En blogg om träning och vänskap!

En blogg om träning och vänskap, om att det finns en enorm styrka i banden mellan människor. Det är meningen som en positiv blogg. Uppfatta det inte som något annat!

...............................................................................


”Har du sett mina kläder?” Det var de första orden jag sa till dig igår när jag kom på besök, iförd träningskläder för MTB-rundan jag just avklarat.

Jag var sjukt stolt över att komma där med mina kläder avsedda för träning, med MTB:n parkerad mot ett träd. Hur långt borta är detta från den personen som du kände mig som förr? Det måste vara åtskillig mil.

Jag satt där och berättade om saker som hänt. Om simningen i Vansbro med alla händer och fötter överallt. Om pinan under många timmar runt Vättern, om allt det underbara den helgen, om en kropp som inte hade något mer att ge men som nästa dag var helt okej igen. Jag tänkte väldigt mycket på hur livet kan förändras. Hur stort det här med träning kan bli, vilken otrolig variation den kan utövas genom. Jag var så inne i mitt prat att jag inte märkte myggorna som tacksamt klättrade omkring på min svettiga kropp. Spåren efter dom märkte jag först i duschen.

Det är i dagarna ett år sedan jag knöt på mig ett par skor och gav mig ut på en kort joggingrunda. En runda som jag idag inte vet var den slutar. Den har tagit mig genom tjejklassikern, halva stora klassikern men framförallt har den rundan visat mig att jag inte är den personen jag trodda jag var.

Jag kan flåsa, jag kan slita tills jag är helt slut (tror jag) men ändå slita lite till. Jag kan banne mig cykla som jag alltid hatat, även om det inte går så fort att fartvinden får håret att stå så är det rätt kul. Jag kan hoppa i en kall sjö och simma en halvtimma och jag kan gå upp ur vattnet och tänka att jag faktiskt njöt av det. Jag kan träffa människor jag aldrig hade träffat annars, den kan få mig på resor, äventyr, iväg i drömmar, tankar och idéer.

Jag tror det var rätt otippat att jag skulle hamna på just den där rundan, men jag trivs med att se mig själv som en tränande människa. Du däremot ser mig som en galning men det gör inget, jag vet att du älskar mig ändå, och faktiskt ännu mer just för det. Vi är galna, du och jag. Vi har alltid varit galna, du och jag. Vi ska alltid vara galna, du och jag.

När jag satt där och pratade med dig så förstod jag hur stolt du är över den person jag är nu. Jag förstod också precis vad du ville ha ändrat (du är ju trots allt den där som alltid söker mer, eller har du lagt av med det?). Jag hörde din röst, hur du formulerade dig, hur du tittade på mig. Såg det där välkända kroppsspråket som jag kommit att älska, ibland också hata. De gånger jag hatade det var det ju för att jag egentligen älskade det. Jag log åt min konstiga tanke. Jag log åt ditt dumma sätt att alltid försöka tala mig till rätta men du gjorde det på så fel sätt att jag bara blev sårad och ledsen. Jag log också åt dagen när du förklarade så fint hur du plötsligt förstått hur fel jag tog det du sa till mig när du gjorde det på det sättet. Jag log över hur kommunikation och vänskap kan utvecklas och bli så stark så att inget rår på dem.

Vad var det vi brukade säga?
”Du och jag, vi har en egen värld där ingen annan får plats!”. Så sant! Vi har en egen värld, där bara vi finns. Vår vänskap skulle aldrig ta slut! Alltid skulle vi finnas, även om milen och länderna skiljde oss åt, även om vi bråkade så taket lyfte. Jag hade aldrig varit ovän så där med någon innan, jag har knappt varit osams med någon efter heller. När våra utbrott lugnat ner sig var vi ändå vänner igen, oavsett om det tog en timma eller ett halvår. På något sätt var de där grälen det som gjorde oss starkare, för de visade att de inte kunde skilja oss åt. Vi lärde oss att inget skulle skilja oss, att vi hade varandra och vi växte då ifrån grälen. Vi litade på att vi var menade att höra ihop på något vis, tyvärr eller tack och lov tog jag det som en självklarhet. Du skulle alltid finnas.

Men jag blev lurad, en dag fanns du inte mer. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, lurad och framförallt sviken. Vaddå för alltid? Vilket jävla skitsnack! Jag hatade dig, jag äskade dig, jag tyckte otroligt synd om dig, jag anklagade dig, jag ifrågasatte dig. Det fanns så många delade känslor under flera år.

Igår när jag klev fram till din sten så fanns inte de känslorna kvar. Jag kom och hälsade på dig, jag pratade, du lyssnade. Du fanns där hos mig och du fick mig att förstå väldigt mycket mer än innan. Jag var sjukt stolt i mina svettiga träningskläder. Och jag skiter i om hela världen säger att det var jag som tänkte för mig själv. I min värld var du hos mig och det kommer du alltid vara. Vi kommer ha varandra för alltid och du kommer alltid skälla lagom mycket när du tycker jag sackar! Du kommer också som igår berätta när du är stolt och du kommer få se mig göra allt för att nå de små hemliga mål vi pratade om igår!

Du är min vän, för alltid! Vi har vår värld kvar och den vänskap vi bar, den bär vi fortfarande tillsammans. Småsaker som döden kan inte skilja oss åt! Hur skulle något så simpelt kunna rå på oss?

Men som sagt, jag inte är en sådan latmask som jag trodde jag var. Det är verkligen tur att jag inte är sådan latmask som DU! En av oss kan tydligen i alla fall lura vissa som ser en svischa förbi att det finns lite fart i kroppen!


/ din Mia