Ett par timmar efter uppgång bar det av öster ut. Vädret var inte soligt som lovat utan istället mulet och grått. Jag tyckte inte det gjorde något eftersom jag skulle börja köra och det är skönt att köra i sådant väder. Redan strax innan Våtsjön var vi tvungna att ta den första toapausen. Tyvärr luktade toaletterna än värre än vanligt så jag bestämde mig för att ta en tur ner i diket istället. Det är ingen välbesökt rastplats, och jag gick iväg bortanför bilparkeringen.
När jag satt där i godan ro hörde jag något konstigt pysande, pysandet blev högre och dessutom tillkom ett brummande ljud. Jag vände mig bakåt och insåg att en långtradare stannat precis bakom. Typiskt! I ett stort skrattanfall gick jag tillbaka till bilen och körde vidare. Men en sådan skrattretande start visste jag att resan inte kunde bli något annat än underbar.
Jag satt och körde och körde och körde och plötsligt hade 25 mil passerat. Det var härligt. Jag kände mig inte alls så där trött och sliten som jag brukar göra när jag måste koncentrera mig länge. Visst, trafiken var knapp och det var fina skyltar med 100-110-120 på så det gick väldigt lätt. Jag gillar de där nya med 120. De är trevliga.
Strax innan Stockholm, efter 28 mil bytte vi och Robert fick ta över. Jag förlitar mig mer till min förmåga som kartläsare och det är viktigt att försöka undvika onödig stress så gott det går. Tack vare att vi bestämt att försöka undvika onödig stress tror jag helgens resa gått så bra som den gick.
Vi åkte ut på Lidingö för att hämta ut nummerlappen. På parkeringen utanför Lidingövallen fick jag mina första små spel med rysningar, skratt och dans. Äntligen, nu var det så nära! Efter att hämtat nummerlappen och Robert hade handlat lite på sportmässan bar det av inåt stan en sväng. Man behöver helt klart åka in i Stockholm ibland, för att få bevis för att man inte på några villkor vill bo där. Det var i alla fall vad Robert och jag kom överens om. Visst, vi gick omkring lite på Söder och det är ju okej, men resten kan man verkligen vara utan. Det är inte min grej helt enkelt. Jag såg många cyklande människor med hjälm, så borde det däremot vara i Karlstad, här är folk väldigt dåliga på att bära hjälm. Resten är nog helt klart bättre här hemma enligt mina kriterier.
Vi körde norr ut efter några timmar i stan, upp mot Uppsala där vi spenderade en underbar kväll på grekisk restaurang med Tomas och Monica. Maten var jättegod, sällskapet var trevligt och jag var fortfarande såpass pigg i huvudet att jag var delaktig och knappt hade några trötthetsluckor där jag tappade bort mig. Det var så skönt. Trots den långa dagen, alla intryck och allt vi gjort så var jag ändå med och jag kunde njuta och ha kul.
Tillbaka i lägenheten såg vi någon film där det sprutade blod mest hela tiden, jag tror någon blev nerfrusen med hjälp av ett kallt rum och sprinklersystem med. Undrar hur smärtsamt det skulle vara? Filmen var rätt kass så det var tur att det gick att prata lite under tiden. Efter blodprutande var det dags att försöka sova och jag tror faktiskt att jag fick några timmar, även om de inte var många. Visst låg jag vaken en hel del, men allt som var mer än inget kändes som bra den natten.
Vi gav oss av till Lidingö tidigt på Lördagen. Ännu en gång för att slippa onödig stress. Faktiskt var det tur att vi åkte så tidigt, jag stod nämligen i toakö 40 minuter när vi kom fram. Helt galet! Jag kan säga att det slogs två personligt rekord där ute igår. Ett i kön och ett strax efter att jag köat klart. Det är rätt otroligt, jag har aldrig sett maken till toakö. Synd att jag glömde att ta kort på den, men jag hade liksom annat att tänka på just då.
Jag, Anne Mari och Jessica innan min startVi kom i god tid till starten och det var bra för då fick jag chansen att umgås lite med Jessica och Anne Mari. Jag hade kul, njöt av stämningen där ute och var inte särskilt nervös. Jag ville ta in stunden och alla intryck. Det var så härligt att stå och se den ena startgruppen efter den andra ge sig iväg. Jag var rätt lugn på insidan faktiskt. När det väl var dags att ge sig in i fållan blev jag helt kolugn, kanske fokuserad, men det konstigaste, jag blev tårögd. Jag var där. Jag stod där. Det har ALDRIG varit en självklarhet att jag skulle ta mig dit.
Sen jag började träna inför Lidingöloppet i somras har genomfört ett antal pass. Många gånger har jag knappt orkat ta mig ut, men jag har tvingat mig själv. Att tampas med ett utmattningssyndrom är inte alltid enkelt. Ibland har jag varit så trött att jag trott att jag inte ska ta mig ur sängen, upp för en trapp osv. Att fylla i ett papper eller diska en disk kan ta en hel dag. Trots detta har jag tvingat mig ut, många gånger på pass som känts tunga, men alltid har träningen hjälpt. Jag har orkat och jag har blivit piggare. I de svängningar som uppstår under tillfrisknandet påverkas träningen. När jag är piggare är det lättare att springa, när jag är tröttare är det extremt jobbigt. Egentligen sitter ju tröttheten i huvudet, men på något vis påverkas kroppen av det.
Nu stod jag i alla fall här på startlinjen, eller en bit bakom. Alldeles strax skulle startskottet gå av. Jag hade inte blivit för trött för att ta mig dit, jag hade inte blivit för förkyld, inte för dålig i magen (även om det varit på gränsen i de två sista fallen). Det var dags att dags att kämpa sig runt, att klara målet att genomföra Lidingöloppet. Det kom nog en och annan tår.
När starten gick var det bara att följa massan, när de joggade, joggade jag, när de gick, gick jag. Att välja ett eget tempo de första kilometerna var omöjligt. Det gjorde inget för min del. Jag njöt av att vara en av de som skapade den långa ormen av människor som slingrade sig genom skogen. Jag såg mig omkring, jag njöt, jag sparade minnesbilder i huvudet för att ta fram senare. Jag pratade lite med några av mina medlöpare, jag log och jag började räkna ner kilometer.
Jag märkte ganska snabbt att kroppen inte var så pigg. Det kändes tungt i steget även om andningen var lugn. Jag visste att jag skulle bli tvungen att lyssna på kroppen ordentligt om jag skulle klara av att komma runt. Tre mil är en bra bit längre än jag sprungit tidigare.
I Kyrkviken hade jag två små men naggande goda hejjarklacker. Först Robert och en bit bort Jessica och Anne Marie. Den sistnämnda klacken lät som bra mycket mer än att bestå av två personer. Jag log och tänkte på alla människor som hört av sig innan och önskat mig lycka till. Just där började jag totalt strunta i att kroppen inte var pigga alls idag, och att den inte varit det de sista två veckorna i stort sett. Vad spelar det för roll, bara jag kommer runt, var min tanke.
Allt gick ju ganska bra trots allt fram till den där biten av banan, slutat på den andra milen när det tydligen går upp och ner mest hela tiden. Jag totaldog där. Krafterna tog slut, pulsen steg rakt upp och benen var plötsligt gjorda av cement. det var inte så lätt att njuta av naturen, människorna och allt annat runt omkring längre. När jag kom till backen där den sista milen skulle börja stannade jag och tänkte gå av, allt bara snurrade. Konstigt nog visade det sig att jag stannade precis där Robert stod. Jag tror jag höll på att svimma på honom. Förmodligen såg han hur nära det var för mig, ändå sa han att jag skulle fixa loppet. Det var tur, precis där behövde jag höra det. Jag vilade en liten stund och sen började jag gå upp för backen.
Färden upp för den backen är hemsk att tänka på. Det stack i armarna, världen omkring mig snurrade. Tre gånger stannade jag upp och tänkte bryta. Jag har en minnesbild av att någon skriker och skriker åt mig, men jag hör inte ett ord, jag bara tittar på henne. Jag sa till mig själv att jag skulle prova att gå tio meter till. Bara tio meter. På det viset klarade jag mig upp för backen, och det var också därför jag klarade mig i mål.
Den sista milen var extremt konstig. Efter den första stora backen låg fokus på att vila upp mig nog mycket för att klara av Abborbacken. Det är verkligen illa att behöva planera för att kunna GÅ uppför den. Jag joggade ganska mycket men det gick långsamt. Jag stannade och knöt skorna någonstans minns jag, en kille bredvid gjorde samma sak, jag frågade om vi skulle byta för mina kändes inte så sköna längre. När jag reste mig och skulle springa vidare sprang jag först åt fel håll. Mitt huvud var inte alls med längre. Jag mådde skitkasst fysiskt men på något sätt mådde jag ändå bra, bitvis klarade jag av att prata med folk igen och ta in omgivningen. Jag kom till och med upp för Abborrbacken. Sen var det bara att sikta på Golfbanebacken, men den var inte alls så lång som jag tänkt. När jag nått toppen på den visste jag att det nog var så att jag hade stora chanser att komma i mål.
När jag försökte ta mig runt sista milen tänkte jag många gånger på hur människor plågades. Det var otroligt många som verkade ha kramp, onda knän osv. Själv slogs jag bara mot en kropp som inte orkade mer ansträngning, men jag hade inte särskilt ont. Visst, nerverna i fötterna värkte sista milen men jag vet att det inte är något farligt. Ryggen var trött sista fem kilometerna och ena hamstrings gav också en liten indikation på trötthet. Jag tror jag kände lite konstigt i ena knät men inget att oroa sig över. Jag var så tacksam för att jag inte hade ont, att jag slapp att tänka på om jag skulle få långvariga skador och jag var lite stolt över att jag haft förståndet att ta det lugnt utför.
Trött men glad direkt efter målgång. Hur kändes kroppen då när jag kom i mål? Jo, det var knappt så ja tog mig från målet fram till medaljen, 10 meter. På något sätt tog jag mig fram till maten, sen blev jag bogserad ut på gräset där jag föll ihop och började genast gråta. Jag sket fullständigt i att det fanns massa människor runt omkring, jag bara grät och grät och grät. Varför vet jag inte. Jag hade tömt mig fysiskt, jag hade kämpat mig i mål, jag hade klarat det jag kämpat för i några månader, jag var lycklig. Det kan vara några anledningar.
Jag fick en delicatoboll som pris av Robert. Han förstår det där med vad som är viktigt i livet. Jag berättade att jag aldrig mer skulle springa Lidingöloppet (dessutom sprang jag inte i år, jag joggade mest och gick en hel del på slutet). På något sätt såg han till att få mig från målet till bilen med. Det var otroligt skönt att få sätta sig i den. Att vila de smärtande nervknutarna i fötterna. Det fanns lite frukt och kex i bilen med så jag tuggade i mig lite av varje när vi åkte från Lidingö och ut från stan. När vi körde förbi avfarten till Salem berättade jag för Robert att nästa gång jag får för mig att springa Lidingöloppet behöver jag vara bättre tränad. Att ha en rullstol att ta sig från målet till bilen vore nog bra med tänkte jag, men sa det inte högt.
På vägen hem i bilen rann tårarna då och då. SMS:en och samtalen från vänner och familj trillade in och jag njöt av tillvaron. Jag tänkte på resan jag gjort till loppet, alltså den jag startade i somras. Jag tänkte på de gånger jag tvingat mig ut, för annars skulle jag inte klara av att springa Lidingöloppet. Ibland frågade jag mig varför det var så viktigt att springa loppet men jag hade oftast inget bra svar, det vara bara viktigt. Då i bilen förstod jag. Det viktiga för mig med att springa Lidingöloppet var resan dit. Utan att ha haft målet att träna för det hade jag inte kommit ut alla gångerna jag tagit mig ut och sprungit. Förmodligen hade jag stannat hemma och varit trött de dagarna istället. För varje gång jag tog mig ut arbetade jag på mitt tillfrisknande. Lidingöloppet är otroligt viktigt för mig, för tack vare målet att klara det har jag blivit så mycket starkare. Det har varit en viktig del i mitt tillfrisknande. Snart så...
Jag hade en så underbar fredag och lördag. Det kunde inte blivit så mycket bättre. Jag har njutit mycket, skrattat mycket, kämpat mycket, träffat människor jag tycker om och jag har kommit ett steg närmre målet i genomförandet av klassikern.
Idag, på söndag förmiddag har jag lite träningsvärk i framsidan av låren. Jag håller på att packa för en skön skogssemester och jag är lycklig och lugn.
Någon vänlig själ var framme och tog kort när jag bröt ihop efter målgång. Jag ser så hemsk ut att jag väljer att bjuda på detta!
Inlägg
1 kommentar:
Härligt kämpat!
Skicka en kommentar