"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd"
Dessa rader av Karin Boye skrev min högstadielärare i svenska som kommentar till en av mina uppsatser. Jag minns inte längre vad uppsatsen handlade om men jag minns de där raderna. Det var första gången jag stötte på dom men under åren har de dykt upp många gånger. Det är trots alla ett par kända rader och jag tror inte många går fria från dom.
Egentligen är jag inte särskilt förtjust i Boye, inte i de där raderna heller eftersom de känns otroligt uttjatade. Trots detta var det precis de raderna som dök upp hos mig i måndags, sisådär fem sex kilometer från målet i Mora. Det finns förmodligen en orsak till att raderna används ofta och blir uttjatdade, de stämmer helt enkelt.
Jag skulle snart komma i mål på Öppet spår och därmed också ha genomfört min första klassiker. Hade någon sagt det till mig för ett och ett halvt år sedan, precis innan jag började träna eller i maj när jag inte visste om att jag skulle börja med klassikern hade det nog känts otroligt stort. Jag skulle nog bli förvånad över att jag skulle genomföra de loppen.
På väg mot Mora insåg jag däremot att även om jag slitit under vissa av loppen så var det träningen inför dom, planeringen, fantasierna, drömmarna och att våga gå utanför ramarna som var det stora med att genomföra klassikern. Att komma i mål är inte den stora grejen. Det viktiga är alla minnen under de månader som jag hållt på med klassikern. Det är att driva projektet som är det roliga, att ta sig över hinder, lösa problem, njuta av medgångar och att ha så pass mycket is i magen att man inte står där med en skada eller två.
För mig har målen att genomföra de olika loppen betytt att jag förmodligen gått långt utanför de gränser som jag kanske annars satt för mig själv. Som exempel har jag gett mig ut och sprungit backpass i ösande regn. Pass som förmodligen inte annars blivit av, men som visat sig vara njutningsfulla på sitt sätt. Nya saker har tillförts livet. Hade det inte varit för klassikern hade jag sannolikt inte badat så mycket som jag gjorde i somras, något jag upptäckte att jag gillade. Att gå ner till älven på kvällen och simma en stund är faktiskt helt underbart.
Målgången i Mora betydde inget extremt känslosvall för att jag var i mål. Däremot fylldes jag av en enorm tacksamhet till mig själv för att jag hoppade på det hela i Juni förra året. Att genomföra klassikern har gett mig otroligt mycket under en lång tid. En svensk klassiker handlar inte om fyra lopp på ett år, den handlar om nästan varenda dag.
I förmiddags sken solen över Karlstad och det verkade kriminellt att hålla sig inomhus. Som den otroligt laglydiga människan jag är drog jag därför på mig cykelkläderna, lyfte ner hybriden från sin krok och gav mig ut på en runda.
Det var någon minusgrad ute och på sina håll fick jag cykla över is, men vad gör det när man har dubbdäck. Jag följde älven, njöt av solen som sken över snön och tackade mig själv för att i sista sekunden kommit ihåg att ta på mig solglasögonen.
I Skåre lämnade jag cykelvägarna och gav mig ut på Djupdalsvägen. Nu märktes det hur lite jag cyklat senaste månaderna. Motluten fick mig att flåsa som om jag körde riktigt snabba löpintervaller, det var nära att humöret sjönk. Tanken att jag faktiskt var ute nu istället för att ligga i soffan och lata fick mig lite piggare igen och när jag svängde ner mot Stockfallet och fick nedförsbackar var humöret på topp igen.
Mot slutet rundade jag Orrholmen och fick en underbar vy över Mariebergsviken där folk åkte skridskor, skidor, promenerade och byggde snöskulpturer. Det var en äkta vinterbild jag fick framför mig och jag njöt lite extra.
Väl hemma kunde jag konstatera att det är tungt att komma igång igen men att det fortfarande är skönt att cykla. Jag hann smida en del planer under vägen med såklart.
Igår kväll var vi till Valfrids för att fira klassikern. Jag älskar verkligen deras delis. Igår provade jag en ny; Italiensk skaldjust och olivröra. Den var riktigt god. Övriga två blev som vanligt vitlöksbröd och revben.
Vi var inte på Valfrids särskilt länge utan gick efter maten och två öl. Just nu är jag ganska trött på kvällarna och det är skönt att komma hem i tid. Lite roliga som vi var valde vi att gå hem, efter bara några minuter började det regna rätt rejält. Trots det slapp jag en förkylning.
När jag vaknade i morse var jag ganska pigg och vi åkte till Skutberget på förmiddagen för att träna. Det blev roddmaskin och styrka, mest ben. På eftermiddagen blev det ett pass hemma med trainer och bålstabilitet på den nya balansbollen. Just nu är jag otroligt träningssugen och motiverad och det är kul.
Mina skavsår på fötterna har ännu inte läkt och därför går jag som en pingvin. Jag har dock förhoppningar om att de till helgen blir bättre. Det är kul att ha ett mål med träningen. Var orolig att det skulle bli för tomt när klassikern var klar.
När jag hade kommit i mål efter Öppet spår var jag aningen ledbruten. Det rörde sig i huvudsak av skavsår och kramp. Stel var jag också för den delen. Hade det varit ett tillfälle som det varit skoj att ha filmkameran framme så var det nog då.
En höjdare var när jag duschat och skulle sätta på mig byxorna. Jag var extremt stel och det var jobbigt att böja på ryggen för att hålla i byxorna, samtidigt var det jobbigt att böja på benet för att komma upp till nivån jag höll byxorna i. När jag väl satte i foten i byxbenet fick jag kramp i ljumsken vilket ledde till att jag föll ihop i en hög på golvet. Det tog lång tid på sig att få på sig kläderna kan jag lova.
Igår var jag fortfarande stel i ryggen och öm i axlar och nacke med lite huvudvärk som påföljd. Grejen är att jag inte alls var så stel som jag trott och trött var jag bara i huvudet, vilket säkert berodde på att det hänt mycket de sista dagarna.
Idag känner jag fortfarande av nacke och axlar, är lite trött i huvudet men annars är jag ganska pigg. Är sugen på att träna för att få lite blodgenomströmning. Det är härligt att känna träningssug, motivation och allt det där. Det trodde jag faktiskt inte att jag skulle så nära inpå Öppet spår.
Hela vintern har varit präglad av sjukdom känns det som. Jag har varit sjuk, frisk ett par dagar, sjuk igen och sjuk igen frisk, sjuk och nu senast slog influensan till. Tyvärr slog den ju till när jag var i Långberget för att träna skidåkning inför Öppet spår. Jag behövde verkligen den träningen för jag åkte några gånger förra vintern och innan det var det i lågstadiet på gymnastiklektionen.
Att genomföra Öppet spår var för mig ett viktigt mål. Det skulle bli avslutningen på klassikern och jag ville så gärna genomföra det. För varje sjukdag sjönk tron på att det skulle gå, men när jag väl blev frisk och tränade lite steg hoppet igen. Tyvärr har jag ju märkt att jag tappar en hel del på att vara sjuk. Sista vändan med influensan tog verkligen på krafterna och jag hostar fortfarande.
Jag har trots allt under vintern fått några, inte många men några, mil på skidor. Det har ofta rört sig om var på var på konstsnöspår på dryga kilometern, 2 mil härifrån. Hade det inte varit för målet med Öppet spår hade jag aldrig åkt den vägen för att köra runt, runt. Just därför är sådana mål bra för mig. När jag väl var vid Långberget kunde jag inte utnyttja snön och snöpligt nog fanns det snö i Karlstad när jag kom hem igen, fortfarande sjuk.
I bilen på väg upp till Dalarna i söndags var jag väldigt glad över att jag trots all sjukdom var på väg mot starten i ÖS. När vi kom fram var jag däremot lite mindre glad. Kroppen var tung, jag var extremt trätt. Huvudet var som i ett dis och det berodde tyvärr inte på nervositet eller laddning. Jag kände mig, ja just det SJUK. Det heller inte bara sjukdomsnojja som kan komma innan lopp. Trots att jag var extremt trött sov jag bara en och en halv timma på natten. Jag låg mest och försökte vila, kände att jag var varmare än Robert, låtsades att snoret som rann inte fanns där, tänkte att jag nös för att stugluften var dålig. Jag skulle starta, så var det bara.
Det var inte en pigg Maria som gick till startplatsen igår. Jag sa inget till dom andra, det fanns ingen mening med att göra dom oroliga. Jag försökte inte säga något till mig själv heller. Mamma fick absolut inte veta något för då skulle hon åka och analysera mig hela vägen. Nu var det nog så att hon märkte ganska tidigt att jag inte var helt pigg, men det är en annan sak.
Inför start var jag inte nervös alls för själva loppet, jag var bara fokuserad på att ta det lugnt och ta mig i mål. När starten gick var det ju bara att åka med i alla andras tempo upp för backarna, något annat val fanns inte. Skönt att inte behöva
tänka själv!
Att åka där, i de spår jag så många gånger sett på TV med snön yrande gav en känsla av att det hela var overkligt. Efter Smågan tilltog denna känsla. Vi tog det rejält lugnt eftersom jag märkte att min puls steg extremt fort vid minsta extra ansträngning. Biten efter Smågan var faktiskt lite tråkig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag tror att mycket berodde på att snön fick omgivningarna att smälta ihop med himlen. Allt var som ett grått dis.
Efter ett tag lossnade det lite, ibland snöade det mindre, min puls höll sig lugnare, det blev lite ljusare ute och det började gå att ta in och njuta av omgivningarna, situationen och att kilometerskyltarna visade lägre och lägre tal. Kanske var det samma sak för fler än mig för jag märkte att stämningen i spåret förändrades. Folk började prata mer med varandra. Jag började känna av olika smärtor och dessutom kramp ganska tidigt. Alldeles för tidigt för att vara normalt. Jag låtsades inte om dom. Jag valde att lägga fokus på det som var bra.
Jag började faktiskt njuta på riktigt. Jag förstod att trots att jag inte var pigg skulle det nog gå att klara det hela, bara jag klarade att ta det lugnt. Jag hade ett stort delmål, Evertsberg. Jag tänkte att klarar jag mig dit klarar jag mig i mål. Evertsberg var också den första plats pappa och Robert skulle stå. Det var helt klart så att vägen fram till Evertsberg var den tyngsta. Det var mer uppförsbackar, det snöade hela vägen och dessutom känns det väl i psyket att man har mer än hälften kvar. Apropå backar, jag trodde Vasaloppet var platt. Jag var helt säker på det. Det måste vara så att jag bara sett vissa utvalda delar av loppet på TV.
Det var riktigt underbart att komma fram till Evertsberg, att träffa pappa och Robert och prata lite. Stämningen vid den kontrollen var ganska hög överlag. Pappa sa att vi såg slitna ut. Gulligt av honom. Jag sa i förbigående att jag hade lite ont i ryggen (inte att jag hade krampkänningar då och då i höfter, vader, fötter och att skavsåren jag hade sedan tidigare på hälarna gått upp, att jag fått nya på tårna, att nacken och axlarna spände, men när jag tänker efter så tänkte jag inte så mycket på det själ. Det är nu i efterhand som jag reagerade mest på det.) Jag får nästan aldrig krampkänning så det var ganska skumt att jag fick det redan efter ett par mil.
Nedförsbackarna efter Evertsberg höjde humöret rejält. Det var härligt när kilometerna snabbt räknades ner och det var ganska så skönt att det inte snöade längre. Nu fanns det ju en hel del trevlig natur att se på med. Dessutom blev det lite utsikt i och med att snön inte skymde den. Jag började inse att min tanke om att om man klarar sig till Evertsberg så klarar man sig hela vägen stämde. Det gick verkligen undan i vissa backar, till skillnad från Anja Pärsson åkte jag inte ur heller. Vid det här laget hade jag så ont i ryggen och så pass mycket krampkänningar i vaderna att jag inte fixade att kuta ihop i nedförsbackarna men det gjorde inget, det gick fort så det räckte ändå.
När nedförsbackarna avtog och det började dyka upp backar uppför igen kom ett tunt underfryst regn som gjorde spåren extremt hala. Efter ett tag stannade vi och vallade om, vilket var en hit. Lite halt var det men vi hade bra mycket bättre fäste än många omkring oss. Vi hade faktiskt bra fäste hela vägen. Jag såg ofta folk stå och skrapa av snö från skidorna eller de som hade extremt bakhalt och jag var tacksam att slippa det.
Att komma till Oxberg var ett riktigt lyft. Plötsligt hade vi mindre än en tredjedel kvar. Pappa sa att vi såg pigga ut. Jag kände mig inte pigg men inte jättetrött heller. Solen började lysa och stämningen var på topp i spåret. Det fanns en hel de trevliga människor att prata med. Mellan de sista kontrollerna var det ju kort och dessutom var terrängen lätt. Det var skönt och även om kroppen gjorde ont var jag inte så jättetrött. Till skillnad från Lidingöloppet och Vätternrundan blev jag aldrig så trött att jag var tveksam om jag skulle orka ta mig i mål. Jag tog det för lugnt för det.
I vanliga fall när jag är ute och rör mig brukar kilometerna kännas längre och längre ju närmare slutet jag tar mig. igår var det snarare motsatt. Skyltarna verkade passera allt oftare och det var riktigt skönt. Sista biten in mot Mora spurtade vi lite (på upploppet mycket) vilket ledde till att jag fick hosta mig genom nästkommande halvtimma, men det var det värt.
Jag var riktigt glad över att tagit mig i mål, att ha genomfört loppet, att ha gjort min första klassiker och att min mamma fick åka de där nio milen. Jag var inte helt kry i mål. Vi tog inte ut oss så vi blev dåliga direkt men jag var ganska varm, snorig, hostig och rösten blev hesare och hesare. Det spelade inte så stor roll. Jag var i mål!!!!!!
Jag är glad att vi körde så lugnt, jag är glad att vi stannade i varenda kontroll och tog tid på oss att äta, drick och prata lite, men inte så lång tid att vi blev kalla och stela. Jag är otroligt glad att vi stannade och vallade om när det började regna. Utifrån förutsättningarna var vårt upplägg hundraprocentigt.
I natt har jag sovit över tolv timmar, jag har inte drömt om att åka skidor och när jag gick upp insåg jag att jag inte hade särskilt ont i kroppen. Jag känner mig lite förkyld, men nu i efterhand börjar jag fundera på om jag är sjuk eller om det hela handlar om allergi. Vi åkte trots allt i mammas och pappas bil och i den bilen brukar deras katt åka. Det spelar väl kanske inte så stor roll.
Idag blev jag bjuden på frukost och på min plats låg en skaljacka med texten ”En svensk klassiker” på. Underbart!
söndag 22 februari 2009
Nu sitter jag här och funderar över de sista småsakerna inför resan upp till Dalarna. Om ett par timmar ska vi åka och jag känner att jag är nog så förberedd man bara kan vara utifrån de förutsättningar jag haft.
Jag känner mig dessutom laddad, glad, lugn och positiv. Jag ska försöka att njuta så långt in i loppet det går. Visst, det kommer vara jobbigt och tufft men en bit ska jag i alla fall må riktigt bra. Sedan kommer den där andra sortens njutning, den som nästan är sjuk. När kroppen steg för steg börjar protestera och det gäller att ta sig vidare, vidare, vidare. Sen, när man överbevisat kroppen och är i mål, då kommer känslan som är så underbar.
Väderleksrapporterna ändras fortfarande en hel del. Jag har vallat glidytorna men bara grundvallat fästet ännu. Väntar in i det sista med den biten. Något ska man ju ha att göra ikväll med.
Jag har två stora skavsår på hälarna. De gör rätt rejält ont och därför anpassar jag gången lite när jag har skor på mig. Jag ser ungefär ut som en ledbruten pingvin när jag går. Eller möjligtvis som om jag uträttat vissa grejer i byxan som man vanligtvis brukar göra på toa.
Jag hoppas och tror att skavsåren kommer vara någorlunda läkta innan måndagen. Jag tycker prognosen ser god ut, ifall jag orkar att hålla mig från att springa, cykla, åka skidor eller annat som sliter upp såren gång på gång. Just nu sitter jag och tittar på en ström av vätska som liksom sipprar ut och funderar på om det finns något bra i skåpen att ha på.
Appropå prognoser så har jag börjat följa väderprognoserna inför måndagen lite ordentligare. Nu är det visserligen så att prognoserna svänger otroligt fort. Just nu ser det ganska bra ut med någon minusgrad och sol. Det hinner ju säkert förändras. Jag skulle gärna se fem- sex minus på morgonen vid start. Det jag hoppas mest på är i alla fall att vi slipper snö. Som det ser ut nu blir det ingen snö, men å andra sidan står det inte att det ska snöa här idag men utanför fönstret fullkomligt vräker det ner.
Sådär, nu börjar nog nervositeten dyka upp. 4 dagar till Öppet spår står det i min träningsdagbok. Tankarna hamnar oftare där nu och en gnutta nervositet dök upp i morse. Mest är jag förväntansfull. Det ska bli spännande att åka dessa nio mil, en skidsträcka så klassisk att i stort sett alla invånare i detta land känner till den.
Idag har jag provat att köra i det väder som rapporterna just nu visar att det kommer bli på måndag. Jag tyckte det var ett strålande tillfälle att testa en sista gång. Jag passade även på att känna efter hur vallan funkade i den temperaturen. Sånt är dock svårt att avgöra och det är nog först på måndag morgon som sista lagret läggs.
Nu sitter jag med en dubbel cappuchino och värmer mig efter skidturen. Det blir nog väldigt mycket lugn och slappande fram till måndagen. Det känns riktigt bra. Måste bara tillägga att jag är grymt sugen på att äta på Valfrids snart!
Hur sammanfattar man en hel vinter med en blogg? Ingen aning så jag tror jag skiter i det. Jag kan ta upp några småsaker istället. Jag har varit sjuk, sjuk och sjuk. Jag har flyttat, fått en ring på fingret och blivit 30 år. Jag har varit på några små resor i landet och jag har mått riktigt bra. Sådär ja!
Laddningen inför min avslutning av klassikern, Öppet spår, har varit ganska kass men om en vecka ska jag ha tagit mig de nio milen och sitter trött men lycklig i bilen. Så måste det bara bli. När jag väl har varit frisk har det inte gått att träna på det sätt man kan önska sig eftersom snön lyst med sin frånvaro. En stor eloge skall dock Grava SK och SISU Forshaga ha för att de haft konstsnöspår. De har varit korta men dock exixsterande.
Jag var på resa till Långberget och jag hann med en skidlektion, sedan fick jag influensan. Det kan vara så att det är den skidlektionen som gör att jag klarar Öppet spår. Jag lärde mig nämligen massor och jag har inte sveriges kassaste teknik längre. Möjligtvis är det den näst kassaste.
Igår fick jag till ett långpass med. Mamma och jag åkte i drygt fem timmar. Vi tog det lugnt och till min stora lycka har jag inte en uns träningsvärk idag. Det är bra för självförtroendet att inte bli ledbruten av långpasset.
Varför det blivit så har jag ingen aning om. Det spelar väl egentligen inte så stor roll heller. Nån dag ska jag skriva en ordentlig blogg. Kanske rent av en uppdatering på läget. Behöver kanske reflektera över de senaste månaderna.
Nu ska jag i alla fall sova. Känner mig sliten efter dryga fem timmars skidåkning idag. Dessutom satt jag en timma och klickade på hemsidor på en tävling. Det slet på nacken men jag vann.
Inlägg
