I mål efter många mil

I fredags när jag vaknade hade jag inte sovit många timmar, ändå kände jag mig pigg. Självklart var det så för att jag var lite spänd och förväntansfull. När jag gick omkring i lägenheten och packade de sista grejerna kände jag mig så glad och inte särskilt nervös.

Ett par timmar efter uppgång bar det av öster ut. Vädret var inte soligt som lovat utan istället mulet och grått. Jag tyckte inte det gjorde något eftersom jag skulle börja köra och det är skönt att köra i sådant väder. Redan strax innan Våtsjön var vi tvungna att ta den första toapausen. Tyvärr luktade toaletterna än värre än vanligt så jag bestämde mig för att ta en tur ner i diket istället. Det är ingen välbesökt rastplats, och jag gick iväg bortanför bilparkeringen.

När jag satt där i godan ro hörde jag något konstigt pysande, pysandet blev högre och dessutom tillkom ett brummande ljud. Jag vände mig bakåt och insåg att en långtradare stannat precis bakom. Typiskt! I ett stort skrattanfall gick jag tillbaka till bilen och körde vidare. Men en sådan skrattretande start visste jag att resan inte kunde bli något annat än underbar.

Jag satt och körde och körde och körde och plötsligt hade 25 mil passerat. Det var härligt. Jag kände mig inte alls så där trött och sliten som jag brukar göra när jag måste koncentrera mig länge. Visst, trafiken var knapp och det var fina skyltar med 100-110-120 på så det gick väldigt lätt. Jag gillar de där nya med 120. De är trevliga.

Strax innan Stockholm, efter 28 mil bytte vi och Robert fick ta över. Jag förlitar mig mer till min förmåga som kartläsare och det är viktigt att försöka undvika onödig stress så gott det går. Tack vare att vi bestämt att försöka undvika onödig stress tror jag helgens resa gått så bra som den gick.

Vi åkte ut på Lidingö för att hämta ut nummerlappen. På parkeringen utanför Lidingövallen fick jag mina första små spel med rysningar, skratt och dans. Äntligen, nu var det så nära! Efter att hämtat nummerlappen och Robert hade handlat lite på sportmässan bar det av inåt stan en sväng. Man behöver helt klart åka in i Stockholm ibland, för att få bevis för att man inte på några villkor vill bo där. Det var i alla fall vad Robert och jag kom överens om. Visst, vi gick omkring lite på Söder och det är ju okej, men resten kan man verkligen vara utan. Det är inte min grej helt enkelt. Jag såg många cyklande människor med hjälm, så borde det däremot vara i Karlstad, här är folk väldigt dåliga på att bära hjälm. Resten är nog helt klart bättre här hemma enligt mina kriterier.

Vi körde norr ut efter några timmar i stan, upp mot Uppsala där vi spenderade en underbar kväll på grekisk restaurang med Tomas och Monica. Maten var jättegod, sällskapet var trevligt och jag var fortfarande såpass pigg i huvudet att jag var delaktig och knappt hade några trötthetsluckor där jag tappade bort mig. Det var så skönt. Trots den långa dagen, alla intryck och allt vi gjort så var jag ändå med och jag kunde njuta och ha kul.

Tillbaka i lägenheten såg vi någon film där det sprutade blod mest hela tiden, jag tror någon blev nerfrusen med hjälp av ett kallt rum och sprinklersystem med. Undrar hur smärtsamt det skulle vara? Filmen var rätt kass så det var tur att det gick att prata lite under tiden. Efter blodprutande var det dags att försöka sova och jag tror faktiskt att jag fick några timmar, även om de inte var många. Visst låg jag vaken en hel del, men allt som var mer än inget kändes som bra den natten.

Vi gav oss av till Lidingö tidigt på Lördagen. Ännu en gång för att slippa onödig stress. Faktiskt var det tur att vi åkte så tidigt, jag stod nämligen i toakö 40 minuter när vi kom fram. Helt galet! Jag kan säga att det slogs två personligt rekord där ute igår. Ett i kön och ett strax efter att jag köat klart. Det är rätt otroligt, jag har aldrig sett maken till toakö. Synd att jag glömde att ta kort på den, men jag hade liksom annat att tänka på just då.

Jag, Anne Mari och Jessica innan min start

Vi kom i god tid till starten och det var bra för då fick jag chansen att umgås lite med Jessica och Anne Mari. Jag hade kul, njöt av stämningen där ute och var inte särskilt nervös. Jag ville ta in stunden och alla intryck. Det var så härligt att stå och se den ena startgruppen efter den andra ge sig iväg. Jag var rätt lugn på insidan faktiskt. När det väl var dags att ge sig in i fållan blev jag helt kolugn, kanske fokuserad, men det konstigaste, jag blev tårögd. Jag var där. Jag stod där. Det har ALDRIG varit en självklarhet att jag skulle ta mig dit.

Sen jag började träna inför Lidingöloppet i somras har genomfört ett antal pass. Många gånger har jag knappt orkat ta mig ut, men jag har tvingat mig själv. Att tampas med ett utmattningssyndrom är inte alltid enkelt. Ibland har jag varit så trött att jag trott att jag inte ska ta mig ur sängen, upp för en trapp osv. Att fylla i ett papper eller diska en disk kan ta en hel dag. Trots detta har jag tvingat mig ut, många gånger på pass som känts tunga, men alltid har träningen hjälpt. Jag har orkat och jag har blivit piggare. I de svängningar som uppstår under tillfrisknandet påverkas träningen. När jag är piggare är det lättare att springa, när jag är tröttare är det extremt jobbigt. Egentligen sitter ju tröttheten i huvudet, men på något vis påverkas kroppen av det.

Nu stod jag i alla fall här på startlinjen, eller en bit bakom. Alldeles strax skulle startskottet gå av. Jag hade inte blivit för trött för att ta mig dit, jag hade inte blivit för förkyld, inte för dålig i magen (även om det varit på gränsen i de två sista fallen). Det var dags att dags att kämpa sig runt, att klara målet att genomföra Lidingöloppet. Det kom nog en och annan tår.

När starten gick var det bara att följa massan, när de joggade, joggade jag, när de gick, gick jag. Att välja ett eget tempo de första kilometerna var omöjligt. Det gjorde inget för min del. Jag njöt av att vara en av de som skapade den långa ormen av människor som slingrade sig genom skogen. Jag såg mig omkring, jag njöt, jag sparade minnesbilder i huvudet för att ta fram senare. Jag pratade lite med några av mina medlöpare, jag log och jag började räkna ner kilometer.

Jag märkte ganska snabbt att kroppen inte var så pigg. Det kändes tungt i steget även om andningen var lugn. Jag visste att jag skulle bli tvungen att lyssna på kroppen ordentligt om jag skulle klara av att komma runt. Tre mil är en bra bit längre än jag sprungit tidigare.

I Kyrkviken hade jag två små men naggande goda hejjarklacker. Först Robert och en bit bort Jessica och Anne Marie. Den sistnämnda klacken lät som bra mycket mer än att bestå av två personer. Jag log och tänkte på alla människor som hört av sig innan och önskat mig lycka till. Just där började jag totalt strunta i att kroppen inte var pigga alls idag, och att den inte varit det de sista två veckorna i stort sett. Vad spelar det för roll, bara jag kommer runt, var min tanke.

Allt gick ju ganska bra trots allt fram till den där biten av banan, slutat på den andra milen när det tydligen går upp och ner mest hela tiden. Jag totaldog där. Krafterna tog slut, pulsen steg rakt upp och benen var plötsligt gjorda av cement. det var inte så lätt att njuta av naturen, människorna och allt annat runt omkring längre. När jag kom till backen där den sista milen skulle börja stannade jag och tänkte gå av, allt bara snurrade. Konstigt nog visade det sig att jag stannade precis där Robert stod. Jag tror jag höll på att svimma på honom. Förmodligen såg han hur nära det var för mig, ändå sa han att jag skulle fixa loppet. Det var tur, precis där behövde jag höra det. Jag vilade en liten stund och sen började jag gå upp för backen.

Färden upp för den backen är hemsk att tänka på. Det stack i armarna, världen omkring mig snurrade. Tre gånger stannade jag upp och tänkte bryta. Jag har en minnesbild av att någon skriker och skriker åt mig, men jag hör inte ett ord, jag bara tittar på henne. Jag sa till mig själv att jag skulle prova att gå tio meter till. Bara tio meter. På det viset klarade jag mig upp för backen, och det var också därför jag klarade mig i mål.

Den sista milen var extremt konstig. Efter den första stora backen låg fokus på att vila upp mig nog mycket för att klara av Abborbacken. Det är verkligen illa att behöva planera för att kunna GÅ uppför den. Jag joggade ganska mycket men det gick långsamt. Jag stannade och knöt skorna någonstans minns jag, en kille bredvid gjorde samma sak, jag frågade om vi skulle byta för mina kändes inte så sköna längre. När jag reste mig och skulle springa vidare sprang jag först åt fel håll. Mitt huvud var inte alls med längre. Jag mådde skitkasst fysiskt men på något sätt mådde jag ändå bra, bitvis klarade jag av att prata med folk igen och ta in omgivningen. Jag kom till och med upp för Abborrbacken. Sen var det bara att sikta på Golfbanebacken, men den var inte alls så lång som jag tänkt. När jag nått toppen på den visste jag att det nog var så att jag hade stora chanser att komma i mål.

När jag försökte ta mig runt sista milen tänkte jag många gånger på hur människor plågades. Det var otroligt många som verkade ha kramp, onda knän osv. Själv slogs jag bara mot en kropp som inte orkade mer ansträngning, men jag hade inte särskilt ont. Visst, nerverna i fötterna värkte sista milen men jag vet att det inte är något farligt. Ryggen var trött sista fem kilometerna och ena hamstrings gav också en liten indikation på trötthet. Jag tror jag kände lite konstigt i ena knät men inget att oroa sig över. Jag var så tacksam för att jag inte hade ont, att jag slapp att tänka på om jag skulle få långvariga skador och jag var lite stolt över att jag haft förståndet att ta det lugnt utför.

Trött men glad direkt efter målgång.

Hur kändes kroppen då när jag kom i mål? Jo, det var knappt så ja tog mig från målet fram till medaljen, 10 meter. På något sätt tog jag mig fram till maten, sen blev jag bogserad ut på gräset där jag föll ihop och började genast gråta. Jag sket fullständigt i att det fanns massa människor runt omkring, jag bara grät och grät och grät. Varför vet jag inte. Jag hade tömt mig fysiskt, jag hade kämpat mig i mål, jag hade klarat det jag kämpat för i några månader, jag var lycklig. Det kan vara några anledningar.

Jag fick en delicatoboll som pris av Robert. Han förstår det där med vad som är viktigt i livet. Jag berättade att jag aldrig mer skulle springa Lidingöloppet (dessutom sprang jag inte i år, jag joggade mest och gick en hel del på slutet). På något sätt såg han till att få mig från målet till bilen med. Det var otroligt skönt att få sätta sig i den. Att vila de smärtande nervknutarna i fötterna. Det fanns lite frukt och kex i bilen med så jag tuggade i mig lite av varje när vi åkte från Lidingö och ut från stan. När vi körde förbi avfarten till Salem berättade jag för Robert att nästa gång jag får för mig att springa Lidingöloppet behöver jag vara bättre tränad. Att ha en rullstol att ta sig från målet till bilen vore nog bra med tänkte jag, men sa det inte högt.

På vägen hem i bilen rann tårarna då och då. SMS:en och samtalen från vänner och familj trillade in och jag njöt av tillvaron. Jag tänkte på resan jag gjort till loppet, alltså den jag startade i somras. Jag tänkte på de gånger jag tvingat mig ut, för annars skulle jag inte klara av att springa Lidingöloppet. Ibland frågade jag mig varför det var så viktigt att springa loppet men jag hade oftast inget bra svar, det vara bara viktigt. Då i bilen förstod jag. Det viktiga för mig med att springa Lidingöloppet var resan dit. Utan att ha haft målet att träna för det hade jag inte kommit ut alla gångerna jag tagit mig ut och sprungit. Förmodligen hade jag stannat hemma och varit trött de dagarna istället. För varje gång jag tog mig ut arbetade jag på mitt tillfrisknande. Lidingöloppet är otroligt viktigt för mig, för tack vare målet att klara det har jag blivit så mycket starkare. Det har varit en viktig del i mitt tillfrisknande. Snart så...

Jag hade en så underbar fredag och lördag. Det kunde inte blivit så mycket bättre. Jag har njutit mycket, skrattat mycket, kämpat mycket, träffat människor jag tycker om och jag har kommit ett steg närmre målet i genomförandet av klassikern.

Idag, på söndag förmiddag har jag lite träningsvärk i framsidan av låren. Jag håller på att packa för en skön skogssemester och jag är lycklig och lugn.

Någon vänlig själ var framme och tog kort när jag bröt ihop efter målgång. Jag ser så hemsk ut att jag väljer att bjuda på detta!

I morgon bär det av

I morgon åker jag öster ut. Jag har varit osäker på om jag skulle hålla mig frisk. Nu verkar det som om jag faktiskt inte blir sjuk och därför har jag äntligen insett att på lördag är det dags för den stora drabbningen, idioternas uppvisning, knämördaren och mitt styrkeprov. Jag menar alltså Lidingöloppet.

Jag har packat hela dagen känns det som, jag har skapat en grymt bra packliska i works som funkar för de flesta resor. Den blev riktigt bra och jag har snart prickat av allt på den. Det är nästan overkligt att det i övermorgon vid den här tiden är över.

Jag hoppas den här resan går bra, att jag kommer ha kraft och ork att genomföra den, att jag inte kommer få en massa trötthetsanfall och att jag kommer kunna ha humöret på topp! Jag ser fram emot den här helgen, jag tror den blir toppen.

Blir det Lidingöloppet i helgen?

Ja, frågan jag ställer mig nu är om det blir Lidingöloppet i helgen. I slutet av förra veckan kände jag mig jättetrött och sliten och inte uppåt alls. Jag trodde så klart att det berodde på mitt vanliga tillstånd av utmattning. Det är visserligen inte likt mig att inte ens orka ta mig ut och träna men jag tror jag tänkte att det inte gjorde så mycket för jag kunde ju vila lite sista tiden innan LL.

På söndag morgon var jag som vanligt ute och cyklade och det behövdes för kroppen var stel och jag hade ont i nacken. Jag tyckte det gick bra i början av rundan. Jag hängde på bra och det gick inte för lusigt fram. Vi var visserligen tio stycken första biten så det var inte mycket tid jag fick dra.

Efter ungefär 4-5 mil kom några uppförsbackar som jag totalt dog i. Jag kände hur all kraft sögs ur kroppen. Jag hade känt mig lite seg ett tag men nu var det liksom som dödsstöten. Nu gav jag mig inte där så klart utan jag trampade runt hela turen. Jag kan lova att det malde i huvudet och tankarna rörde vad det var som fick mig att känna mig så trött.

På kvällen hettade kinderna och jag insåg att jag hade feber. Detta bekräftade även termometern. Sedan dess har jag kollat av min temp då och då men det verkar inte som om jag har någon feber nu. Den gick över i söndags kväll.

Igår tog jag det lugnt på grund av detta. Jag promenerade runt och fotade med pappas kamera och hoppades innerligt att det är lagom aktivitet för kroppen. Jag vill inte vara helt still för jag tror inte det är bra. Samtidigt vågar jag inte röra på mig för mycket ifall att febern kommer tillbaka igen.

Jag vill springa i helgen, jag kommer springa i helgen. MEN är jag febrig så gör jag det inte. Det är bara det att jag kommer vara frisk! Jag ska försöka komma ut på någon mycket lugn runda och känna hur kroppen känns, samt se till att den inte blir för oanvänd. Kanske blir det idag, kanske imorgon.

Lidingöloppet närmar sig med stormsteg men eftersom jag inte är riktigt säker på om jag kommer vara frisk eller inte har jag inte börjat känna av någon nervositet eller liknande för loppet.

En mästares farväl

Under lördagen anordnade Stefan Holm en höjdhoppstävling i Karlstad som ett avslut på sin höjdhopparkarriär. Till denna tävling var konkurrenter från olika epoker i hans karriär inbjudna. I startfältet fanns även unga höjdhoppande killar, måhända våra blivande stjärnor. Det syntes även en och annan person som förmodligen sällan hoppat höjd och kanske aldrig mer kommer göra det heller.

För min del låg det största intresset i att se det gäng som en gång i tiden gjorde upp i ungdomstävlingar runt om i landet. Tävlingar där en liten, ung Maria hoppades att hennes idol, brodern skulle vinna. I smyg hoppades hon därför också många gånger att konkurrenterna skulle riva, inte vidare sportsligt men det är ju så det är ibland.

Idag under Länsförsäkringar cup som tävlingen döpts till, samma namn som hans debuttävling 1988, kom en stor skara människor till Wåxnäshallen för att se en mästares farväl, och även ta farväl av mästaren.

Tävlingarna började med hopp lite under meter. Det var en herre som gick in där och ganska så snart fick han sällskap av de yngre förmågorna. Här fanns en och annan överraskning och publiken fick även uppleva personligt rekord från en av grabbarna. Ribban höjdes och fler och fler hoppare kom in i tävlingen. Det var en spännande skara hoppare där det många gånger syntes att formtoppen passerats med ett antal år och att skorna fått legat länge och dammat på hyllan. Dock bör påpekas att det fanns ett stort underhållningsvärde i detta. Dessutom fanns det vissa av "gamlingarna" som presterade finfina resultat, högt över förväntan.

Herr Holm gick till publikens glädje in en bit under två meter, dagen till ära, och valde att saxa på höjder upp till 210. Idag gjorde han ett enormt fint hopp på 225 men tyvärr fick han inte till det på 230. För publikens del tror jag inte att tävlingen handlade så mycket om att få se resultat utan att få beskåda Stefan vid hans sista tävling, som ett farväl.

Under tävlingarna var hopparna uppvaktade av varandra och en glad publik. Sällan har jag hört applåder som de under lördagenseftermiddag vid friidrottstävlingar och jag tror inte att det finns många tillfällen som stämningen i hallen varit så hög som idag. Något som var roligt att se var att det fanns en spridning på publiken från spädbarn till den äldsta generationen. Kanske var det någon eller några av våra framtida idrottsstjärnor som idag gjorde debut på den lilla höjdhoppställning som barnen hoppade i, eller häckarna de sprang över eller i längdhoppsgropen.

Efter tävlingens avslut hölls en kortare priscermoni med tal och gåvoöverlämnande. Idag fanns det bara en stor prispall och den var avsedd för Stefan Holm.

För mig kommer Stefan alltid vara den lilla, korta pojken med de ordentligt uppdragna strumporna och det bulliga håret som hoppade mot brorsan. Samtidigt kommer OS-finalen 2004 vara ett oförglömligt idrottsminne. Det håller nog många med om.

En mästare har tagit farväl och nu återstår det att se vad som händer när de yngre tar vid.

Kulturnatta

Igår var det kulturnatta i Karlstad. Jag var där som förstagångsbesökare. Egentligen var det inget jag planerat tidigare men eftersom jag fick reda på att en kompis skulle sjunga tänkte jag att det inte skadade att ta en tur ner till stan.

Det var ovanligt att se sådana mängder med människor hänga på Sandgrundsudden utan att alla var fulla på väg till krogen eller på väg ut från krogen i desperat behov av att skaffa fram ett sistaminutenragg.

Eftersom platser med mycket folk tyvärr ännu gör mig stressad var jag väldigt målfokuserad när jag gick mot biblioteket där min kompis skulle sjunga. Jag hade tur och kom i perfekt tid, dessutom fanns det gott om plats att stå en bit undan från alla människor men jag kunde ändå ha bra utsikt.

En hel timma höll bandet på och jag hann gå och plocka lite bland böckerna i hyllorna under tiden. Även om jag vilat hela dagen var jag tyvärr väldigt trött efter den timman så när bandet slutat spela och jag fick träffa kompisen kände jag min vimmelkantig och gjorde nog inte det bästa av intryck.

Vi gick i alla fall iväg och hälsade på en annan bekant som serverade soppa. Ute i kvällens mörker orkade jag slappna av mer, men blev tyvärr tröttare och tröttare. Det var synd för jag tror att det skulle gått att få väldigt fina intryck av den mörka kvällen och de aktiviteter som var igång.

Just som jag tänkte knalla hem igen kom en bekant som skulle gå och kolla på en som vi känner som spelar trummor. Vi stod ut en låt med det bandet. Jag hörde inte ett ord av de ljud som sångaren gav ifrån sig, jag gissar att det inte var meningen. Kul att titta lite i alla fall!

Det var en trevlig kväll, nästa år hopps jag att jag är piggare och kan se fler grejer och minnas mer. I år är jag glad att jag fixade att ta mig iväg. Tyvärr blev det lite mycket så jag minns inte så mycket mer av kvällan, men hem tog jag mig i alla fall för det var hemma jag vaknade i morse.

Snälla tomten...

Det skulle vara trevligt om du kom i år och gav mig ett gott skratt! Gärna vill jag träffa min familj och se två små grabbar le! Övriga önskningar överlämnar jag mig åt mig själv. Det finns mycket jag vill ha och jag hoppas på en så ljus framtid att jag kan fixa fram de där sakerna.

Garderoben behövs fyllas på, en cykel skulle vara bra, gärna ett nytt hem också! Dit kommer jag nog med en dag. Helst av allt vill jag behålla lugnet inom mig och känslan av att leva i nuet och kunna njuta av det ögonblick jag befinner mig i.

Jag önskar mina vänner och kära att de får ha det bra, må bra, skratta och även de känna glädjen i nuet. Jag antar att herr Tomte kanske inte fixar sådan, men om han mot förmodan gör det så har det hög prioritet.

Jag har blivit ombedd att fundera över mina framtida drömmar och önskemål. Det bara bubblar upp saker inom mig. Så har det aldrig varit förut! Det ser just nu ut som livet när man blivit trettio är ljust och intressant. Jag börjar närma mig.

Måndagsmorgon

Jag vaknade till en riktigt grå måndagsmorgon i Karlstad. Egentligen ville jag ligga kvar i sängen men någon håll på och borrade i betongväggarna i lägenheten bredvid. Efter sisådär tio minuters borrande insåg jag att det inte bara var ett par hål som skulle göras så jag gick upp.

I köket möttes jag av ett halvtomt kylskåp och jag kunde ganska så snabbt konstatera att det inte fanns något bra att äta till frukost. Jag tittade ut igen på det grå och suckade. Usch vilken morgon.

Men NEJ, så får jag inte låta mig tänka. Det är egentligen ingen dålig morgon. Det är bara jämngrått ute och jag råkade vara för trött igår för att orka handla. Anledningen till att jag var så trött var ju en bra och trevlig helg med Noraresan på lördagen och tio mil härlig cykling på söndagen. Det är ju helt klart värt att kylskåpet är tomt då.

Jag klurade lite och kom på idén att äta den stackars bananen som såg övergiven ut i fruktskålen, packa ner en termos i ryggsäcken, svänga in på affären och köpa frukost att stoppa i väskan och sedan trampa iväg någonstans för en frukostrunda på MTB.

Jag började min dag med en sväng längs vandringsleden som går utmed älven fram till Jacobsbersgsbron. Jag tycker väldigt mycket om den stigen och naturen omkring. Tyvärr har det tidigare i år varit för mycket mygg för att man ska kunna stanna. Då har det bara gällt att köra på så gott det går.

När jag kört över bron visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. In i Mariebergsskogen är cyklar tydligen inte välkomna och det känns lagom trist. Det var visserligen bra för hade jag åkt in i mariebergsskogen hade jag missat pilen med texten ”Elljusspår” som finns på andra sidan vägen.

Tänk att jag bott här nästan hela mitt liv och ändå inte vetat om detta elljusspår. Det märks att det där med att vara ute och röra sig är ett relativt nytt påhitt från min sida. Jag passade på att utforska skogen lite, det fanns en hel del små stigar att följa.

Någon stans mitt i lekandet såg jag något som fångade min uppmärksamhet totalt. En övergiven fotbollsplan. Jag körde ner dit för att kolla in den. När jag ser en sån där sak så funderar jag på vilka som använt den, vilka det var som övergav den och när det hänt. Det är lite samma sak med stigar. Vem har gjort stigen? Vem använder den och i vilket syfte?

Jag vet själv att det går fort att bygga upp stigar, jag provade en sommar i stugan. Varje dag gick jag på samma ställe genom skogen och i slutet av sommaren fanns där en stig. Jag vet också att stigar kan försvinna snabbt. Nu när jag sällan går på min stig får man titta ordentligt för att se att den verkligen finns där.

Jag passade på att äta frukost på en berghäll i skogen innan jag tog en vända på vägen som går runt gamla flygplatsen. Kroppen var trött idag och det var trevligast att finåka och tänka, njuta av naturen och upptäcka nya saker.

På hemvägen passerade jag genom stadsträdgården, den avspeglar årstiderna bra. Dock måste jag säga att jag tycker skogen gör ett bättre jobb.

Väl hemma var jag vrålsugen på kaffe, inte konstigt med tanke på lukten när jag passerade Löfbergs lila. Det låg ett brev och väntade på mig. inuti fanns mitt tjejklassikerdiplom. Kul att ha, även om det är den stora klassikerns diplom som jag suktar efter.

En höstdag

Vad är det jag håller på med? Den frågan ställde jag mig idag när jag stod lutad med pannan mot ett träd mitt ute i ingenstans och kände hur magen drog ihop sig i kramper innan jag spydde ännu en gång.

Inför den här helgen hade jag en inbjudan till västkusten, med räkfrossa. Jag verkligen älskar räkor, jag kan äta hur mycket som helst, hur ofta som helst. Jag hade också en inbjudan åt öster, Uppland, och chansen att återuppleva gamla minnen. Vad valde jag då? Inget av det. Istället bestämde jag mig för att åka till Nora för att ge mig själv ett kombinerat lång- och backpass. Jag skulle springa Norasjön runt.

Fram till första milen kändes det rätt okej att springa. Det är i början de värsta backarna dyker upp och jag tycker kroppen svarade på dom på ett helt okej sätt. Löpningen flöt på även om den inte kändes på topp.

När jag kom till åtta kilometer eller kanske lite tidigare kände jag en smärta i magen som jag valde att kalla håll. Nu brukar jag inte ha håll så jag är inte helt säker på hur det ska kännas, men det kändes som en bra förklaring. Två kilometer senare fick jag plötsligt rysningar över hela kroppen och ganska direkt efter det var jag tvungen att hoppa av vägen och springa in i skogen.

Jag tror det där upprepade sig tre gånger. Efter varje litet spyscenario tog jag det lugnare, gick en liten bit och försökte sedan jogga på igen. Tyvärr hjälpte det inte. Tredje gången tog jag det dock väldigt lugnt och jag lyckades ta mig i mål. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var sjukt slitigt de sista elva kilometerna. Jag var bara så inställd att jag ville runt men samtidigt ville jag vara rädd om min kropp. Under vissa stunder hjälpte det att tänka på nära och kära, framförallt nykära (tack för det). Jag pinade mig själv en del, men jag är nöjd med att de sista två kilometerna kändes bättre och att jag kunde höja farten igen utan att behöva kasta mig i diket.

Det kändes lite trist och konstigt att komma i mål utan att vara sliten på det sättet jag ville vara. Samtidigt är jag enormt glad att jag tog mig runt. Man kan inte ligga på topp jämt och just den gången jag kom på att springa ett motionslopp verkade det inte vara riktigt den bästa dagen.

Jag funderade lite i bilen hem om jag borde vara besviken, bitter, ledsen eller så. Jag väljer att inte vara det. Jag tog mig till Nora, jag tog mig runt och sedan kom jag hem igen. Jag har åkt genom enormt vacker natur, jag har njutit av den underbara värld vi lever i. Jag har haft en helt otroligt bra dag. Att jag sedan inte mådde helt bra under loppet är bara en liten del av det hela.

Ännu en gång har jag känt att jag är närmre ett tillfrisknande, det har den här resan bevisat för mig. Något annat, väldigt viktigt är att jag under resan tänkte på alla ögonblick. Jag menar då ögonblicken i livet, som kommer hela tiden. Jag märker hur jag klarar av att njuta av dom, att lägga energi på det vackra och därmed även få väldigt mycket energi tillbaka. Det kan vara ett höstträd i solsken, en klunga cyklister i en nedförsbacke, eller bara ett ljud, en känsla, en lukt, ett minne. Min dag har varit otroligt, överväldigande, underbar. Jag har fixat den här resan själv, jag har samtidigt vetat att det finns ett gäng härliga människor bakom mig.

Jag är lycklig över den här dagen, som så många andra på slutet. Världen har blivit så glasklar och njutningsfull när min bubbla av stress börjar försvinna. Aldrig har jag haft egenskapen att kunna njuta av den värld jag lever i som jag kan nu.

För övrigt kan jag berätta att jag vann. Visst kom jag i stort sett sist, jag vann inte på mitt startnummer och jag vann inte på min lott. Däremot fick jag motta ett pris för att jag skrev ett mail till tävlingsledningen efter förra årets lopp för att tacka för det exemplariska och väldigt trevliga arrangemang Norasjön runt är. Det priset är faktiskt värt mer än de andra tycker jag.

Yttre kroppsbesiktning

Jag har studerat min nytvättade, kärleksfullt omhändertagna von Snygg ordentligt på nära håll ikväll. Han är vacker, underbar, perfekt och precis så fin som jag förtjänar. Med undantag från lite smuts på undersidan styret på styrlindan så ser han helt ny ut.

Det finns nya detaljer att upptäcka hela tiden. Han är inte bara snygg som namnet säger, han är vacker och sexig med. Tänk om alla fick ha en sådan man i lägenheten!

Man ska inte hänga upp sig för mycket på materiella saker men jag kan lova att denna herre sätter krydda på mitt liv. Jag tror banne mig jag älskar honom!

Hösten och kärleken

Nu är det september och jag har bestämt mig för att det är höst. Dagarna har snabbt blivit kortare och temperaturen sjunker. I naturen märks det väl då trattkantarellerna börjar titta fram medan sommarens blåbär gjort sitt och ersatts av lysande röda lingon. Det luktar av lera och av växter som fallit till marken och börjar förmultna.

Jag är väldigt förtjust i hösten, tiden på året då världen fylls av färger i naturen. Löven på träden får så starka nyanser när solen skiner på dem att de bildar ett slags eldhav, en sensation av färgprakt, en hyllning till livet och dess gång. Snart faller de av, men innan dess påminner de om hur vacker världen kan vara. Det är som ett slags farväl med generösa mängder färg och liv för att finnas kvar som ett minne under den kala, kalla vintern, ett minne som gör de allra mörkaste och gråa dagarna möjliga att leva.

När sommarens ljusa och varma nätter drar sig tillbaka finner jag lyckan i att kunna få vara lite frusen, dra en filt över kroppen, krypa ner i soffan och dricka varmt te. Det är underbart att kunna tända levande ljus för att fylla det mörka rummet med ett värmande ljusspel av lågornas dans.

Dagarna kan fortfarande bjuda på värme och ljus då det passar otroligt bra att befinna sig ute i naturen, springandes, cyklandes eller varför inte promenerandes med svampkorgen i handen, med lite fika i ryggsäcken. Det går fortfarande att sätta sig på en sten och känna solen smeka huden och försvinna in i sig själv för en stund. Ännu ett tag finns värmen och ljuset vissa dagar

De dagarna som är ruggiga kan även de vara trevliga att ta sig ut. Att springa i ösregn med vinden piskande i ansiktet känns renande, energigivande och stimulerande. Efteråt kan ett varmt bad med massa lödder och trevlig musik bli som en krydda i tillvaron.

Jag vet att jag kan kallas enormt barnslig, men om några veckor, när löven fallit till marken kommer jag av en inre kraft bli tvingad att springa igenom dom, sparka i högarna så att de flyger upp i lyften och dalar ner igen. Jag kommer fånga ett lass i händerna och slänga iväg bara för att se dem dansande falla till marken igen i en kaskad av färger. De dagarna det regnar kommer jag ibland hoppa i vattenpölarna som bildas och jag kommer garanterat att försöka mitt bästa för att komma ut och röra mig där det är som allra lerigast i skogen.

På något vis väcker hösten barnet inom mig, liksom livet och den extra gnistan. För mig är hösten början på något nytt, tiden då det gamla faller till marken och förmultnar för att ge näring till det som komma skall. Det är under hösten det nya får liv genom att det gamla tar ett steg tillbaka och lämnar över. Hösten är en tid för drömmar, planering och förhoppningar om framtiden.

Hösten är även en underbar tid att leva här och nu. Hösten är helt klart kärlekens årstid. Vem vill inte vara kär när man lever i en värld som sprakar, en natur som bjuder på ett fyrverkeri i färg och där de mörka kvällarna med slagregn på rutan bjuder till mys och närhet.

Hösten har äntligen kommit hit och jag känner mig så fylld av liv som jag inte gjort på väldigt länge. I år ska jag dansa i lövhögarna, springa över våta mossar och krypa långt ner i soffan när vinden får huset att knaka.

Det är så här det ska vara!

Idag på ICA var kön enorm. Precis när jag passerade en tom kassa kom en dam och öppnade den och jag hamnade så klart först i kön.

När jag betalat kom en annan dam och gav mig en påse gratisprover av matnyheter.

Ute på parkeringen igen såg jag att fiskbilen inte stängt trots att klockan var mycket. Jag hann alltså köpa räkor. Den trevliga killen hällde på ett gäng till efter att vägt dom!

Jag hann till och med in på sportaffären vilket jag inte trodde var möjligt. Killarna i kassan pratade skämtade och gav mig rabatt!

När jag sedan kom hem var garageporten redan öppen och det kom en man och öppnade dörren till trapphuset så jag slapp stå och krångla med kassarna för att få fram nycklarna.

Det är så här det ska vara ibland, lite som medvind och nedförsbacke i solsken med gott sällskap!

Lidingöloppet

Lidingöloppet närmar sig med stormsteg. Förut har jag känt mig lite stressad, nu känner jag mig istället laddad och förväntansfull. Jag är hela tiden tvungen att gå in på deras sida och läsa samma texter om igen, kolla banprofilen mm.

Jag försöker just nu träna på ett sätt som är bra inför loppet och jag ser stora förbättringar de senaste veckorna. Jag känner att jag orkar springa snabbare, längre och framförallt är backarna inte lika jobbiga som förut. Tyvärr kommer jag också på mig själv med att tänka att jag skulle behöva så mycket mer träning. Det får bli till ett annat år. I år måste jag ändå ha i åtanke att jag inte alls planerat att springa LL. Det blev ju bara så att jag hoppade på klassikern efter att cyklat Vätternrundan på ren impuls. Det tog några dagar efter Vätternrundan också innan jag kom på att jag skulle genomföra klassikern.

Hade jag inte bestämt mig för att det var dags för klassikern hade jag istället börjat på halvklassikern nu genom Ldingöhalvan. Med den träning jag haft nu hade det nog varit lagom. Men som sagt, det blir inte alltid som planerat.

Mitt mål är ju att komma runt. Att komma runt betyder att inte gå en massa utom i riktigt tuffa uppförsbackar. Att komma runt betyder inte att ta över fyra timmar på sig och det betyder inte att stå vid vätskekontrollerna och snacka långa perioder. Så enkelt är det.

Visst har jag lite drömmar och förhoppningar om vilka tider jag gärna vill göra. Samtidigt vet jag att det är väldigt kuperat där borta och jag har aldrig sprungit så långt. Det är många tankar som snurrar.

De sista veckorna ska jag verkligen se till att äta bra saker. Få i mig alla vitaminer, mineraler och ämnen kroppen behöver. Sen säger jag inte att jag inte ska komplettera med massa godis och annat trams. Jag tänker i första hand få i mig det jag behöver. Vad som slinker ner utöver är inte lika viktigt.

Jag har faktiskt gjort en liten struktur över träningen framöver, i alla fall den den här veckan. MEN jag tänker mycket på alla veckorna fram till loppet. Hur jag ska förbereda mig sista dagarna, vilka kläder jag ska ha osv. Det är så kul att gå omkring och fundera och planera och faktiskt längta.

Jag har nya skor med. de jag tänkt springa i gick sönder. Nu hoppas jag verkligen att de kommer bli bra och ordentligt insprungna innan loppet.

Det är kul med ett sånt här projekt. Jag letar redan något nytt att sätta tänderna i efter LL.