Veckans sista träningspass...

Jag tror att det kan vara så att vatten är mitt bästa element. Åtminstone är det ett element jag trivs i. Idag spöregnade det över Karlstad och temperaturen låg omkring 13 grader. En typisk dag då det passar att ligga under en filt och läsa en bra bok, dricka te och mysa.

Jag tyckte att det var en bra dag att köra backlöpning. Till min stora glädje hade jag även raggat upp sällskap. Den övertalningen skedde visserligen innan regnet kom, men man får faktiskt stå för vad man lovar och till min förvåning gjorde sällskapet det med.

På väg ut till skutberget i bilen då regnet tilltog mer och mer var jag rätt osäker på om jag verkligen skulle få köra backpasset med sällskap. Jag såg en ganska så tveksam min i herrns ansikte men jag tänkte som så att med min positiva attityd skulle det gå galant att lura ut honom. Det behövdes faktiskt bara ett par minuter i bilen när vi kom fram för mental träning innan dörrarna öppnades och vi plaskade ut på lervällingen som var täck med ett par centimeter vatten, minst. I vanlig fall kallas det vi befann oss på för parkering, nu såg det mer ut som en liten utstickande vik från Vänern.

Innerst inne kan jag säga att jag hade en lite oro för regnet jag med. Det var liksom inte det som i vanliga fall kallas ösregn utan mer liknande de monsterskurar som brukade kunna infinna sig på hösten i London. Det jag var orolig för var inte regnet egentligen utan för att rysa, men det är väl då man ska köra på lite hårdare? Jag bestämde mig i alla fall inte att visa minsta tecken på tvekan och dessutom försvann oron så fort vi tagit oss över parkeringen och upp på spåret, eller det som vanligtvis är ett spår. Idag var det mest vattenpölar, lera och i backarna forsade små skvättande och porlande bäckar fram.

Efter ungefär 23 sekunder i regnet fanns inte en torr millimeter på kroppen så då var det bara att köra på. Jag njöt till fullo. Jag översköljdes av vatten och jag klafsade fram i det leriga, svampiga och vattniga spåret. Att försöka undvika pölar var ingen idé och det är lika bra det för jag brukar aldrig undvika dom ändå. Jag joggade fram och log. Livet kan vara bra njutbart ibland, även om sällskapet visade ryggtavlan för mig och den försvann längre och längre bort under tiden som vi forcerade den en kilometer långa backen som kommer rätt snabbt in på rundan.

Även om det var ett rätt tungt underlag idag tyckte jag att det kändes betydligt lättare att komma upp för den där backen jämfört med förra veckan. Så lätt att när jag kom fram till backen vi skulle köra backträning i var jag inte alls i något större behov av återhämtning. Jag blev tillfrågad om hur många gånger vi skulle köra och jag drog glatt till med tio.

Så kördes det träning i en backe som var sönderspolad av små bäckar. Det ledde inte till några stukade fötter eller vurpor vilket är väldigt, väldigt bra. Det så kallade sällskapet var klar långt före mig men jag brydde mig inte. Jag njöt av mina sista uppförslöpningar. Jag fick ju slita i en svampig lerbacke i ösregn som sköljde bort varenda onödig spänning i kroppen så att musklerna kunde fokusera på det de var menade att göra. Till slut var jag klar och det var inte alls så där hopplöst tråkigt som jag tyckte för två veckor sedan. Det kommer förhoppningsvis lossna mer och mer för varje vecka. Idag var det i alla fall grymt skönt.

Vi valde det lite mer terrängliknande spåret tillbaka till bilen. Det var mest som att springa i en mosse. Benen var förvånansvärt lätta trots backlöpningen men det var ändå tungt att springa sista biten.

Väl framme vid bilen krånglade jag av mig de genomvåta kläderna och försökte mig på att orma i våtdräkten. Det var ingen lek när kroppen var blöt från början. Jag fick använda den ena intressanta övningen efter den andra. Till slut fick jag i alla fall på mig våtdräkten och gick ner till Vänern för en liten avslutande simrunda. Jag behöver nog inte berätta att jag var ensam på stranden så när som på några ankor. Tretton grader och ösregn är tydligen inte vad folk kallar badväder. Själv njöt jag av att få vara ifred, tanken slog mig att det kunde vara så att jag just då var den enda människan som badade i Sveriges största sjö.

Vattnet var inte varmt direkt men jag hade våtdräkten, som tyvärr börjar bli aningen stor. Jag har nog inte använt den sedan Vansbro. Det är ju ett tag sedan. Jag försökte mig på frisim men kan berätta att jag ännu inte är proffs fastän jag tränat i nästan tre veckor, inte direkt förvånande. Jag varvade med lite bröstsim, med att bara flyta fram med mjuka rörelser och känna njutningen i kroppen efter ett ganska så tufft löppass. När jag klev upp kände jag mig så underbart lugn och ren, eller vad man ska kalla det. Både på utsidan och insidan.

Jag gillar verkligen vatten, men just nu är det te och mysa under en filt som gäller.