Veckan som gått...

... har varit en omtumlande vecka, en vecka med många insikter och en del förändringar. Den har varit lite upp, sen mycket ner men nu slutar jag på topp.

Kanske kommer jag inte ens minnas det som var negativt med den här veckan, kanske kommer jag om ett tag inte minnas något alls. Jag hoppas inte det blir så. Jag behöver minnas den här veckan och jag behöver bära erfarenheten med mig. Jag ska framåt men måste bara ta det lite lugnt.

Träningsveckan tror jag har varit riktigt bra. Så här i efterhand minns jag inte riktigt alla passen men jag ser i träningsdagboken att det ser bra ut. Kroppen känns bra, inga krämpor eller smärtor.

Söndagen som avslutar veckan har varit riktigt bra. Backträning mitt på dagen där jag slet så varenda liten kraft jag hade i kroppen gick åt. Trevlig middag med sällskap och sen kvällen som varit så perfekt att jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer glömma den.

Jag plockade fram von Snygg för första gången på väldigt länge. Det var dags nu. Jag ville inte använda honom förrän jag var glad igen. Och ikväll var jag glad.

Musklerna i kroppen protesterade lite när jag satte mig och trampade ut ur stan. Första halvtimman gjorde de sig påminda hela tiden. Det var segt och gjorde lite ont. Sen började det ge med sig. Jag cyklade lugnt och kroppen arbetade med mig. Temperaturen ute hade gått ner och var så där lagom. Det var varmt men inte kväljande.

När kroppen slutade säga ifrån började jag tänka mer på naturen omkring mig. Om hur solnedgångens ljus gjorde att de falurödfärgmålade husen overkligt starka i nyanser, hur säden på åkrarna skiftade i färg och dansade i vinden. Jag såg ett guldskimmrande rådjur som i en gracil rörelse vände sig och sprang in i skogen. Starka dofter från blommor och bär steg upp från marken. Jag hörde ljudet av von snygg, det låga dova suset men annars fanns det inte många andra ljud. Till och med naturen verkade tyst, som om den tog igen sig efter den heta dagen.

Jag cyklade med öppna sinnen inför den omvärld som jag så ofta tagit för givet. Hur många gånger har jag inte passerat just samma ställe på slutet? Inte har jag sett detsamma då. Jag cyklade och njöt, och jag kom på mig själv med att jag log, vilket fick mig att le ännu mer. Jag bara flöt fram och jag var lycklig.

När jag kom hem förstärkte jag cykelturen genom att snabbt ställa in von Snygg i lägenheten. Sen gick jag ner till älven. Solen hade nu gått ner och det började bli mörkt. Jag simmade ut i det svalkande vattnet. Ljudlöst gled jag fram med stor avslappnade tag. Det var helt underbart. Det gick människor förbi på andra sidan älven, men min tystnad och det fallande mörkret gjorde inte att de såg mig. Simturen var en hemlighet mellan mig och vattnet. Ännu var himlen rosafärgad och jag såg strömmningarna där vattnet flöt genom stenbrons tolv valv. Den så igännkännda bilden av Karlstad, min stad.

Efter badet gick jag hem, bärandes på upplevelsen av kvällen, funderandes över lyckan. Lycka är flyktig, men det betyder inte att man inte ska njuta av den när den väl finns där.