Så kommer nerförsbacken

Det ter sig som så att det hela tiden finns saker som ska göras om dagarna och tiden bara rinner iväg. Idag kom jag hem vid halv sju och insåg att min plan att besöka badhuset var rätt så körd.

Jag hade tänkt mig dit för att kolla min status vad gäller känslighet mot klor. Tyvärr stänger de klockan åtta och jag hade bara en och en halv timma på mig. Karlstad är en rätt liten håla och eftersom jag bor centralt har jag relativt nära till det mesta, inkluderat badhuset. Visst skulle jag hinna dit och jag skulle hinna simma en hel del men jag sa stopp till mig själv. Kanske har jag blivit klokare. Att skynda mig dit, simma och sen snabba mig i omklädningsrummet när jag var klar kändes inte intressant. Jag förstod att jag skulle bli stressad vilket inte är önskvärt. Det är bättre att må bra än att genomföra den planerade träningen. Alltså avstod jag. Det kommer fler chanser.

Nöjd med mitt beslut och framförallt med insikten om hur jag vill och inte vill ha mitt liv vad gäller vissa saker satte jag mig och slappade. Efter en stund började jag känna att benen var fyllda med någon slags pigghet som visade sig i små sparkar, ryckningar och andra rörelser. Med tiden spred sig detta upp i benen och vidare i kroppen, jag behövde ut och röra mig. Jag längtade ut!

Idag var det lite svårt att komma på vad jag skulle ägna mig åt för någon form av aktivitet men jag valde till slut att knyta på mig löparskorna, mest för att det började närma sig skymning. Jag slipper helst cyklande i mörker.

Så lämnade jag min underbara två för att utforska stadens gator och grönområden. Visst låter det vackert. Saken är den att idag var det precis så det kändes. Från första steget upplevde jag träningen som lätt och naturligt. Jag började lugnt men när jag sprang längs Strandvägen fick jag för mig att springa upp och ner för de långa trapporna som går upp till Stagnellsgatan. Benen var lätta och de verkade verkligen gilla uppgiften.

Passet fortsatte i samma anda, jag utforskade staden genom att utnyttja saker i närheten som möjligheter till variation i löpningen. Jag hoppade upp på murar, över staket, rushade upp i slänter, hukade mig under låga träd, hoppade över diken, och lekte i trapporna. Ja lekte är ordet, det var precis vad jag gjorde.

Jag märkte att farten blivit rätt så hög under min lek också. Idag ägde jag stadens gator, parker och gränder. Jag kände det som om jag flög fram och jag passade till och med på att hälsa på Karl IX när jag hoppade upp för hans lilla plattform. Han svarade inte men det kanske man inte kan kräva av kungligheter. Selma svarade inte heller men hon log i alla fall ett mystisk litet leende tillbaka.

Stegen kändes lätta, som om det fanns ett driv framåt och att löpningen var hög. Vilken tur att den känslan även kan infinna sig på den blåbärsnivån jag befinner mig. Det är nog den känslan jag letat efter sen första joggingpasset. Visst, det finns en extrem tillfredsställelse i de pass där jag pressar mig själv till att orka mer än jag tror, men jag tycker nog ändå det ultimata är att kunna leka sig genom ett pass så som idag. De pass man sliter har sin charm men ett pass som idag är belöningen för alla slitpassen.

När jag sprang genom museiparken och kände hur svetten blött ner håret och bildat testar som dansade i nacken i takt med stegen, hörde det svaga ljudet av fötterna mot stigen och kände hur kroppen och huvudet arbetade eller kanske snarare lekte tillsammans åt samma håll, då njöt jag till fullo. Jag var lycklig där jag rörde mig mellan träden och kvällen omkring mig började bli mörkare och mörkare. Jag kan gå ut och springa utan att slita varenda steg, jag kan gå ut och njuta, gå ut och ha kul. Jag kan framförallt gå ut och upptäcka en stad som jag inte lärt känna på samma sätt förut!