Ut ur väggen

Jag har gått in i väggen ett par gånger. Det är ingen rolig känsla alls. Men igår provade jag något nytt. Jag började i väggen.

Jag kände direkt när vi började staka iväg från startplatsen utanför Sälen att något inte var som det skulle. Jag fixade inte att ta i, kroppen ville inte svara. När vi började kliva uppför backen blev jag rätt orolig för det snurrade i huvudet, ögonen tårades och jag kände mig illamående. Jag bet ihop, tänkte att jag tar det lugnt så blir det säkert bra bara jag kommer igång.

Efter de första kilometerna blir det ju lätt åkning, men inget kändes lätt då. Föret var riktigt dåligt, det fanns knappt några spår men framförallt var det min kropp som inte var som den skulle. Vid minsta ansträngning snurrade det till i huvudet och illamåendet satte in. Det värsta var nog ändå när det gick nerför och jag skulle luta mig framåt, när jag reste mig efteråt snurrade det till i huvudet så att jag trodde jag skulle falla ihop. Dessutom var jag sömnig, väldigt sömnig. Det var ingen skoj situation.

I Smågan funderade jag på vad jag skulle ta mig till. Så här var det inte kul alls att åka. Mitt beslut blev att försöka åka så långt som möjligt, ta det lugnt, bara hasa fram på ett sätt som inte var det minsta ansträngande och se till att njuta av dagen, av naturen och att ha trevligt med människorna i spåret. Kanske skulle dessutom detta ge sig.

Så jag stakade iväg från Smågan mot Mångsbodarna och det är ju en otroligt lättåkt sträcka. Förmodligen borde man kunna svischa fram där men jag hade ingen koll på mina muskler alls. Det gick inte bara långsamt, jag hade noll teknik också. Jag bestämde mig för att inte tänka på det. Istället tänkte jag på att snöfallet övergått till solsken och pratade med några grabbar som tydligen hade som mål att orka till Evertsberg.

Jag passerade Mångsbodarna, åkte vidare mot Risberg och någonstans runt trettionde kilometern märkte jag något intressant, jag kunde ta i lite, inte mycket men lite och det gan en positiv känsla. I Risberg hävde jag i mig ett par muggar blåbärssoppa, jag hade fått för mig att mitt mående hade med blodsockernivån att göra och tänkte att blåbärssoppa kunde göra susen. Jag hade tagit någon mugg i Mångsbodarna och det verkade ju funka.

Det var först här som jag kom att tänka på Repet. Repet skulle aldrig ha varit ett problem om vi inte fastnat i en bilkö i över en och en halv timma. Men med hastempo och start framåt nio så blev det ett problem. När jag åkte vidare visste jag att nästa ställe, Evertsberg kunde bli min slutstation, eftersom repet snart skulle dras där.

Kroppen började piggna till, det gick att styra lite över musklerna, jag klarade av att anstränga mig lite mer och förmodligen kom lite av tekniken tillbaka. Visst det var långt ifrån att åka som vanligt men det var bra mycket bättre än hasandet de tre första milen. Jag minns att vid skylten som visade att jag kört 40 kilometer så tänkte jag att nu börjar jag äntligen kunna åka skidor.

Eftersom jag nu kunde njuta lite av själva åkningen också så kändes det riktigt trist om jag skulle bli avplockad i Evertsberg. Nu hade det ju börjat bli riktigt roligt. Jag hade tur, när jag kom till Evertsberg frågade en man om jag ville fortsätta för då fick jag skynda mig, han tänkte dra repet om strax. Det var bara att häva i sig ett par muggar blåbärssoppa till och åka vidare mot Oxberg, nu ordentligt jagad av repet. I Evertsberg hade de förlängt reptiden ett tag men man visste ju inte hur det skulle bli i på nästa ställe.

När jag kom in i Oxberg hade de ställt upp ett staket mitt i vätskekontrollen. Jag var säker på att nu var det kört. Jag blev väldigt besviken. Jag hade det så trevligt i spåret. Kroppen var pigg även om den inte var så pigg som en vanlig dag. När jag kom fram till staketet trodde jag att jag skulle bli avplockad men fick veta att skyndade jag mig fick jag köra vidare. Jag fick också veta att jag kunde räkna med att bli avplockad i Hökberg för det skulle bli väldigt svårt att hinna med den reptiden. Även i Oxberg hade de förlängt tiden lite men i Hökberg skulle det nog vara en annan sak för då började det skymma.

Det hade varit lätt att kliva iväg mot brytarbussen, men jag tänkte att finns det minsta lilla chans att jag kan få åka vidare så måste jag ta den. Jag drack därför lite blåbärssoppa och stakade på. Det var lite jobbigt att veta att detta förmodligen var den sista biten av loppet för mig. Efter 36 kilometers kamp mot repet verkade det som om jag skulle få ge upp. Dock hade jag sedan jag orkade börja åka någorlunda hela tiden passerat folk. Det var peppande och så fortsatte det mellan Oxberg och Hökberg.

När jag gled in på kontrollen kastade jag mig över första bästa funktionär och frågade om jag fick fortsätta. Jag fick veta att jag skulle bli ivägsläppt om jag åkte på direkten. Skymningen föll och det var svårt att se spåren i de första backarna efter kontrollen. Snart blev det mörkt och i skogarna mellan Hökberg och Eldris såg jag nästan ingenting. Det syntes om man var nära någon i spåret och träden avtecknade sig lite mot snön. Det var mörkt, kroppen var pigg men det var lite klurigt att åka när man inte såg spåren, om det fanns spår och det var helt omöjligt att se om det gick upp, ner eller var platt.

Ibland kunde man skymta en kilometerskylt men det gick inte att se vad det stod på dom. Så plötsligt fick jag se ett upplyst område i skogen. Stora ljusslingor hängde i luften och öppna eldar brann. Jag fick känslan av att vara på väg till en julmarknad, men det var Eldris. Vilken vacker syn, mitt i mörkret fanns denna upplysta mysiga plats. Jag var faktiskt bara några få minuter efter den egentliga Reptiden, alltså hade jag hela tiden tagit in på de tider som varit utsatta från början. Här var det mer självklart att jag skulle få åka vidare, nu skulle det ju snart bli elljus, fram dit var spåret ”upplyst” av marschaller.

Sista milen var otroligt lätt, jag åkte fortfarande förbi folk och jag kände mig pigg. Jag bestämde mig för att se till att åka i en sådan fart att jag skulle nå målet innan klockan åtta när det egentligen skulle stänga. Igår hade det nog öppet längre, det fick aldrig jag veta. Efter en mycket lätt och härlig sista mil med riktigt skidåkning och en pigg kropp gled jag i mål utan att ha slitit ut mig. Jag hade vunnit över det där dumma måendet i början av loppet, jag hade vunnit över repet och framförallt hade jag fått ha en riktigt trevlig och rolig dag. Det bästa av allt var ändå att Robert stod där och tog emot mig. Han hade också tagit sig i mål och på motsatt sätt mot mig. Han startade pigg och fick sedan kämpa i väggen de sista milen. Rätt många mil dessutom. Den grabben har tydligen mycket mer pannben än någon av oss trott. Vad härligt!