En dröm...

Jag går längs gatorna långsamt. Marken är snötäckt och luften är full av flingor som dalar ner. Det hörs nästan inga ljud. Det mesta verkar snön på något sätt fånga upp. Någonstans, på något sätt hör jag ändå flingorna falla. Det där knappt förnimbara ljudet av snön som finns där men ändå inte riktigt går att urskilja.

Jag vandrar i en egen värld, en ny värld. Jag undersöker, upptäcker och upplever. Jag väljer mina steg själv och för varje nytt steg finner jag nya små saker. En vas i ett fönster, en skylt på ett hus, en katt som sitter på trottoaren.

Med en kamera försöker jag fotografera allt det jag ser. Jag vill aldrig glömma den här stunden. Jag vill aldrig glömma den här platsen, platsen jag fick upptäcka helt själv. Platsen som blev min. Jag tar kort, mängder med kort. Kort på hus, bilar, kyrkan, havet, människor (även om det är få ute).

Jag går vidare längs gatorna. Jag andas in lukten från havet, den så ovana för mig. Jag går över de små träbroarna, bort mot Krutudden och Gammelhus. Jag sätter mig en liten stund och funderar innan jag går vidare tillbaka till Slottsgatan. Flingorna dansar ner från himlen, jag är lugn och lycklig. Någonstans inom mig säger en röst att dom dansar för mig.

När jag öppnar dörren till lägenheten vaknar jag. Jag ligger ett tag och funderar över vad som var minnen och vad som egentligen var ren fantasi i drömmen. Jag har svårt att säga det. Jag minns att jag gjorde just de där sakerna. Jag minns känslorna och jag minns fotografierna. Kanske är det mesta minnen, ihopklistrade med lite fantasi.

Jag frågar mig varför just den drömmen dök upp idag, jag får inga svar. Jag önskar att få vandra på de snötyngda gatorna igen, med samma känsla av lugn, lycka och med upptäckarens nyfiket pigga ögon.