En mästares farväl

Under lördagen anordnade Stefan Holm en höjdhoppstävling i Karlstad som ett avslut på sin höjdhopparkarriär. Till denna tävling var konkurrenter från olika epoker i hans karriär inbjudna. I startfältet fanns även unga höjdhoppande killar, måhända våra blivande stjärnor. Det syntes även en och annan person som förmodligen sällan hoppat höjd och kanske aldrig mer kommer göra det heller.

För min del låg det största intresset i att se det gäng som en gång i tiden gjorde upp i ungdomstävlingar runt om i landet. Tävlingar där en liten, ung Maria hoppades att hennes idol, brodern skulle vinna. I smyg hoppades hon därför också många gånger att konkurrenterna skulle riva, inte vidare sportsligt men det är ju så det är ibland.

Idag under Länsförsäkringar cup som tävlingen döpts till, samma namn som hans debuttävling 1988, kom en stor skara människor till Wåxnäshallen för att se en mästares farväl, och även ta farväl av mästaren.

Tävlingarna började med hopp lite under meter. Det var en herre som gick in där och ganska så snart fick han sällskap av de yngre förmågorna. Här fanns en och annan överraskning och publiken fick även uppleva personligt rekord från en av grabbarna. Ribban höjdes och fler och fler hoppare kom in i tävlingen. Det var en spännande skara hoppare där det många gånger syntes att formtoppen passerats med ett antal år och att skorna fått legat länge och dammat på hyllan. Dock bör påpekas att det fanns ett stort underhållningsvärde i detta. Dessutom fanns det vissa av "gamlingarna" som presterade finfina resultat, högt över förväntan.

Herr Holm gick till publikens glädje in en bit under två meter, dagen till ära, och valde att saxa på höjder upp till 210. Idag gjorde han ett enormt fint hopp på 225 men tyvärr fick han inte till det på 230. För publikens del tror jag inte att tävlingen handlade så mycket om att få se resultat utan att få beskåda Stefan vid hans sista tävling, som ett farväl.

Under tävlingarna var hopparna uppvaktade av varandra och en glad publik. Sällan har jag hört applåder som de under lördagenseftermiddag vid friidrottstävlingar och jag tror inte att det finns många tillfällen som stämningen i hallen varit så hög som idag. Något som var roligt att se var att det fanns en spridning på publiken från spädbarn till den äldsta generationen. Kanske var det någon eller några av våra framtida idrottsstjärnor som idag gjorde debut på den lilla höjdhoppställning som barnen hoppade i, eller häckarna de sprang över eller i längdhoppsgropen.

Efter tävlingens avslut hölls en kortare priscermoni med tal och gåvoöverlämnande. Idag fanns det bara en stor prispall och den var avsedd för Stefan Holm.

För mig kommer Stefan alltid vara den lilla, korta pojken med de ordentligt uppdragna strumporna och det bulliga håret som hoppade mot brorsan. Samtidigt kommer OS-finalen 2004 vara ett oförglömligt idrottsminne. Det håller nog många med om.

En mästare har tagit farväl och nu återstår det att se vad som händer när de yngre tar vid.