MiaMarias blogg: Om konsten att slappa

Kanske var det meningen att jag skulle lära mig konsten att slappa. Då handlar det inte bara om att vila med kroppen utan att framförallt att vila med huvudet.

Resan efter att jag kraschade, störtade till marken och bröt samman totalt av stress, press och brist på ork har varit lång och det är ännu en bit kvar. I början var jag så trött att jag var apatisk. Jag fixade ingenting själv. Jag minns inte så mycket från den tiden.

Jag har läst anteckningar jag gjort. Korta meningar, ofta ett par ord långa. Väldigt konkreta uppgifter men det påminner om något ett barn skulle skrivit. Jag hade inget korttidsminne och jag uppfattade sällan vad som hände omkring mig. Jag visste inte vilken dag det var, vad jag gjort på dagen eller vem jag pratat med. Sanningen är att jag inte klarade så mycket mer än att sova och äta när jag blev serverad mat.

Att ta sig därifrån till stället jag är idag har inte varit en enkel resa. Att inte klara saker som de flesta tar för givet är kränkande, slitsamt och jag har ofta varit uppgiven. Hårdast av allt har jag tyckt att det varit att huvudet liksom aldrig är riktigt med, att jag inte fungerar som en frisk människa, att jag inte förstått, kommit ihåg eller orkat med saker som vem som helst gör. Det fick mig att känna mig konstig, otillräcklig och jag blev rädd att aldrig bli frisk.

Den jobbigaste perioden var när jag började bli så pigg att jag förstod hur illa ställt det var med mig. Jag såg alla begränsningar Jag kände mig som fånge i mitt hem eftersom jag inte klarade att göra så mycket annat än att vara här. Jag tyckte jag var värdelös för att jag inte klarade att arbeta, att jag inte orkade med mitt vanliga sociala liv och att jag inte orkade vara den personen jag vanligtvis är. Jag tappade min identitet. Det var inget roligt kaos av känslor och i huvudet rusade tankar som var långt ifrån rationella. Så här i efterhand är jag glad att jag nästan inte har några skarpa minnen från juni och juli. Då slipper jag tänka på hur konstigt allt var.

När den perioden passerat blev allt mycket bättre. Hela tiden gick det i vågor men det gick liksom åt rätt håll. Man skulle kunna säga att det är som om jag varit fastspänd i gummiband som sakta blir längre. Har jag skyndat på snabbare än de förlängts har jag spänt bandet och till slut så drar det tillbaka mig. I början spände jag det snabbt och hårt och flög tillbaka med en snärt så jag hamnade riktigt illa till. Numera har jag ganska så bra koll på det där gummibandet. Jag känner av när det börjar spännas och tar det lugnt då. Det gäller ju att lära sig konsten att slappna av.

Jag tror det är viktigt att jag inte glömmer att känna hur det är med gummibandet, det är så lätt hänt att bli berusad av medgångarna. Ibland märker jag inte ens att jag klarar mer och mer saker, för det är ju egentligen saker som folk tar för givna.

Att vara tvungen att släppa allt, att lämna allt i andras händer för att sedan sakta men säkert lära sig att göra de livsnödvändiga sakerna steg för steg har fört med sig många positiva saker. Det viktigaste är att jag lärt mig att lägga undan grejer, att inte oroa mig en massa i förtid, att inte älta, fundera, analysera och vända ut och in på saker som man för tillfället inte kan göra något åt. Jag gläds åt att faktiskt kunna lägga undan saker för att ta fram dom när tiden är inne. Ett möte som är viktigt är visserligen något som påverkar mig men jag behöver inte gå och tänka på det flera veckor i förväg.

Samma sak gäller angående stress och prioriteringar. Jag har blivit bättre på att fundera över varför jag gör vissa saker, jag har lärt mig att faktiskt inte göra alla grejer som förväntas av mig men som egentligen inte är viktiga. Jag tror dessutom att jag blivit bättre på att säga nej.

Ja, det där med att slappa är en svår grej. Jag tror jag kommit en bit på vägen. Jag ska komma ännu längre men det får ta den tiden det tar. Just nu ska jag njuta och leva och se till att fortsätta ha tid att ta in ögonblicket!