En höstdag

Vad är det jag håller på med? Den frågan ställde jag mig idag när jag stod lutad med pannan mot ett träd mitt ute i ingenstans och kände hur magen drog ihop sig i kramper innan jag spydde ännu en gång.

Inför den här helgen hade jag en inbjudan till västkusten, med räkfrossa. Jag verkligen älskar räkor, jag kan äta hur mycket som helst, hur ofta som helst. Jag hade också en inbjudan åt öster, Uppland, och chansen att återuppleva gamla minnen. Vad valde jag då? Inget av det. Istället bestämde jag mig för att åka till Nora för att ge mig själv ett kombinerat lång- och backpass. Jag skulle springa Norasjön runt.

Fram till första milen kändes det rätt okej att springa. Det är i början de värsta backarna dyker upp och jag tycker kroppen svarade på dom på ett helt okej sätt. Löpningen flöt på även om den inte kändes på topp.

När jag kom till åtta kilometer eller kanske lite tidigare kände jag en smärta i magen som jag valde att kalla håll. Nu brukar jag inte ha håll så jag är inte helt säker på hur det ska kännas, men det kändes som en bra förklaring. Två kilometer senare fick jag plötsligt rysningar över hela kroppen och ganska direkt efter det var jag tvungen att hoppa av vägen och springa in i skogen.

Jag tror det där upprepade sig tre gånger. Efter varje litet spyscenario tog jag det lugnare, gick en liten bit och försökte sedan jogga på igen. Tyvärr hjälpte det inte. Tredje gången tog jag det dock väldigt lugnt och jag lyckades ta mig i mål. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var sjukt slitigt de sista elva kilometerna. Jag var bara så inställd att jag ville runt men samtidigt ville jag vara rädd om min kropp. Under vissa stunder hjälpte det att tänka på nära och kära, framförallt nykära (tack för det). Jag pinade mig själv en del, men jag är nöjd med att de sista två kilometerna kändes bättre och att jag kunde höja farten igen utan att behöva kasta mig i diket.

Det kändes lite trist och konstigt att komma i mål utan att vara sliten på det sättet jag ville vara. Samtidigt är jag enormt glad att jag tog mig runt. Man kan inte ligga på topp jämt och just den gången jag kom på att springa ett motionslopp verkade det inte vara riktigt den bästa dagen.

Jag funderade lite i bilen hem om jag borde vara besviken, bitter, ledsen eller så. Jag väljer att inte vara det. Jag tog mig till Nora, jag tog mig runt och sedan kom jag hem igen. Jag har åkt genom enormt vacker natur, jag har njutit av den underbara värld vi lever i. Jag har haft en helt otroligt bra dag. Att jag sedan inte mådde helt bra under loppet är bara en liten del av det hela.

Ännu en gång har jag känt att jag är närmre ett tillfrisknande, det har den här resan bevisat för mig. Något annat, väldigt viktigt är att jag under resan tänkte på alla ögonblick. Jag menar då ögonblicken i livet, som kommer hela tiden. Jag märker hur jag klarar av att njuta av dom, att lägga energi på det vackra och därmed även få väldigt mycket energi tillbaka. Det kan vara ett höstträd i solsken, en klunga cyklister i en nedförsbacke, eller bara ett ljud, en känsla, en lukt, ett minne. Min dag har varit otroligt, överväldigande, underbar. Jag har fixat den här resan själv, jag har samtidigt vetat att det finns ett gäng härliga människor bakom mig.

Jag är lycklig över den här dagen, som så många andra på slutet. Världen har blivit så glasklar och njutningsfull när min bubbla av stress börjar försvinna. Aldrig har jag haft egenskapen att kunna njuta av den värld jag lever i som jag kan nu.

För övrigt kan jag berätta att jag vann. Visst kom jag i stort sett sist, jag vann inte på mitt startnummer och jag vann inte på min lott. Däremot fick jag motta ett pris för att jag skrev ett mail till tävlingsledningen efter förra årets lopp för att tacka för det exemplariska och väldigt trevliga arrangemang Norasjön runt är. Det priset är faktiskt värt mer än de andra tycker jag.