Utbränd, uppbränd, nerbränd, innebränd men någonstans finns lite glöd kvar

Jag har mått så enormt dåligt den här sommaren. Det har varit väldigt jobbigt, det finns inga ord för att förklara det. Hela tiden har jag burit på en smärta som kramat om mitt bröst och jag har sällan känt mig glad mer än för stunden och då väldigt ytligt. Jag har varit en människa jag inte känner själv och jag har känt mig enormt misslyckad och borttappad. Känslan av att vara misslyckad och borttappad har gett mig dåligt samvete för att jag är otacksam mot livet och så har det bara snurrat på djupare och djupare ner mot det enorma mörkret.

Jag har även upplevt att jag tappat bort min tro på framtiden, jag har inte haft några drömmar och mål jag har inte ens haft några önskningar. Jag har känt att jag genom min utbrändhet förlorat mig själv och jag har varit rädd att det inte går att få mig tillbaka. I mitt huvud har tankarna snurrat varv på varv, jag har stressat upp mig mer och mer. Hjärnan har närmat sig gränsen för vad den klarat av. Kroppen har svarat med en enorm trötthet och har värkt dygnet runt.

På slutet har det onda, hemska, svåra kulminerat. Varenda liten sak som gått mig emot har blivit enorm. Jag har känt mig maktlös över att inte kunna bearbeta saker med min utbrända hjärna. Jag var tidigare en person jag tyckte om. Jag ville kunna få bli henne igen och inte den här tråkiga, ledsna och menlösa människan jag varit på slutet. En människa som inte klarar att arbeta, läsa, umgås med sina vänner som vanligt, ja faktiskt inte utföra de mest vardagliga sysslorna. Jag har bara önskat mig att få sova och sova och sova. Det är också det jag försökt göra de sista dagarna, vekorna.

Så kom det en vändning igår, väldigt oväntat. Efter att i förrgår börjat titta lite på fakta kring utmattningssymptom, utbrändhet eller vad man väljer att kalla det började det gå upp ett ljus för mig. Jag vaknade som vanligt trött och sliten under gårdagen men något skedde ändå som gjorde att jag somnade i ett helt annat tillstånd.

Jag satte mig igår och började läsa om utbrändhet hos unga. Orden skulle kunnat vara mina egna. De beskrev ju mig. Det jag reagerade starkast på var den så kallade identitetsförlusten som beskrevs. Om hur personer som bränt ut sig efter att passerat chockstadiet hamnar i ett stadie där de känner att de förlorat sin identitet. Sorgen över den saknade identiteten är oftast stor. Det är ju där jag är! Plötsligt fattade jag att det inte är något fel på mig, att jag inte behöver skämmas över att vara så enormt ledsen. Jag sörjer, jag sörjer mig. Jag sörjer den människan jag var, det livet jag hade. Jag hade det så otroligt bra, bara för ett år sedan. Jag vaknade varje morgon med lyckan över en ny dag, med förhoppningar, drömmar och med enormt många skratt. Jag verkligen älskande mig, livet och människor omkring mig.

Det känns mycket lättare nu när jag vet att jag kan acceptera att jag är ledsen, jag behöver inte skämmas, inte tränga undan det, inte dölja det. Jag reagerar normalt. Visst smärtade det att sedan läsa vidare om det nya identitetsskapandet. Att personer ofta blir tvungna att bygga upp sitt liv helt på nytt. De flesta förändrar väldigt mycket i livet som yrkesval, umgänge, fritidsaktiviteter men också själva sättet att leva på och personlighetsdrag.

Jag är nog på sätt och vis i den fasen med. Förmodligen lite i båda. Jag sörjer men jag börjar så smått att bygga upp något nytt, det tar bara så lång tid, eller tog i alla fall så länge jag inte visste vad som hände med mig. Kanske hade den här sommaren varit enklare om jag vetat vad som hände med mig och varför. Kanske hade den inte varit det. Jag strävade efter att bli hel igen, jag provade så mycket men inget kändes bra, kanske för att jag inte förstod vad jag gjorde. Jag hoppas att det nu kommer bli lättare. Jag måste bara lära mig att acceptera att den jag var kommer jag inte riktigt bli igen, det livet jag hade kommer jag inte ha igen men jag kommer kunna bli en person igen som jag älskar och som älskar sitt liv, förhoppningsvis till och med mer än tidigare.

Nu ska ni inte tro att poletten föll ner så fort jag läst de där texterna. Det var långt ifrån så. Däremot föll den ner lite mer när Robert kom hem till mig igår och jag läste för honom. Jag minns att jag sa att jag "behövde få känna mig bekräftad och att jag är okej trots att jag tappat min identitet" och annat som stått i texten. Det är väl klart att det egentligen var mig själv jag sa det till.

Vi gick sedan ner på stan och fick tag på fyra böcker i ämnet. Böcker som beskriver, berättar, ger framtidshopp och även vägledning. Jag var trött efter den turen men valde ändå att äta på stan och jag fixade det. Jag är glad för det.

Efter en stunds vila, förmodligen också sömn kom Robert tillbaka och vi gav oss ut i skogen för att köra en lugn tur på MTB. Jag var sliten och kroppen värkte som vanligt av trötthet. Egentligen hade jag tänkt springa men Robert frågade om jag ville hänga med och jag tyckte det lät bra.

Vi valde nya stigar, fina stigar. Väldigt tekniska och tunga då det var kuperat. Jag vet inte vad som tog åt mig. Plötsligt bara trampade jag som en tok upp för steniga branter, hoppade ut för stup, tog mig igenom extrema partier av rötter och sten. Det var så olikt allt annat jag gjort Det fanns inget av den tvekan jag brukar ha. Inte en gång tänkte jag tanken som så ofta dykt upp att "nej, det här klarar jag inte". Jag bara körde på. Självklart blev jag skakis. Min kropp som varit spegeln av ett fruktansvärt sänkt humör på slutet fick enorma adrenalinkickar. Jag fick stanna flera gånger bara för jag darrade i hela kroppen. Trött och andfådd blev jag så klart med, det var ingen fincykling direkt.

Jag satt där på en bergsknalle, jag kände mig spyfärdig, pulsen var säkert ruskigt nära max, jag darrade och tårarna rann, men där uppe hände något. Jag skrattade. Jag skrattade först bara lite grann, lite nervöst. Under rundan kom skratten oftare och oftare. De blev starkare, drog med sig kroppen på något vis. Det var äkta skratt. Skratt som kändes i hela mig. När skrattade jag så senast? Jag vet inte. Jag har skrattat några gånger i sommar, visst har jag det. Ibland har det hjälpt för stunden. Oftast har det bara varit som en liten vindpust som snabbt drar förbi och inte lämnar något spår.

På vägen hem genom centrum var jag bara tvungen att stila med lite snygga hopp, bara för att jag kunde, för att det var kul och för att jag formligen svävade fram. Jag skrattade åt mig själv för att jag töntade mig med trottoarhopp utanför Bishops uteservering och dessutom körde jag extremhårt uppför kyrkobacken. Jag var fri. Jag gjorde det jag kände för, framförallt kände jag för att göra något.

Kvällen fortsatte med simning i älven. Jag börjar förstå det där med frisim, men jag behöver träna massa om jag ska lära mig ordentligt. Det är inte så bråttom. Jag är rätt okej ändå! Sen fortsatte kvällen med skratt och leenden. Med värme i bröstet och med en lycka som inte varit hos mig på länge. Jag var lycklig, men inte bara flyktigt som tidigare under sommaren. Jag var lycklig rakt igenom mig. Klart jag känt någon slags lycka tidigare. Som tex när jag köpte von Snygg, men det här är skillnad. Den här lyckan kom inifrån

Igår hade jag en så underbar, normal kväll med träning, kvällsmat och TV-tittande. Jag vet inte när jag senast kände ett sådant lugn i huvudet, själen och kroppen. Förmodligen kommer det tunga, jobbiga tillbaka. Förhoppningsvis inte så tungt som det varit på slutet. När jag hamnar i mörkret igen kommer jag veta att glöden finns kvar, någonstans långt där inne. Det är gårdagskvällen ett bevis på. Nu gäller det bara att finna bränsle till den där glöden.