Hösten och kärleken

Nu är det september och jag har bestämt mig för att det är höst. Dagarna har snabbt blivit kortare och temperaturen sjunker. I naturen märks det väl då trattkantarellerna börjar titta fram medan sommarens blåbär gjort sitt och ersatts av lysande röda lingon. Det luktar av lera och av växter som fallit till marken och börjar förmultna.

Jag är väldigt förtjust i hösten, tiden på året då världen fylls av färger i naturen. Löven på träden får så starka nyanser när solen skiner på dem att de bildar ett slags eldhav, en sensation av färgprakt, en hyllning till livet och dess gång. Snart faller de av, men innan dess påminner de om hur vacker världen kan vara. Det är som ett slags farväl med generösa mängder färg och liv för att finnas kvar som ett minne under den kala, kalla vintern, ett minne som gör de allra mörkaste och gråa dagarna möjliga att leva.

När sommarens ljusa och varma nätter drar sig tillbaka finner jag lyckan i att kunna få vara lite frusen, dra en filt över kroppen, krypa ner i soffan och dricka varmt te. Det är underbart att kunna tända levande ljus för att fylla det mörka rummet med ett värmande ljusspel av lågornas dans.

Dagarna kan fortfarande bjuda på värme och ljus då det passar otroligt bra att befinna sig ute i naturen, springandes, cyklandes eller varför inte promenerandes med svampkorgen i handen, med lite fika i ryggsäcken. Det går fortfarande att sätta sig på en sten och känna solen smeka huden och försvinna in i sig själv för en stund. Ännu ett tag finns värmen och ljuset vissa dagar

De dagarna som är ruggiga kan även de vara trevliga att ta sig ut. Att springa i ösregn med vinden piskande i ansiktet känns renande, energigivande och stimulerande. Efteråt kan ett varmt bad med massa lödder och trevlig musik bli som en krydda i tillvaron.

Jag vet att jag kan kallas enormt barnslig, men om några veckor, när löven fallit till marken kommer jag av en inre kraft bli tvingad att springa igenom dom, sparka i högarna så att de flyger upp i lyften och dalar ner igen. Jag kommer fånga ett lass i händerna och slänga iväg bara för att se dem dansande falla till marken igen i en kaskad av färger. De dagarna det regnar kommer jag ibland hoppa i vattenpölarna som bildas och jag kommer garanterat att försöka mitt bästa för att komma ut och röra mig där det är som allra lerigast i skogen.

På något vis väcker hösten barnet inom mig, liksom livet och den extra gnistan. För mig är hösten början på något nytt, tiden då det gamla faller till marken och förmultnar för att ge näring till det som komma skall. Det är under hösten det nya får liv genom att det gamla tar ett steg tillbaka och lämnar över. Hösten är en tid för drömmar, planering och förhoppningar om framtiden.

Hösten är även en underbar tid att leva här och nu. Hösten är helt klart kärlekens årstid. Vem vill inte vara kär när man lever i en värld som sprakar, en natur som bjuder på ett fyrverkeri i färg och där de mörka kvällarna med slagregn på rutan bjuder till mys och närhet.

Hösten har äntligen kommit hit och jag känner mig så fylld av liv som jag inte gjort på väldigt länge. I år ska jag dansa i lövhögarna, springa över våta mossar och krypa långt ner i soffan när vinden får huset att knaka.