Den som väntar på något gott...

Jag tittar på klockan och funderar över om batteriet tagit slut. Tittar igen och kan konstatera att visarna rör sig, men tyvärr mycket långsammare än jag önskar. Så går jag ut i köket och fixar lite mellanmål. På order består det till viss del av yoghurt. Mina envisa syskon säger att man måste häva i sig yoghurt ofta. Varför vet jag inte, men jag lyder blint eftersom jag just nu inte har fantasi att lägga så stor energi på mellanmålet. Så har jag fått två minuter att gå. Att äta tar ytterligare några minuter.

Sen är det dags för en sväng till datorn. Jag kollar väderprognosen, väljer utefter den och dagens humör ut kläder som känns rätt för uppdraget. Känslan ska vara rätt, det är viktigt. Funktionen är självklart viktig den med. Fem minuter till har gått.

Kollar så Forerunnern har batteri, funderar om jag ska ha med den idag eller om jag nöjer mig med en vanlig klocka, eller ska jag rent av köra klocklöst? Nä, idag blir det nog Forerunnern på armen, jag vill få någon slags koll på min status.

Jag plockar fram vätskebältet, fyller flaskorna med vatten, lägger lite snabb energi i ena fickan, ”ifall att”. Tittar på klockan. Tiden går fortfarande långsamt men åtminstone framåt. Jag rotar lite i min låda med ”bra prylar” tittar lite på MP3-spelaren. Den behöver jag inte fundera på om jag ska ha eller inte idag. Jag ska nämligen för ovanlighetens skull få sällskap så då går den bort. Letar vidare och hittar till slut pulsbandet. Jag funderar på om jag ska ha det eller inte. Jag bestämmer mig för att skjuta upp det valet till sista stund.

Så kommer ett viktigt parti. Kontroll att fötter, naglar, strumpor och skor. Mina fötter är ett känsligt område. Det gäller att förbereda sig för att minska riskerna för skavsår. Jag rotar runt i strumplådan, slänger till slut ut ungefär 40 par för att hitta precis det paret jag är ute efter. Var är alla mina träningsstrumpor? Förmodligen i tvättkorgen, det var nog ett tag sedan jag tvättade.

Nu börjar jag känna min förberedd, är nog i stort sett klar. Eller ska jag bestämma om jag ska ha keps? Nä, det får bli utan. Ska jag ha glasögon? Nä utan dom med. Så sitter jag och velar lite medan jag kollar att jag verkligen lagt det jag tänkt i vätskebältesfickan.

Klockan verkar stå stilla igen, tiden går olidligt långsamt. Benen börjar skrika efter att få gå ut. Hur pigga de kommer vara senare kan jag omöjligt veta. Det är en del av njutningen med löpning, jag vet aldrig vilken form benen är i förrän jag kommer ut. Ibland är varenda steg tungt och trist, en pina men helst väljer jag att se det som en utmaning då. Oftast går det inte så tungt. Ibland går det otroligt lätt. Någon enstaka gång tror jag att jag svävar. Undrar hur det blir idag….

Snart är det i alla fall dags, snart kommer mitt sällskap. Snart ska jag få ge mig ut på veckans långpass, den bästa sortens löpning. Visst verkar nog min förberedelseprocedur aningen överdriven, men för mig är det en del i en ritual som avslutas med ett par timmar löpning, mitt rätta sätt!

Tyvärr går tiden långsamt just nu, tills sällskapet dyker upp ska jag fundera på alternativa rundor. Kanske kommer jag sedan följa planen, eller så blir det improvisation. Det får känslan avgöra.