserna kommer från högre ort.

Det jag önskar mig är det normala livet, det folk ibland kan säga är tråkigt. Det är det jag alltid önskat mig. Jag vill inte ha något jävla utmattnignssyndrom, Jag vill ha en pigg hjärna, jag vill skratta, vara glad, göra andra glada, skämta, lyssna, bry mig och vara lite urflippad. Jag vill ha ett hem, ett jobb, någon att komma hem till och jag vill få vara lyckligt nöjd med det. Jag vill ha lugn och ro och harmoni inombords. Jag vill känna mig trygg och jag vill ha en varm famn som ger mig tröst de gånger saker känns tunga. Jag vill också vara den varma famnen för någon annan.

I min stora sorg under natten för att jag inte alls får den tid att läka som min läkare pratat om letade jag litteratur på ämnet utmattningssyndrom. Jag har inte läst något förut. Varför vet jag inte, jag har bara inte tänkt tanken. Jag läste uppsatser och lite vetenskaplig litteratur. Det är svårt att läsa men det jag kom fram till är att jag under förutsättnignarna är normal. Ju mer jag läste desto svårare har jag att förstå hur jag skulle kunna vara frisk nu. Överallt står det att det tar tid, mycket tid. Speciellt när man kommit så långt ner i det onda som jag. Det finns mycket att läsa, jag kände mig lite tröstad av texterna. Jag ska läsa mer någon annan gång.

Jag läste en artikel med. Den fick mig att gråta. Allt får mig att gråta en dag som denna. Jag är friskt sjuk men får inte läka i fred.

Jag hoppas att jag somnar till slut och vaknar i morgon utan stressen att bli frisk. Jag som just hade accepterat att detta skulle ta tid.