Grattis!

Nu har det gått ett år sedan jag knöt på mig joggingskorna och började träna. Även då var det en solig dag som denna. Jag minns rundan, 20 minuters extremt långsam jogg längs älven och jag trodde jag skulle svimma av utmattning. Min upplevelse av den lilla rundan var att jag plågades varenda sekund, ändå visste jag på något sätt att detta bara var den första av många rundor.

Ett år ha gått sedan dess, ett år med många förändringar i livet. Ett år som gått snabbt men som nu i efterhand verkar ovanligt långt. Förmodligen uppfattar jag det som långt för att mycket har hänt.

Jag vet faktiskt inte vad som fick mig att ge mig ut på den där rundan för ett år sedan. Jag fick nog bara ett infall. Infall kan vara väldigt bra ibland. De kan också vara rätt idiotiska. Gemensamt brukar de dock ha att jag hamnar i situationer och får erfarenheter jag annars gått miste om (både på gott och ont så klart).

Under det här året av träning var det där passet bara det första infallet av många. Ganska så snabbt fick jag infallet att springa en halvmara. Sen kom infallet att göra tjejklassikern. Just det infallet smittade jag ju mamma med så det gick inte att dra sig ur. Tack för det! Valet att genomföra tjejklassikern är nog den största anledningen till att jag ett år senare fortfarande drar på mig joggingskorna. Den var ingen utmaning på hög nivå och jag vill aldrig göra om något av loppen men det var vägen dit som räknades, att fortsätta med träningen mellan de olika momenten. Med undantag från en månad i vintras lyckades jag rätt bra.

Jag tror att för mig är det viktigt att ha mål framåt för att fortsätt. Jag vill utmana mig själv. Livet verkar inte alltid vilja vara enkelt, trista saker händer på vägen. I mitt fall leder detta till att några av mina mål för vad jag skulle klara i år inte kommer uppfyllas. De får jag helt enkelt spara till framtiden. Väljer men en positiv livssyn kan man uttrycka det som så att jag har turen att få ha målen kvar tills senare.

Det finns saker som jag inte drömt om som däremot har hänt och det kan räknas som en kompensation mer värd en de mål jag fått skjuta upp. Jag har lärt mig att det inte är jättetrist att cykla som exempel. Jag har dessutom lärt mig att man göra det lite överallt. Jag har på infall köpt en cykel och på infall kört Vätternrundan på den, kanske inte ett så smart infall men ändå rätt lyckat. Det har inköpts fler cyklar men då har jag tänkt tanken att eventuellt köpa något innan jag gått in i affären. De räknas därför inte som infall.

Bara att ha en lägenhet full av idrottskläder, cyklar, skidor, inlines mm är rätt konstigt. För ett år sedan hade jag nog undrat vem jag kommit hem till. Förut var det ju soffan som var det närmaste idrott jag kom. Jag låg ju i den när jag tittade på sport. Nu händer det att jag väljer att gå ut och träna istället för att titta på andra som aktiverar sig. Väldigt mystiskt men mycket skönare.

Genom träningen i sig har det här året inneburit en del förändringar. På något vis har träningen samtidigt varit klistret som hållit ihop livet när saker runt omkring ibland inte fungerat. Träningen är aldrig någon flykt, däremot kan det vara en paus. Den är en stund som jag ger mig själv. I träningen finns chansen att rensa tankar, lufta idéer, finna konstruktiva lösningar eller bara njuta av naturen. Under träningen kan roliga analyser av omvärlden göras, man kan även analysera sig själv och sin egen kropp som utför arbetet.

Träningen är ibland en stund att drömma, planera, finna helt nya vägar och låta sig få de där infallen, även om de är så små som att prova en ny stig. Den där nya stigen kan leda till ställen jag inte anat fanns. Träningen ger mig en möjlighet att uppleva saker jag aldrig annars skulle fått uppleva. Varje pass är nytt oavsett om rundorna är nya eller inte. Alla pass är inte roliga, men alla pass är med utgör en del av den stora helheten. Självklart är de allra flesta passen sköna, trevliga, underbara eller positiva på något vis. Annars hade jag inte hållit på.

Helt klart blir jag starkare av att träna, helt klart är det bra för mig att göra det. Helt klart behöver jag ta mig ut de där passen för att få det där klistret som håller tillvaron samma, eller för att njuta eller helt enkelt för att bränna lite överskottsenergi. Det är inte lätt att ta sig ut alla gånger. Oftast är det inte för att motivationen brister utan för att jag har svårt att besluta vad jag ska göra. Men mitt i livets beslutsångest har jag fått hjälp med valet av träning. Det är jag väldigt tacksam för. Just sista månaderna har jag verkligen behövt det. Kanske även det är en viktig del som gör att jag idag firar ett år.

Det finns nog många saker som gjort att jag faktiskt klarat det första året. Nu hoppas jag att det ska bli många fler. Ibland funderar jag på varför jag tränar. Ibland säger jag till mig själv att jag kommer förmodligen tröttna snart. Det finns en sak som gör att jag tror att jag inte kommer tröttna i första taget. Det är att träningen är oberäknelig. Det bästa exemplet jag kan ge är torsdagen den här veckan. En dag som kändes helkass, en dag när jag var trött, sliten, grinig, och så slut att jag var helt säker på att jag skulle bo på soffan eller sängen resten av livet. På något sätt fick jag ändå på mig träningskläder sent på kvällen och genomförde ett kanonpass med en kropp som kändes som den flög fram. Jag hade aldrig kunnat tänka mig det innan, en otrolig upplevelse.

Ja ett år har gått, nu är det bara att styra blicken framåt och njuta av det pass jag har för dagen.


Maria

/på väg mot nya infall