Röd och vit kärlek

Jag vaknade tidigt i morse. För att slippa vrida och vända mig i sängen hela morgonen tog jag en löprunda. Jag visste att jag inte skulle kunna somna om, det var en allt för viktig dag.

Efter min löprunda har jag försökt att få tiden att gå så gott jag kunnat. Jag har handlat, lagat mat, ätit och gjort allt möjligt för att slippa fundera. Jag ville inte ha tankarna.

Efter Arsenals tappade tvåmålsledning förra helgen gav jag upp. Jag blev så grymt besviken och jag tyckte hela sesongen var åt skogen. Det fanns bara en grej just nu som skulle få mig att åter känna glädjen och hoppet för laget. Detta skulle vara en vinst mot Man U. Konstigt nog var det dags för de två lagen att mötas på Emirates Stadium.

Jag ville inte fundera på matchen innan. Jag ville inte bygga upp ett stort hopp om att laget skulle kunna vinna och ta sig rakt in i mitt hjärta igen, jag ville inte tänka på den enorma besvikelsen en förlust skulle betyda och jag hade heller inte lust att fundera på det antiklimax oavgjort skulle ge. Som tur var spelades den här matchen tidigt, det tar nämligen en hel del på krafterna att göra sitt bästa för att inte fundera över den.

Jag hade inte kunnat be om en så myckert roligare match, men framförallt vann Arsenal. Nasri gjorde två mål och det räckte för att ta laget tillbaka till sion plats i mitt hjärta och ge mig ett stort leende som kommer vara resten av dagen till att börja med.

Jag mnissade att ha pulsbandet på, det hade kunnat varit spännande att se annars. Nu ska jag njuta av vinsten och ha en riktigt mysig lördagskväll.