Från Sälen till Mora

Hela vintern har varit präglad av sjukdom känns det som. Jag har varit sjuk, frisk ett par dagar, sjuk igen och sjuk igen frisk, sjuk och nu senast slog influensan till. Tyvärr slog den ju till när jag var i Långberget för att träna skidåkning inför Öppet spår. Jag behövde verkligen den träningen för jag åkte några gånger förra vintern och innan det var det i lågstadiet på gymnastiklektionen.

Att genomföra Öppet spår var för mig ett viktigt mål. Det skulle bli avslutningen på klassikern och jag ville så gärna genomföra det. För varje sjukdag sjönk tron på att det skulle gå, men när jag väl blev frisk och tränade lite steg hoppet igen. Tyvärr har jag ju märkt att jag tappar en hel del på att vara sjuk. Sista vändan med influensan tog verkligen på krafterna och jag hostar fortfarande.

Jag har trots allt under vintern fått några, inte många men några, mil på skidor. Det har ofta rört sig om var på var på konstsnöspår på dryga kilometern, 2 mil härifrån. Hade det inte varit för målet med Öppet spår hade jag aldrig åkt den vägen för att köra runt, runt. Just därför är sådana mål bra för mig. När jag väl var vid Långberget kunde jag inte utnyttja snön och snöpligt nog fanns det snö i Karlstad när jag kom hem igen, fortfarande sjuk.

I bilen på väg upp till Dalarna i söndags var jag väldigt glad över att jag trots all sjukdom var på väg mot starten i ÖS. När vi kom fram var jag däremot lite mindre glad. Kroppen var tung, jag var extremt trätt. Huvudet var som i ett dis och det berodde tyvärr inte på nervositet eller laddning. Jag kände mig, ja just det SJUK. Det heller inte bara sjukdomsnojja som kan komma innan lopp. Trots att jag var extremt trött sov jag bara en och en halv timma på natten. Jag låg mest och försökte vila, kände att jag var varmare än Robert, låtsades att snoret som rann inte fanns där, tänkte att jag nös för att stugluften var dålig. Jag skulle starta, så var det bara.

Det var inte en pigg Maria som gick till startplatsen igår. Jag sa inget till dom andra, det fanns ingen mening med att göra dom oroliga. Jag försökte inte säga något till mig själv heller. Mamma fick absolut inte veta något för då skulle hon åka och analysera mig hela vägen. Nu var det nog så att hon märkte ganska tidigt att jag inte var helt pigg, men det är en annan sak.

Inför start var jag inte nervös alls för själva loppet, jag var bara fokuserad på att ta det lugnt och ta mig i mål. När starten gick var det ju bara att åka med i alla andras tempo upp för backarna, något annat val fanns inte. Skönt att inte behöva

tänka själv!

Att åka där, i de spår jag så många gånger sett på TV med snön yrande gav en känsla av att det hela var overkligt. Efter Smågan tilltog denna känsla. Vi tog det rejält lugnt eftersom jag märkte att min puls steg extremt fort vid minsta extra ansträngning. Biten efter Smågan var faktiskt lite tråkig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag tror att mycket berodde på att snön fick omgivningarna att smälta ihop med himlen. Allt var som ett grått dis.

Efter ett tag lossnade det lite, ibland snöade det mindre, min puls höll sig lugnare, det blev lite ljusare ute och det började gå att ta in och njuta av omgivningarna, situationen och att kilometerskyltarna visade lägre och lägre tal. Kanske var det samma sak för fler än mig för jag märkte att stämningen i spåret förändrades. Folk började prata mer med varandra. Jag började känna av olika smärtor och dessutom kramp ganska tidigt. Alldeles för tidigt för att vara normalt. Jag låtsades inte om dom. Jag valde att lägga fokus på det som var bra.

Jag började faktiskt njuta på riktigt. Jag förstod att trots att jag inte var pigg skulle det nog gå att klara det hela, bara jag klarade att ta det lugnt. Jag hade ett stort delmål, Evertsberg. Jag tänkte att klarar jag mig dit klarar jag mig i mål. Evertsberg var också den första plats pappa och Robert skulle stå. Det var helt klart så att vägen fram till Evertsberg var den tyngsta. Det var mer uppförsbackar, det snöade hela vägen och dessutom känns det väl i psyket att man har mer än hälften kvar. Apropå backar, jag trodde Vasaloppet var platt. Jag var helt säker på det. Det måste vara så att jag bara sett vissa utvalda delar av loppet på TV.

Det var riktigt underbart att komma fram till Evertsberg, att träffa pappa och Robert och prata lite. Stämningen vid den kontrollen var ganska hög överlag. Pappa sa att vi såg slitna ut. Gulligt av honom. Jag sa i förbigående att jag hade lite ont i ryggen (inte att jag hade krampkänningar då och då i höfter, vader, fötter och att skavsåren jag hade sedan tidigare på hälarna gått upp, att jag fått nya på tårna, att nacken och axlarna spände, men när jag tänker efter så tänkte jag inte så mycket på det själ. Det är nu i efterhand som jag reagerade mest på det.) Jag får nästan aldrig krampkänning så det var ganska skumt att jag fick det redan efter ett par mil.

Nedförsbackarna efter Evertsberg höjde humöret rejält. Det var härligt när kilometerna snabbt räknades ner och det var ganska så skönt att det inte snöade längre. Nu fanns det ju en hel del trevlig natur att se på med. Dessutom blev det lite utsikt i och med att snön inte skymde den. Jag började inse att min tanke om att om man klarar sig till Evertsberg så klarar man sig hela vägen stämde. Det gick verkligen undan i vissa backar, till skillnad från Anja Pärsson åkte jag inte ur heller. Vid det här laget hade jag så ont i ryggen och så pass mycket krampkänningar i vaderna att jag inte fixade att kuta ihop i nedförsbackarna men det gjorde inget, det gick fort så det räckte ändå.

När nedförsbackarna avtog och det började dyka upp backar uppför igen kom ett tunt underfryst regn som gjorde spåren extremt hala. Efter ett tag stannade vi och vallade om, vilket var en hit. Lite halt var det men vi hade bra mycket bättre fäste än många omkring oss. Vi hade faktiskt bra fäste hela vägen. Jag såg ofta folk stå och skrapa av snö från skidorna eller de som hade extremt bakhalt och jag var tacksam att slippa det.

Att komma till Oxberg var ett riktigt lyft. Plötsligt hade vi mindre än en tredjedel kvar. Pappa sa att vi såg pigga ut. Jag kände mig inte pigg men inte jättetrött heller. Solen började lysa och stämningen var på topp i spåret. Det fanns en hel de trevliga människor att prata med. Mellan de sista kontrollerna var det ju kort och dessutom var terrängen lätt. Det var skönt och även om kroppen gjorde ont var jag inte så jättetrött. Till skillnad från Lidingöloppet och Vätternrundan blev jag aldrig så trött att jag var tveksam om jag skulle orka ta mig i mål. Jag tog det för lugnt för det.

I vanliga fall när jag är ute och rör mig brukar kilometerna kännas längre och längre ju närmare slutet jag tar mig. igår var det snarare motsatt. Skyltarna verkade passera allt oftare och det var riktigt skönt. Sista biten in mot Mora spurtade vi lite (på upploppet mycket) vilket ledde till att jag fick hosta mig genom nästkommande halvtimma, men det var det värt.

Jag var riktigt glad över att tagit mig i mål, att ha genomfört loppet, att ha gjort min första klassiker och att min mamma fick åka de där nio milen. Jag var inte helt kry i mål. Vi tog inte ut oss så vi blev dåliga direkt men jag var ganska varm, snorig, hostig och rösten blev hesare och hesare. Det spelade inte så stor roll. Jag var i mål!!!!!!

Jag är glad att vi körde så lugnt, jag är glad att vi stannade i varenda kontroll och tog tid på oss att äta, drick och prata lite, men inte så lång tid att vi blev kalla och stela. Jag är otroligt glad att vi stannade och vallade om när det började regna. Utifrån förutsättningarna var vårt upplägg hundraprocentigt.

I natt har jag sovit över tolv timmar, jag har inte drömt om att åka skidor och när jag gick upp insåg jag att jag inte hade särskilt ont i kroppen. Jag känner mig lite förkyld, men nu i efterhand börjar jag fundera på om jag är sjuk eller om det hela handlar om allergi. Vi åkte trots allt i mammas och pappas bil och i den bilen brukar deras katt åka. Det spelar väl kanske inte så stor roll.

Idag blev jag bjuden på frukost och på min plats låg en skaljacka med texten ”En svensk klassiker” på. Underbart!