men det är vägen som är mödan värd"
Dessa rader av Karin Boye skrev min högstadielärare i svenska som kommentar till en av mina uppsatser. Jag minns inte längre vad uppsatsen handlade om men jag minns de där raderna. Det var första gången jag stötte på dom men under åren har de dykt upp många gånger. Det är trots alla ett par kända rader och jag tror inte många går fria från dom.
Egentligen är jag inte särskilt förtjust i Boye, inte i de där raderna heller eftersom de känns otroligt uttjatade. Trots detta var det precis de raderna som dök upp hos mig i måndags, sisådär fem sex kilometer från målet i Mora. Det finns förmodligen en orsak till att raderna används ofta och blir uttjatdade, de stämmer helt enkelt.
Jag skulle snart komma i mål på Öppet spår och därmed också ha genomfört min första klassiker. Hade någon sagt det till mig för ett och ett halvt år sedan, precis innan jag började träna eller i maj när jag inte visste om att jag skulle börja med klassikern hade det nog känts otroligt stort. Jag skulle nog bli förvånad över att jag skulle genomföra de loppen.
På väg mot Mora insåg jag däremot att även om jag slitit under vissa av loppen så var det träningen inför dom, planeringen, fantasierna, drömmarna och att våga gå utanför ramarna som var det stora med att genomföra klassikern. Att komma i mål är inte den stora grejen. Det viktiga är alla minnen under de månader som jag hållt på med klassikern. Det är att driva projektet som är det roliga, att ta sig över hinder, lösa problem, njuta av medgångar och att ha så pass mycket is i magen att man inte står där med en skada eller två.
För mig har målen att genomföra de olika loppen betytt att jag förmodligen gått långt utanför de gränser som jag kanske annars satt för mig själv. Som exempel har jag gett mig ut och sprungit backpass i ösande regn. Pass som förmodligen inte annars blivit av, men som visat sig vara njutningsfulla på sitt sätt. Nya saker har tillförts livet. Hade det inte varit för klassikern hade jag sannolikt inte badat så mycket som jag gjorde i somras, något jag upptäckte att jag gillade. Att gå ner till älven på kvällen och simma en stund är faktiskt helt underbart.
Målgången i Mora betydde inget extremt känslosvall för att jag var i mål. Däremot fylldes jag av en enorm tacksamhet till mig själv för att jag hoppade på det hela i Juni förra året. Att genomföra klassikern har gett mig otroligt mycket under en lång tid. En svensk klassiker handlar inte om fyra lopp på ett år, den handlar om nästan varenda dag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar